Tack fantastiska Rebecca & Matteo

I dag vill jag tacka och hylla fantastiska Rebecca och Matteo! De är helt fantastiska! Ni vet ju att jag och vi här inne driver ett projekt på Filippinerna och i Lapu Lapu. Ett center och en klinik som mycket tack vare ER läsare här inne blev verklighet. Vår verksamhet fortsätter där nere och behovet är omättligt. Precis som det är på alldeles för många platser på vår sjuka planet.

Jag har fått en fantastisk historia till mig. Det jag skriver om är Rebecca och hennes Matteo som har varit nere i Manila och stöttat och hjälpt en massa människor genom sina gärningar! Det som från början var en semester i Filippinerna slutade med en fantastisk historia om medmänsklighet och en styrka och mod att faktiskt dra sitt strå till stacken! Rakt igenom helt fantastiskt och beundransvärt´!

Att jag sedan blev varse om att de valt ut VÅRT projekt för fortsatt stöd känns också helt otroligt! Här nere ger jag er en liten början på berättelsen och resten kan ni läsa på Beccas och Matteos blogg: nouw.com/beccamatteoimanila

becckaimanilla

”Vi kom till Manila ca 9.30 på lördag morgon. Checkade in på vårt hotell, och gick direkt ut för att kolla runt i området vi både. Jag var väldigt sugen på en cheeseburgare efter nästan 3 veckor i Palawan med bara ris och kyckling. Så jag hade siktet inställt på Mc Donalds!

När vi ätit klart, så promenerade vi vidare mot vad som såg ut som lite mer centrum och marknad. Vi gick på en trasig och mycket smal trottoar som låg mellan en flod och en fyrfilig motorväg. Längs floden som var otroligt smutsig med allt möjligt skräp som kastats i och säkert allt möjligt som spolats ut och som hade den absolut värsta stank du kan tänka dig, var det en ung pojke som stod och ”tvättade” sig.

Så otroligt konstig klump jag fick i magen av att se en sådan sak. Jag tror att jag vanligtvis, som säkert många andra, stänger av när man ser eller hör en sak som den. Man tittar åt andra hållet och försöker få tillbaka en bra känsla i magen. Oftast kan jag känna att man inte kan göra något åt det precis nu ändå. Och många organisationer man kan skänka pengar till, känns inte helt trovärdiga. Kanske att jag har dålig insikt, men det är tyvärr den känslan jag haft.

Men vi var så otroligt mottagliga av att göra något nyttigt, godhjärtat och kunna erbjuda den lilla hjälpen vi kunde och göra den lilla skillnaden vi kunde, i nuet vi befann oss i, pga pojkarna dagen innan.

Vi fortsatte promenera bort mot en bro som gick över motorvägen för att ta oss till ett Mc Donalds som låg där.

Nu skulle vi köpa cheese!

”50 cheeseburgare take away tack”

Det tog ett tag för personalen att förstå att vi menade allvar.

Sen gick vi längst floden och gav till de barn som fanns där. Männen, kvinnorna och barnen som ”bodde” och ”jobbade” intill floden hade nog aldrig tagit en cheeseburgare för givet.

Extrem fattigdom var ett faktum. Dom hade små stånd där de sålde stickor med cigg, chipspåsar och tuggummi. Det var de som dom försökte livnära sig på. Att få en varm cheeseburgare från ingenstans fick dem skina upp och se otroligt glada och tacksamma ut.

Känslan av få ge bort, för oss en futtig cheeseburgare, men för dom en mätt mage, var obeskrivlig. Det vi gjorde är såklart inte en långsiktig lösning, men de vi kände vi var kapabla till precis då.

När alla 50 st cheeseburgare var utdelade, så gick vi tillbaka och beställde 50 st till. Denna gång förstod såklart personalen att vi menade allvar. De frågade oss vad vi gjorde med alla hamburgare. Och vi berättade. Dom tackade enormt mycket för vår generositet och för det vi gjorde för barnen i deras stad. Och de var härligt att se vår historia spridas bland personalen, fnissande viskande dom till varandra och tittade mot oss.

Vi gav oss ut igen, denna gång mot kvarteren som låg bakom marknaden.

Det är smutsigt, trångt och otroligt mycket människor överallt och trafiken är enorm. Doften, som är oundviklig, är en doft man inte är van vid här hemma. Små spädbarn som ligger på kartonger bakom stånden där deras mamma försöker sälja de varor hon har. Lösdrivande hundar som är fulla av rabies. Tonårspojkar man ser och förstår har mycket hyss för sig och säkert gör både det ena och andra bara för att överleva.

En misär som är hjärtskärande.

En misär som vi ALLA, med all säkerhet varit i närheten av tidigare då vi vart ute och rest, men varit långt ifrån mottagliga att ta in. En misär som inte är orsakad av en tyfon eller annan naturkatastrof, utan en misär som är orsakad av ren och skär fattigdom.

Efter att andra lasset av hamburgare var slut, begav vi oss av mot hotellet. Vi pratade och reflekterade över det vi precis gjort, men satt framförallt mycket i våra egna tankar. En upplevelse vi aldrig varit i närheten av tidigare, och som vi absolut heller inte förberett oss på. Utan något som uppstått av en känsla och upplevelse från dagen innan, helt spontant. Vi var helt utmattade och nog lite chockade båda två.

Väl tillbaka berättade jag på sms till min nära vän Cecilia Claesson vad vi gjort. Och utifrån det så swishade hon mig 500 kr. Hon ville vara delaktig i det vi gjort och ville pusha oss att gå ut igen. Och hennes engagemang fick mig att posta det på mina sociala medier kanaler. Varför jag gjorde det, var rent utav en magkänsla och av nyfikenhet för att se om kanske fler personer skulle vilja vara med. Allt gick så himla snabbt, och vi tänkte absolut inte att det skulle bli så stort som det blev. Tror det gick ca 10 min så kom de swish från min sons pappa, en kollega och min syster.

Wow! Vi gick verkligen igång. Vi vart stressade och började genast googla runt efter ett område som var i behov av oss och det vi kunde erbjuda. Vi gick ner i receptionen på hotellet vi bodde på och berättade vad vi skulle ut och göra. Vi frågade vart tyfonen träffat, och fick veta att det var många timmar ifrån vart vi befann oss. Vi bad då om att få veta vilket område som var mest effektivt för oss att besöka, vart det fanns mest fattiga barn och där vi skulle göra mest nytta. Och självklart så varnade dom oss för de områdena, men det var såklart dit jag ville. Efter en stund kom en ny receptionist och hörde vad vi skulle göra och hon tipsade oss om ett hjälpcenter som välkomnar hemlösa barn för dusch, mat och husrum för en natt eller två. Där trodde hon att vi t.o.m kunde få någon som kunde följa med oss på vårt uppdrag……………..

Läs mer på :nouw.com/beccamatteoimanila

201702070101186140_sbig

201702070058372397_sbig

En miljard tack till Rebecca och Matteo och alla andra människor som gör gott! Oavsett om världen känns rutten ganska ofta ger det här mig hopp och tro!

Hoppas din lördagsmorgon är fin och att din dag blir fantastisk!

KRAM!

  1. Hej!
    Oj jag följde länken o läste allt blir gråtfärdig och vilken insats de gjorde precis som de skriver kan inte hjälpa alla men några i varje fall. Hemskt med alla gatubarn som ingen bryr sig o blir utnyttjade på alla sätt. Kliniken som du o din familj o mamma driver o jobbar med är fantastisk. Här hemma tampas man med tonåringar som inte fattar hur bra de har det.
    Hoppas du o mannen o de mindre killarna får bra vecka i Spanien.
    Hälsningar Birgitta S

  2. Lotte skriver:

    Fantastiska! Det finns hopp! Kram till Becca o matteo och till dig Magda!

  3. Siw skriver:

    Man blir så ödmjukt glad ända in i märgen av att det finns sådana här unga människor som både tänker och gör! Hör man på nyheter, läser media m m så är ju allt så otroligt negativt och hatfyllt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..