Kyrkogården, bio och höstlovsmys

Jag åkte aldrig till Skåne. Du förstod säkert det hehe
Vi delade upp oss. Filip är i Skåne med Charlie och jag stannade kvar hemma med de stora barnen.

Faktiskt första gången på 6 år killarna inte firar höstlovet i Skåne.

Rätt fiffigt, man hinner verkligen koncentrera och ägna sig helhjärtat åt vardera unge.

Filip har en riktig mys-pappa-charlie-vecka, som han kanske inte skulle ha fått om vi var fler…
Och jag kan verkligen njuter av de stora.

Vi har lyxat till det och ätit frukost ute, tagit långpromenader, varit hos Isak, bio  och sovit i hög i min säng

image

image

Hållbara blommor i vardagsrummet

image

Vi åkte ner till kyrkogården igårkväll.

Det betyder mycket för pojkarna.
Filip åker ofta ner han med.
Att tända ett ljus är viktigt för dem.

JAG tycker det är svårt.
Jag mår inte bra av att vara där.
Det är kallt. Han känns ensam. Jag har svårt att lämna honom i mörkret och gå därifrån….
Stenen är kall, väderbiten och fylld av löv.
Vet inte? Kanske är det förnekelse?
Kanske blir stenen med hans namn en för smärtsam påminnelse?
Det gör för ont. Jag flyr?

Lättare att intala sig att Isak är på en joedenruntresa och kommer hem till mig snart?

Konstigt hur olika vi kanalisera våran sorg och smärta.
För många är graven ALLT.
”Man smyckar, pyntar och lever där”

Ibörjan skämdes jag, för att jag inte ville vara/klarade av att vara vid Isaks sten. Har känt mig som en dålig mamma…..
Som att man mäter sin kärleken i antal pynt, foton och blommor.

Men nu har jag intalat mig att det faktiskt är ”ok”
Jag gör det som är bäst för mig…
Kanske känns det lättare om ett år?
Kanske aldrig?

För mig känns det bättre att ta med mig Isak i vardagen. Jag har intalat mig själv att han inte finns på Djurgården.

Han är med mig i bilen, lägenheten, på jobbet. Jag känner det så starkt!
Vi pratar dagligen, jag tänder ljus här hemma. Gnäller, förmanar och talar om hur mycket jag älskar och saknar honom.

Helgen är speciell, årsdag och födelsedagar såklart.

Igår gjorde vi fint! Tände ljus och lämnade en liten krans killarna själva valt. Tristan tycker det är jobbigt att se mig gråta. Så vi försökte göra det lättsamt.

Att vara där tillsamman gör att vi pratar och minns.

Gårkvällen hade verkligen varit en kväll i Isaks smak! Lyxmat och en ALLDELES för sen biopremiär..

image

image

Det var oerhört vackert på kyrkogården igårkväll. Upplyst och stillsamt.

image

Kusinerna var med oss både till Isak och på bion..

image

image

Mat sprutandes öronen, choklad och popcorn. Sent blev det! Men alla var nöjda och glada.

image

Vi syns lite senare x

  1. Sandra skriver:

    Fina Maggan, du är verkligen inte nån dålig mamma bara för att du tycker så om kyrkogården. Det är väl mer sunt tycker jag.
    För det är ju lite stelt, kallt och ensamt på kyrkogården. Isak bär du med dig i hjärtat istället ❤️
    Han är säkert otroligt STOLT över sin fina mamma.

    Ta hand om dig
    Stor kram Sandra

  2. Jag förstår precis hur du känner. Min son Antons gravsten kom i tisdags och jag kan knappt titta på den utan att bryta ihop. På något märkligt sätt blir det så oerhört verkligt och äckligt.

  3. Min mamma blev bara 27 år och en av mina systrar blev bara 13 år å tillsammans med min mormor o morfar ligger de begravda i samma grav. För 9 år sedan dog mormor, hon var den sista av dem att begravas där och efter det kunde jag knappt åka till graven längre. Innan var det med mormor jag ofta var där, det var viktigt för henne, var ju hennes dotter, barnbarn och tillslut hennes man med som vilade där. Som sagt så blev det för tungt att åka dit när jag blev själv. Jag fick panik när jag var där över att de låg begravda där å inte fanns i livet hos mig. Tyckte det var hemskt å se namnen på stenen. Tillät mig själv att inte känna press att åka dit, tände ljus hemma istället och åkte till graven kanske vid högtider o ev födelsedagar. Men nu 9 år senare har jag ett plötsligt kommit på mig själv med att vilja åka ut ofta. Nu känns det helt plötsligt så viktigt att komma dit och så viktigt att det ska vara fint där och smyckat med blommor o ljus. Nu mår jag istället bra av att åka dit.
    Man får bara låta kroppen styra det där…. inget av det är fel, det som är fel är att livet är så orättvist så att många, alldeles för unga, får gå vidare alldeles för tidigt.
    Många kramar till Dig <3

  4. Lis skriver:

    Förstår inte det där med gravplats. Bara en plåga för se som öveelever.

  5. Tove skriver:

    Jag tycker inte heller om att gå till min mammas grav. Det känns jättejobbigt och jag gör det nästan aldrig. Idag fann jag tröst i din mammas ord. ”Han har inte gått bort. Han har gått hem”. Det var väldigt fint tycker jag…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..