Snörvel och julklappar. ..

Sorry för frånvaro mina vänner.

Jag vaknar med en tung sten i kroppen just nu.
Orkar inte. Har ingen egentlig lust till något..

Åkte ut till Hannah med Charlie för lite miljöombyte i helgen.
Blir så trött på alla klyschor och alla talesätt ”var stark, du har tre barn till” Klart jag har? Men man måste väl få kunna känna sorg och saknad ändå?
Det vore väl sjukt om man inte fick visa sig svag och ledsen för de tre andra?

Gud tar de finaste först.. Ja isåfall är Gud en riktig jubel idiot.

Jag har känt en molande smärta över bröstet sedan i lördags.
Och den blir bara värre och värre.
Det gnager och värker. Tårarna bara rinner. Jag hulkgråter inte, men det bara strömmar ur ögonen ändå.

Känner mig så ledsen. Så otröstlig ledsen.

Besöker graven nästan varje dag.
Men det känns INTE bra. Får ingen ro i kroppen, jag vill fly. Springa. Fly från alla/allt.

image

Namnet ingraverat i stenen. Kyla.
De fastfrysta löven. Det gör ont. Hans fina kropp ligger där nere under stenen i ett otäckt litet hål. 19 – år gammal och kommer aldrig bli äldre.

Det är kallt. Påträngande. Definitivt. Isak ligger ensam i mörkret utanför, medan alla glada julfirare sitter inne i värmen, dricker glögg, skrattar och har gemenskap.

Den gnagande känslan i kroppen blir bara värre och värre. 
Igår var den som värst. Den jobbigaste dagen sedan begravningen.

Jag VET att Isaks själ INTE är på kyrkogården. Den är någonstans varmt. Fridfullt. Med mig…
Men tanken av att lägga mig i en sovsäck på gravstenen har knasigt nog slagit mig..
Usch. Jag känner mig så kluven till allt.
Vill vara där, men ändå inte?

Gick på stan för att köpa lite julklappar igår.
Men tårarna bara rann. De slutade inte.
På Akademibokhandeln fick jag en riktig snyftattack. Ansträngde mig, men ansiktet krampade förvridet och jag hittade knappt utgången för all imma på mina glasögonen.

Jag var tvungen att gå hem. Gick inte att vara på stan. Fixar inte julmusiken ”ha en uuuunderbar jul” förväntningar  och alla folksamlingar.

La mig på sängen, luktade på Isaks jacka, och förbannade honom för att han lämnat mig. Jävla skitunge!

När sorgen kommer över mig vill jag inte ha sympati. Jag vill vara själv. 
Jag vill inte ha klappar på kinden eller kramas. Konstigt?  

Jag vet inte hur jag ska be folk, familj bete sig? För jag vet inte själv?

Du måste prata med någon, säger Filip…

Om vad, vad kan en hjärnskrynklare hjälpa mig med just nu? Svarar jag surt.

Ge mig Isak tillbaks?
Ta bort min smärta?
Få något av det som hänt bli ogjort?

Gråta, få vara ensam, prata, INTE prata. Känna att de man älskar finns där, när man behöver den?

Allt är så motsägelsefullt och komplicerat.

Julen är förjävlig rent ut sagt.
Om det är kombinationen av saknaden, kärleken och påminnelsen om att en stol är tom. Någon är borta?
Kom på mig själv med att titta på en fin tröja till Isak igår. En tröja han hade älskat!

Nu jävla ska vi bara ta oss igenom den här sketna tiden. Jul och nyår. Bita ihop och låta dagarna passera.

Filip hämtade upp mig igår eftermiddag och vi åkte till mamma och Gunnar för att fira minijulafton med kusinerna

image

Det var trevligt trots att jag snörvlade och hulkade mig igenom hälften..
En RIKTIGT MYSIG julafton där nästan alla var samlade…

Idag åker Filip och Charlie till skåne. Jag stannar kvar. Tänder lite fint på kyrkogården. Hälsar på Goliath. Kanske äter en julfrukost med pojkarna på morgonen?

Sen åker jag till mamma och lägger mig och sover.
Jag sitter bara och grinar. Kan inte hjälpa mig själv. Tyvärr! Det går inte att styra..

Vill inte vara någon christmaspooper. Så det här upplägget blir mysigast för alla💜

KRAM PÅ DIG..

  1. Nina skriver:

    Magdalena
    Gråter floder varje gång jag är här på din blogg…kan eller skulle aldrig nånsin säga att jag förstår din smärtan eftetsom man måste först vara i samma situation för att kunna känna smärtan.ingen föräldrar ska behöva begrava sitt eget barn.har själv barn och forlorade min pappa och bror i en treveckors intervall
    Och ibland vill jag bara skrika åt gud att dra åt helvete men sen inser jag att det kommer inte att förändra nåt och istället fokusera på de fina minnen jag har av dem.tycker du är stark som en orkar dela med dig av dina känslor..
    Ha det bra och kom ihåg att Isak kunde inte haft en bättre mor

  2. Fina Magdalena. Mitt hjärta värker för din skull. Man behöver inte vara stark hela tiden, det är okej att bryta ihop o tycka att allt är skit och jävligt orättvist, det är okej. Bryt ihop, sparka o skrik, om det är så det känns, för ingen kan vara ”stark” hela tiden. Det ÄR okej

  3. Hej Magdalena! Jag är en mamma som befinner sig i samma förfärliga situation som du. Så jag vet precis vad du pratar om och känner igen allt du beskriver. Min älskade dotter Vera omkom i aug i en konstig olycka. Hon ska i dagarna fylla 18 år och det känns gruvsamt när den dagen kommer. En tröst är det faktum att hon ej lämnat mig helt. Hon dyker ibland upp i drömmar och ibland känner jag av henne fysiskt. Men det är en otröstlig upplevelse att förlora ett barn..omöjligt att föreställa sig om man ej varit med om det. De är nu våra skyddsänglar som vi kan be om kraft och hjälp. Jag skickar dig en stor kram!
    Inga

  4. Hej…varför säger man så ”var stark, du har tre barn till”…so what…du har väl all rätt att bryta ihop fullständigt om du vill och behöver det utan att någon egentligen ska bry sig.

    Ha det bra och gott nytt år till dig och din familj

    Kram

  5. Hej Magdalena!
    Jag vill börja med att beklaga din sorg och förlusten av ditt barn din son Isak. Jag har själv förlorat en son som hette Markus, han blev också bara 19 år gammal, han halkade ner från perrongen vid järnvägstationen i Örebro på väg hem på natten den 26 februari 2011, då tåget precis kommer och Markus blir överkörd, en förfärlig och tragisk olyckshändelse som blev en hemsk period för oss alla i familjen, en händelse som ingen människa är utrustad med att kunna hantera. En period av dimma, gråt, förtvivlan, sorg, saknad, ilska, hat. jättemycket konstiga känslor, allt utom förnuft, ingenting fungerar, man lever i en bubbla, man är helt tom, okontaktbar, stackars dem andra barnen Markus syskon, jag fungerar inte alls, och det gör inte dem heller för dem har förlorat en bror, och jag min son. Jag är ju deras mamma också precis fyllda 51 år och jag fungerar inte alls, jag skäms, jag orkar inte, hur gör man, vad ska jag ta mig till? Jag kan inte trösta. Kan någon hjälpa mig är det enda som ekar i mitt huvud.

    Jag förstår exakt eländet med din känsla med att du ska försöka stå ut med en jul och nyårshelg utan ett älskat barn en son, även om man har flera barn så blir det inte det samma, det blir bara en plåga det fattas en ur barnaskaran, för det var ju inte så förut, julen och nyåren och alla högtider som komma skall blir aldrig detsamma, hur man än försöker om man ens vill, för det är inte så självklart. Det går inte att sluta sörja och sakna ett barn hur lång tid det än går.

    Jag har läst lite ifrån dig, och jag känner igen mig i precis allt du skriver, exakt samma känslor och vrede ilska, allt det där har jag gått igenom, fast tiden går och man tror att det ska bli bättre så blir det inte så, man lär sig bara att hantera det lite bättre. Första julen var en katastrof jag ville inte alls vara med, jag grät mig igenom hela julhelgen och nyårshelgen, det var synd om mina andra fem barn, Markus har fem syskon, Markus var den femte i skaran. Markus bror som idag är 19 år är den minsta och bor hemma, dem fyra andra syskonen är äldre, en bror och tre systrar dem bor här i närheten, så har jag två barnbarn som är 7 år och 9 år, jag är så tacksam att jag har mina fem barn och två barnbarn idag, tack vare dem så kämpar jag framåt fast det är jobbigt, livet blir inte detsamma, fast jag kan känna glädje oftare nu än förut. Jag önskar att du också kommer dit en dag, det finns inga tröstande ord i detta läge, och fan ta den som säger att det blir bättre, för det blir det aldrig någonsin, däremot kan man hantera sorgen och sina känslor kanske något bättre. Så med dessa ord vill jag bara sända dig en massa styrkekramar och önska dig Gott nytt år! Jag tänker på dig. Och om du vill skriva någon gång, så är du välkommen att skriva några rader via min mejl.
    Mvh
    Eija Andersson.
    Örebro

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..