Defender och för ett år sedan…

Hemma i lägenheten! 8 timmar i min nya bil…..
Det gick inte fort. Vi snittade nog på 90-100?

image

Min härliga och nerpissade säng! Konstigt hur man kan sakna något så oviktigt.

Har jag glömt att berätta? Ibland blandar man ihop vad man gör härinne och på instagram.

Jag älskar ju DEFENDER och off road körning. Det gjorde jag långt innan jag träffade  Filip. Jag har köpt och ägt 4 st defender (långa varianten)

När vi flyttade till stan blev de svårparkerade, så jag köpte en vanlig bil…

MEEEN när Filip en dag kom hem och berättade att Defender kommer sluta tillverkas föralltid. Blev jag så ledsen….

Jag bara måste ha den sista! The last edition ever! Kosta vad det kosta vill….

image

Det blev en vit skönhet!! EN KORT variant. En 90 och INTE den långa modellen.
Den här är tillochmed LYXIG!  
I mina tidigare har jag INTE haft värme.
Barnen hade duntäcken, och vi skrapade rutorna från insidorna hehe

När det frös på riktigt. Frös bildörrarna! Och jag var tvungen att stänga dörrarna med en lina med krokar på insidan, för att dörrarna inte skulle flyga upp i kurvorna.

Min nya sötnos har cd-spelare, värme och skinnsäten!

image

Jag är besatt av idag för ett år sedan.
Årsdagen kommer bli fruktansvärt. ALLT är såklart fruktansvärt…
Men de ögonblicket jag fasar för? Är tisdagsmorgonen då polisen knackade på min dörr.
Livet bara rasade,  ett litet jävla knack…

Kan inte skriva om det utan att tårarna bara rinner.
Dödsbudet går på repeat i min hjärna.

10.10, jag skulle spela in voiceovers för ensam mamma i Frihamnen.
Efter det skulle jag åka upp och väcka Isak med frukost och hängs lite..
Allt bara rasade på en tiondels sekund?

Den stunden. Det ögonblicket är fasa! Polisens blickar, tystnaden.
Jag kommer ihåg varenda ord.
Det snurrarade i  huvudet.
Blev svart. Inte sant. Panikångest. Trycket över bröstet. Paniken. Det får inte vara sant.
Som i en amerikansk film? Är det på riktigt? Jag ville bara drunkna.
Chock. Började gå runt i cirklar. Fattade ingenting. Ringde Filip. Jag fattar ingenting.
Ångesten. Trycket. NEJ!! Det får inte vara sant. Det ÄR inte sant.
Jag ville be poliserna dra åt helvete med sitt dåliga skämt.

Sen är allt svart. Svart. Mörkt. Sömn. Vakna timmar. Panik. Sömn….

Igår för 1 ÅR SEDAN, jag var förväntansfull. Goliath skulle komma hem. Barnboken jag slitit med under hela sommaren skulle tryckas och komma ut. Möten, jobb, glädje och nya krafttag….
Livet bara kollapsade…
Rasade…

SÅ MYCKET KÄRLEK. Alla dessa blommor. Påminnelsen. Måsten. Sova. Skita i allt.
Alla hundratals människor som skickade hälsningar, brev, meddelanden. MYCKET har jag inte orkat öppna ännu. Är fortfarande inte stark nog. Det tar för ont..

Idag är förskolan stängd. Jag och Charlie ska åka till mamma och Goliath. Handla lite skolsaker till killarna, gå på möte i Lance skola och storhamdla inför veckan.

Tänk om en ny katastrof väntar oss i morgon? Det går inte att hjälpa. Men jag har vidriga katastroftankar…
Nästan så att jag redan har ställt in mig på att allt ska gå åt helvete.

Måste jobba på det. Men nu ska jag bara fixa veckan som kommer. Och veckan efter det…

Kram

  1. Lider med dig,kan inte ens föreställa mig hur du brottas med allt.Men du har en underbar familj som kommer omfamna dig.

  2. Låt katastroftankarna komma…och låt dem passera!
    Så svårt, jag vet….jag vet.
    Du kommer orka!
    Kramar

  3. Nita skriver:

    Kram <3

  4. Sara skriver:

    Kramar i massor! ❤️❤️❤️

  5. Maria skriver:

    Älskade fina Maggan, dina ord går bara rakt in i hjärtat *tårarna rinner*, så ärligt och naket <3 <3 <3
    Finns inga ord som kan lindra din smärta, skickar en Ängel med massor med kramar till dig och familjen när ni som mest behöver det <3 <3 <3
    Änglakramar Maria

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..