På tåget mot Sundsvall, tankar och hjältar

Jag la mig i god tid igår…

Vi åt lite mat, grann-Frida och Filips kollega Christian kom förbi och höll oss sällskap.

image

Charlie bestämde sig för att åka skidor till Lets dance

image

Tåget mot Sundsvall med alla kollegor

image

image

Halva Kepplerboken utläst.
Nästa bok blir Simona Ahrnstedts senaste alster.

Blev så otroligt glad när jag fick den på posten häromdagen. Simona är min författaridol! Så när man får ett helt paket med kärlek så ler man verkligen på insidan.

image

Har du inte läst Simonas böcker!?
Gör det! Romance, kärlek, historia, kostymdrama och spänning!!! 

Läs mer om dem HÄR

image

Väskan är packad och det bli ett par hektiska dagar framför mig….

Onödigt att kanske slänga in det här i ett ytligt tåginlägg? Men thats me.

Men jag kan inte sluta tänka på hur mycket jag beundrar och känner tacksamhet inför alla våra ambulansförare i landet.

VARJE gång jag hör sirener tänker jag på Isak, och de tappra män som försökte rädda hans liv på kvällen den 25 augusti.
Jag undrar för mig själv om de var kille bakom ratten som tog hand om mitt barn, och spenderade de sista minuterna tillsammans med honom.

Jag blir verkligen tårögd när jag tänker på vilket jobb de utför. Vilken känsla och kärlek de lägger i sitt dagliga arbete.

Modiga, tappra, starka män och kvinnor.

Efter att Isak gått bort, snurrade många tankar kring hans hanterande i mitt huvud.
Vad hände?
Tog de hand om min son med värdighet? Kämpade de?
Hade han ont?
Talade de över hans huvud? Gav de upp?
Visade de hans kropp respekt.
Vad hände på plats..

Det åt mig inifrån. Frågorna sprängde mitt huvud. Jag blev manisk…
Jag kunde inte sova. Jag kunde inte äta. Jag var tvungen att få veta.
Det snurrade och jag höll på att bli galen.

Jag ringe till larmcentralen, akuten, 112 sjukhuset.. mm
Jag terroriserade Karolinska efter läkaren som tog emot honom på kvällen.

Satt hela dagarna och försökte maniskt få tag i människor som kunde hjälpa mig att få en klar bild runt händelseförloppet den 25 augusti.

Det var svårt att nysta i allt.
Folk var lediga, gått av sina skift ”skicka ett mail” hör av dig senare…

Konstigt egentligen (nu i efterhand)
att man INTE får NÅGOT som helst stöd av samhället när något så fruktansvärt händer, som att ens barn dör?

Jag var en desperat, fradgatuggande och hysterisk mamma.

Tillslut efter många mail och samtal fick jag bokat ett möte med ambulanenhetens chef.

Vilken kvinna!!

Den ABSOLUT finaste kvinnan jag träffat i mitt liv. Varm, förstående och ärlig. Som en yngre Astrid Lindgren.

Vi satt i två timmar och jag fick smärtsamma MEN raka svar.
Hon förklarade och berättade.
Jag ställde frågor, grät,  hon svarade. Jag var tvungen att veta…
Hon tröstade, fick mitt hjärta att känna en tillfällig ro.
Polisrapporterna stämde inte i tid, så mina pusselbitar föll på plats.

Hon hade tagit sig tiden att verkligen djupintervjua alla på platsen, fått deras intryck, berättelser och helhetsbilden.

De hade kämpa. In i det sista, även om hoppet var ute, så hade de kämpat och visat min älskade son omsorg och kärlek….

Jag känner en sån enorm uppskattning inför dessa människor.

De är mina hjältar, och jag tänker på dem varje gång jag hör en siren tjuta.

Jag hyllar dem i mitt hjärta 💗

   

  1. carin skriver:

    Stora varma kramar till dig <3.

  2. Sandy skriver:

    Du fina !
    Förstår precis vad du pratar om för känslor och just dom där osammanhängande med att man inte vet ALLT, som man iaf kan få svar på.
    Min älskade mamma gick bort I en motorcykelolycka för snart nio år sedan.
    Vi fick som tur är prata med läkaren som tog emot henne på sjukhuset dagen efter. Han grät och det kände liksom så mänskligt på något sätt.
    Ambulanskillarna kom hem till familjen i hemmamiljö någon dag efter och förklarade vad dom hade gjort och vad mamma hade sagt mm.
    Känns så himla skönt i det osköna att ändå få dom svaren.
    Skönt att du tillslut lyckades få dina ”svar”, vilket är en rättighet kan man tycka.
    Saknanden är enorm men på något konstigt jävla sätt lär man sig leva med det.
    Kämpa på du fina ♥
    KRAM

  3. Vad SKÖNT att du fått de svar du behövde! Vår natt eller tidiga morgon var kaos.

    Jag var själv dock med, så jag behövde aldrig svar från händelseförloppet. Däremot har jag fått återkoppling till 2 av de som var med av 2 slumpmässiga(?) händelser. Den ena personen har jag fått träffa i ett HELT annat sammanhang – fatta! Jag har fått träffa hen! Vi kramades, jag grät och thats it! Gud så skönt det var!

    Den andra personen, den som gjorde jobbet, har jag fått återkoppling om att hen mådde jättedåligt efteråt. Riktigt dåligt. Det hade berört hen väldigt mkt. Jag kunde då via tredje part (som dök upp i mitt hem i ett HELT ANNAT SYFTE), förmedla om vår situation mer detaljerat och skicka över tacksamhet. Jag hoppas att det gjorde att hen kunde gå vidare. Ambulanspersonal får ju aldrig uppföljning om vad som händer sen. De kan sällan göra avslut med sina känslor kring riktigt traumatiska händelser. Så sade denna tredje part till mig.

    När jag fick höra det – att hen blev så oerhört påverkad – då trillade polletten ner – all sjukvårdspersonal, all ambulanspersonal – de är människor precis som vi, av kött och blod och känslor precis som vi. Tänk, jag hade inte tänkt så, man tror att de är någon form av övermänniskor. Men de är precis lika mänskliga som du och jag :-). Jag hoppas innerligt att denna ambulanssjukvårdare kunde gå vidare efter att jag kunde vidarebefordra mer info till hen.

    Kryptisk som vanligt, jag vet 🙂

    <3

    Kram

    1. Sara skriver:

      Men snälla… skippa ”hen”!

      1. Men snälla, Sara. Ät bajs.

      1. Här berättar jag om min värsta natt!!!! Natten då mitt barn dog! Natten då det värsta som kan hända hände! Om de människor som var med och upplevde det INGEN ska behöva uppleva! INGEN!

        Och du har mage att störa dig på min text!

        Pucko.

        1. Sara skriver:

          Förstod inte det av din text då den var väldigt kryptisk, som du själv skrev. Det blir ofta så med generella ord och nymoderna uttryck (jag ogillar ”hen”, ser det som rent hittepå).
          Hur som helst, jag beklagar din sorg, det var inte min mening att såra dig eller lägga sten på bördan.

  4. Sara skriver:

    Hej
    har en vännina som miste sin son hon fick inte information varken från polisen eller sjulhuset.
    hon har sorg och ilska att hamtera men hon är inte känd och dessutom invandrare inte öika för alla tråkigt

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..