Det händer inte mig, bara andra.

Tänker på hur många år jag bloggat. Sex år! Du har verkligen fått följa mig genom det mesta i livet.
Kärlek, skilsmässa, kriser,  förlossning, graviditet. Skid och solsemestrar, Nyår, julaftnar..

Skoj, bråk, barnens uppväxt, flyttar, Sigtuna, nystart, hundar, hamstrar, hus, vänner och arbete. Och nu så fruktansvärt tragiskt, min så älskade och förstfödde sons död..

Tänkte på en sak tidigare idag.
Vi vet alla att döden kommer en dyster dag. Men vi är så otroligt oförberedda? Jag var inte ett dugg rustad inför den här striden.
Sorg och saknad är ett avgrundsmonster utan dess like. Den skrämmer mig mer än vad något annat skrämt mig tidigare.
Ond, kall och utan barmhärtighet

Jag har börjat jagas av katastroftankar.
De vill inte släppa taget om mig.
”Döden kommer i tre”
Vem har missat det äckliga gamla talesättet?
Filips pappa somnade in i maj, Isak har lämnat oss. Vem blir den tredje??!

När telefonen ringer, när det knackar på dörren.

Har Charlie satt något i halsen på förskolan. Kommer min mamma bli sjuk.
Är killarna ovaksamma vid övergångsställerna och bli överkörda av en buss. Cancer. Bilolyckor. En ny olycka. Hjärtattacker, hjärnblödning, stroke.
Bli påkörda när de cyklar till skolan? Nedslagna. Falla från en klätterställning. Rattfyllerister, galningar?!

Jag är tillochmed orolig att taket ska ramla ner över Tristan i storarummet när jag nattar Charlie.
MEN det som skrämmer mig mest? Är att jag plötsligt insett att vi alla är dödliga. Och att jag kan inte, HUR mycket jag så inneligt skulle vilja och älskar mina barn. Skydda dem från allt ont i livet.

När jag glatt trallade genom vardagen tidigare, eller gnällde över skitsaker så fanns döden ALDRIG i mina tankar. I vår familj dör ingen. Det händer bara i andras familjer..

Nu ligger jag här och livet har stannat. Jag har svårt att se glädje eller mening i något just nu..
FAST jag har en fin familj och tre andra pojkar, så känns sorgen alldelles för stor för att orka bära.

Livet bara fortgår för alla runtomkring en. Människor skrattar, skålar. Folk på gatan, i butikerna…
Medans våran klocka och tid har stannat. Stannat totalt och kommer aldrig bli desamma.

Om du har dina små i rummet intill dig? Pussa och krama på dem en extra gång. Snusa dem i nacken. Stryk dem över kinderna.

Om inte, ring och säg att du älskar, saknar dem och att de är speciella, unika och värdefulla.

Man kan inte krama eller älska sina barn förmycket.

Rätt som det är, kan det vara försent. Och livet stannar. Utan rättvisa eller förståelse. Som mitt har gjort och säkert många andras.

image

Tack igen för att du tagit dig tid och skickat mig värme, lämnat avtryck i kommentarna och delat med dig av dina egna erfarenheter i sorg och saknad.

Stor kram

  1. Du skriver på ett sätt som verkligen berör, så naket och äkta. Man känner igen sig i mycket av dina tankar o känslor. Har nyss fått min första dotter o ryser av tanken vad du just nu går igenom. Du kämpar på bra! Glöm inte att man måste bryta ihop för att orka vara stark, gör saker som får dig att må bra, omge dig bland positiv energi!!
    Kramar från en mamma i norr

  2. anne skriver:

    Kramar till dej, följt din blogg o läst din självbiografi, du verkar vara en varm person <3

  3. Många många kramar!!! Känner dig inte men tänker på dig varje dag.

  4. *lena* skriver:

    Sänder dett för 100ade gången verkar inte funka alls syns inget fastän jag redan sagt det står det, men testar igen då vet du ifall du blir överöst med
    101 lika inlägg kanske funkar bättre på mannes lilla platta…..Vår familj har drabbats av cancer 3ggr på kort tid. Varje gång har jag svårt att förstå hur livet kan fortgå runtomkring när en människa man älskar bara försvinner från jordens yta det har gjort mig både arg, ledsen och förbryllad., det är som du säger att livet stannar upp för ett tag.
    Kan du börja jobba gör det & du har ju turen att ha ett arbete där du glädjer andra så det kanske kan ge både energi & ork.
    Jag har en liten slät sten på mitt nattygsbord det är min tacksamhetssten, den håller jag i handen varje kväll & räknar upp de saker jag känner tacksamhet över just den dagen, ofta gnäller vi över vad som inte är bra så den ger mig perspektiv på tillvaron…

    Kramar till dig fina♡♡?

  5. J skriver:

    Tack för att du påminner om det som eg är så självklart men som man så lätt rusar förbi i livet! Sitter m min dotter i knäet och kan liksom inte komma härifrån när jag läst dina ord. Vill stanna här för evigt!!!
    Du är så stark som orkar dela
    med dig och hjälper oss stanna upp och ta vara på varandra!
    Stor kram
    Varm kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..