Stranden, Isak, lunch och träning

I den här härliga sängen ska jag sova i snart. Har nog aldrig sett en bredare dubbelsäng. 

Själv! Nästan lite kusligt ensamt….


Tog en promenad längst stranden, tittade mig omkring, njöt av värmen….

Jobbat bort lite eldiga och brådskande jobbgrejer


En ensamlunchpå något hak längst stråket


Soppa och någon mindre god soft crab sallad…..


Åkte upp till träningsanläggningen där Lance bor och tränar hårt. Hardcore. Helvetet! (Tycker jag) Han är så oerhört fokuserad och målmedveten att jag nästintill blir rörd och tårögd. Min fina och älskade pojke. Brinner för det, njuter av varenda sekund.

Ja ibland väljer barnen vägar man  kanske inte alltid själv skulle ha valt till dem. Jobbiga vägar som ger puls och oro.

Han har det fantastiskt! Fina vänner och vuxna omkring sig. Ordning och reda. Han har vuxit oerhört. Mognat och blivit en ung man. En ung man som presenterar sin mamma för sitt nya egna liv. STORT! jag blir nästan lite blyg, tafatt. Stolt.


Vi hängde och myste, fikade och pratade träning… 

Jag får inte störa eller rubba hans rutiner hehe

Tittade på eftermiddagsträningen.

Åkte tillbaka till mitt hotell.

Sitter på altanen och blickar ut över poolen. Det är så kvavt och fuktigt. Nästan som att  sitta i en bastu.

Solskyddsfaktor 50, solen tar! Och så är det ju självklart betakarotenen som gör sitt


Viktigt att smörja in sig


En kall Cola zero och lite chips. Tror inte det kan bli mycket bättre. Lite tv, bok och en tidig kväll. 


The Blue Lagoon. Jag bor granne med hotellet som jag och Isak bodde på när han var liten. Våran första utlandssemester tillsammans. Det söker mig, jag söker mig dit…….


Vi hyrde kanoter och snorklade. Vi var så lyckliga. Isak snuffade, snozade på sin gosekatt och livet vi hade tillsammans skulle vara förevigat. Vi var odödliga. Det fanns ingen sorg.

Ibland dras man till platser som etsat sina spår. Man söker sig till platser som varit betydelsefulla och berört ens hjärta.

Tänk om jag visste då. Tänk om jag visste då, under den där semesterveckan för 20 år sedan…

Att jag skulle återvända 20 år senare. Titta upp på himlen vid samma strandbryn, ensam, utan min Isak.

Jag ska gå dit, sitta ner. Sakna, gråta. Kanske tända en ljuslykta och minnas. Gör det om någon dag. Nu känns det lite för jobbigt. Kanske sitta där en stund med Lance.

Tusen brinnande stjärnor, på en kolsvart himmel. Ibland funderar jag på om stjärnorna är små mikroskopiska fönster. Små titthål som gömmer en annan värld. En värld, där alla som saknar oss, samlats.

  1. Elin skriver:

    Du skriver så det träffar rätt i hjärtat och tårarna kommer. Du är så stark

  2. B skriver:

    ❤️ Ohh gör ont att läsa..du är så stark. Klok och fin.

  3. Emma skriver:

    Hej Magdalena.
    Jag har följt din blogg under väldigt lång tid men tror aldrig jag har kommenterat tidigare. Jag vill bara tacka för ditt sätt att skriva och dina ord, som allt som oftast får mig att bli väldigt berörd. Jag har som sagt läst din blogg under en lång tid men jag måste ha missat att Lance har flyttat till Thailand. Vad spännande och vilka erfarenheter han måste skaffa sig. Förstår även hur det måste kännas i mammahjärtat. Hur länge har han bott där/ska bo där? Önskar honom, dig och din familj allt gott och lycka till i livet. Och återigen tack för en fantastisk blogg. // Emma

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..