ANNONS

På tåget mot Sundsvall, tankar och hjältar

/

Jag la mig i god tid igår…

Vi åt lite mat, grann-Frida och Filips kollega Christian kom förbi och höll oss sällskap.

image

Charlie bestämde sig för att åka skidor till Lets dance

image

Tåget mot Sundsvall med alla kollegor

image

image

Halva Kepplerboken utläst.
Nästa bok blir Simona Ahrnstedts senaste alster.

Blev så otroligt glad när jag fick den på posten häromdagen. Simona är min författaridol! Så när man får ett helt paket med kärlek så ler man verkligen på insidan.

image

Har du inte läst Simonas böcker!?
Gör det! Romance, kärlek, historia, kostymdrama och spänning!!! 

Läs mer om dem HÄR

image

Väskan är packad och det bli ett par hektiska dagar framför mig….

Onödigt att kanske slänga in det här i ett ytligt tåginlägg? Men thats me.

Men jag kan inte sluta tänka på hur mycket jag beundrar och känner tacksamhet inför alla våra ambulansförare i landet.

VARJE gång jag hör sirener tänker jag på Isak, och de tappra män som försökte rädda hans liv på kvällen den 25 augusti.
Jag undrar för mig själv om de var kille bakom ratten som tog hand om mitt barn, och spenderade de sista minuterna tillsammans med honom.

Jag blir verkligen tårögd när jag tänker på vilket jobb de utför. Vilken känsla och kärlek de lägger i sitt dagliga arbete.

Modiga, tappra, starka män och kvinnor.

Efter att Isak gått bort, snurrade många tankar kring hans hanterande i mitt huvud.
Vad hände?
Tog de hand om min son med värdighet? Kämpade de?
Hade han ont?
Talade de över hans huvud? Gav de upp?
Visade de hans kropp respekt.
Vad hände på plats..

Det åt mig inifrån. Frågorna sprängde mitt huvud. Jag blev manisk…
Jag kunde inte sova. Jag kunde inte äta. Jag var tvungen att få veta.
Det snurrade och jag höll på att bli galen.

Jag ringe till larmcentralen, akuten, 112 sjukhuset.. mm
Jag terroriserade Karolinska efter läkaren som tog emot honom på kvällen.

Satt hela dagarna och försökte maniskt få tag i människor som kunde hjälpa mig att få en klar bild runt händelseförloppet den 25 augusti.

Det var svårt att nysta i allt.
Folk var lediga, gått av sina skift ”skicka ett mail” hör av dig senare…

Konstigt egentligen (nu i efterhand)
att man INTE får NÅGOT som helst stöd av samhället när något så fruktansvärt händer, som att ens barn dör?

Jag var en desperat, fradgatuggande och hysterisk mamma.

Tillslut efter många mail och samtal fick jag bokat ett möte med ambulanenhetens chef.

Vilken kvinna!!

Den ABSOLUT finaste kvinnan jag träffat i mitt liv. Varm, förstående och ärlig. Som en yngre Astrid Lindgren.

Vi satt i två timmar och jag fick smärtsamma MEN raka svar.
Hon förklarade och berättade.
Jag ställde frågor, grät,  hon svarade. Jag var tvungen att veta…
Hon tröstade, fick mitt hjärta att känna en tillfällig ro.
Polisrapporterna stämde inte i tid, så mina pusselbitar föll på plats.

Hon hade tagit sig tiden att verkligen djupintervjua alla på platsen, fått deras intryck, berättelser och helhetsbilden.

De hade kämpa. In i det sista, även om hoppet var ute, så hade de kämpat och visat min älskade son omsorg och kärlek….

Jag känner en sån enorm uppskattning inför dessa människor.

De är mina hjältar, och jag tänker på dem varje gång jag hör en siren tjuta.

Jag hyllar dem i mitt hjärta 💗

   

81
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00