ANNONS

Snörvel och julklappar. ..

/

Sorry för frånvaro mina vänner.

Jag vaknar med en tung sten i kroppen just nu.
Orkar inte. Har ingen egentlig lust till något..

Åkte ut till Hannah med Charlie för lite miljöombyte i helgen.
Blir så trött på alla klyschor och alla talesätt ”var stark, du har tre barn till” Klart jag har? Men man måste väl få kunna känna sorg och saknad ändå?
Det vore väl sjukt om man inte fick visa sig svag och ledsen för de tre andra?

Gud tar de finaste först.. Ja isåfall är Gud en riktig jubel idiot.

Jag har känt en molande smärta över bröstet sedan i lördags.
Och den blir bara värre och värre.
Det gnager och värker. Tårarna bara rinner. Jag hulkgråter inte, men det bara strömmar ur ögonen ändå.

Känner mig så ledsen. Så otröstlig ledsen.

Besöker graven nästan varje dag.
Men det känns INTE bra. Får ingen ro i kroppen, jag vill fly. Springa. Fly från alla/allt.

image

Namnet ingraverat i stenen. Kyla.
De fastfrysta löven. Det gör ont. Hans fina kropp ligger där nere under stenen i ett otäckt litet hål. 19 – år gammal och kommer aldrig bli äldre.

Det är kallt. Påträngande. Definitivt. Isak ligger ensam i mörkret utanför, medan alla glada julfirare sitter inne i värmen, dricker glögg, skrattar och har gemenskap.

Den gnagande känslan i kroppen blir bara värre och värre. 
Igår var den som värst. Den jobbigaste dagen sedan begravningen.

Jag VET att Isaks själ INTE är på kyrkogården. Den är någonstans varmt. Fridfullt. Med mig…
Men tanken av att lägga mig i en sovsäck på gravstenen har knasigt nog slagit mig..
Usch. Jag känner mig så kluven till allt.
Vill vara där, men ändå inte?

Gick på stan för att köpa lite julklappar igår.
Men tårarna bara rann. De slutade inte.
På Akademibokhandeln fick jag en riktig snyftattack. Ansträngde mig, men ansiktet krampade förvridet och jag hittade knappt utgången för all imma på mina glasögonen.

Jag var tvungen att gå hem. Gick inte att vara på stan. Fixar inte julmusiken ”ha en uuuunderbar jul” förväntningar  och alla folksamlingar.

La mig på sängen, luktade på Isaks jacka, och förbannade honom för att han lämnat mig. Jävla skitunge!

När sorgen kommer över mig vill jag inte ha sympati. Jag vill vara själv. 
Jag vill inte ha klappar på kinden eller kramas. Konstigt?  

Jag vet inte hur jag ska be folk, familj bete sig? För jag vet inte själv?

Du måste prata med någon, säger Filip…

Om vad, vad kan en hjärnskrynklare hjälpa mig med just nu? Svarar jag surt.

Ge mig Isak tillbaks?
Ta bort min smärta?
Få något av det som hänt bli ogjort?

Gråta, få vara ensam, prata, INTE prata. Känna att de man älskar finns där, när man behöver den?

Allt är så motsägelsefullt och komplicerat.

Julen är förjävlig rent ut sagt.
Om det är kombinationen av saknaden, kärleken och påminnelsen om att en stol är tom. Någon är borta?
Kom på mig själv med att titta på en fin tröja till Isak igår. En tröja han hade älskat!

Nu jävla ska vi bara ta oss igenom den här sketna tiden. Jul och nyår. Bita ihop och låta dagarna passera.

Filip hämtade upp mig igår eftermiddag och vi åkte till mamma och Gunnar för att fira minijulafton med kusinerna

image

Det var trevligt trots att jag snörvlade och hulkade mig igenom hälften..
En RIKTIGT MYSIG julafton där nästan alla var samlade…

Idag åker Filip och Charlie till skåne. Jag stannar kvar. Tänder lite fint på kyrkogården. Hälsar på Goliath. Kanske äter en julfrukost med pojkarna på morgonen?

Sen åker jag till mamma och lägger mig och sover.
Jag sitter bara och grinar. Kan inte hjälpa mig själv. Tyvärr! Det går inte att styra..

Vill inte vara någon christmaspooper. Så det här upplägget blir mysigast för alla💜

KRAM PÅ DIG..

318
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00