Fyra veckor av saknad….

Imorgon har det gått fyra veckor. Fyra veckor fyllda av minnesluckor, panikångest, tårar och smärta.
En omänsklig värk, som fullständigt paralysera en.

Tiden har på något underligt sätt stått helt still, fast ändå så känns det som en evighet?

Det går inte att beskriva smärtan man känner i ord. Den är skoningslös, hård, skakande och så fruktansvärt grym.

Den kommer i vågor. Stora kalla, överrumplande och våldsamma vågor som slår undan fötterna, och med en fast och krampaktig hand runt håret, dränker en.
Man famlar efter luft, man vet inte vad som är yta eller botten. Allt är svart, bara chock och svart.

Det känns som om någon slitit hjärtat ur bröstet. Skoningslöst gröpt ut bröstkorgen, och lämnat ett stort hål. Det känns tomt, ensamt, så FRUKTANSVÄRT ensamt och tomt.

Jag har tvingat mig själv att vara vaken. Försökt utsätta mig för små uppgifter varje dag. Sömnen har varit en tillflyktsort. Men med sömnen kommer mardrömmarna.

Man tror att alla tårar tagit slut. Att man inte kan gråta mer. Men sen fylls tårarna på, och det finns inte något stopp eller slut.

Min vackra fina Isak.
Jag ser honom överallt. Jag hör honom i korridoren.
Ser honom vid ytterdörren, på sitt rum, vid köksbordet.
Han älskade sin cafe’latte. Han frågade mig alltid om ”han skulle göra en kaffe till mor”
Våra promenader. Han kommer aldrig att göra en kaffe till mig igen?!
Den vetskapen är som ett slag i magen.

Jag kommer aldrig få se honom, höra hans röst, krama honom, retas med honom, bli förbannad på honom, skratta eller uppleva saker tillsammans med honom.

Evigheten. Ordet ‘aldrig mer’ i detta liv skrämmer mig.
Jag vill inte, jag vägrar, jag vill skruva tillbaka klockan, vakna, sova, vakna ur denna förbannade och onda dröm.
Själv dö för att få vara nära honom igen

Att aldrig mer få krama mitt barn? Klappa på min lilla pojke. Stryka honom längst kinden. Dra mina fingrar genom hans hår..

Han kommer aldrig få sitt efterlängtade körkort, bada i havet, äta sin favoritpizza eller se sina bröder spela fotboll?

Han var så lycklig! Vi pratade två timmar innan han dog…
Vi skulle laga middag tillsammans, vi skojade, skrattade.
Han skulle få sin efterlängtade tandställning den 9 september.
Han var så glad, så förväntansfull inför livet. Han trivdes så i lägenheten på Gärdet, han hade inrett den i jordfärger och var så stolt.

Alla meddelande blommor, brev, kärlek, sms…
Så många fina vänner därute. Eran kärlek har lyft mig, hjälp mig, burit mig..
Tack❤️
Filip, mamma, syster, mina älskade pojkar. Alla!
Jag har inte kunnat vara stark. Detta överrumplade mig helt.

Men självklart måste man försöka för sina andra barn. Jag kliver upp, duschar och klär på mig för deras skull.

Allt går med myrsteg. Men jag försöker..

Kommer man någonsin kunna bli människa igen?
Hel är omöjligt. Det går inte en sekund utan att jag tänker, analyserar, ifrågasätter mig själv, känner värken, hatar, älskar, gråter.
Vågen, denna skoningslösa våg, den är en pågående krystvärk som inte mynnar ut i liv.

I fredags tog vi avsked.
En vacker men så smärtsam dag.
Min lilla fina pojke låg där i en kista som jag valt ut. Hans mamma? Så fel, så overkligt.
Jag minns hans första steg.
När han tappade sina mjölktänder.
När han var mörkrädd och vi kurade ner oss tillsamman i hans lilla säng.
Födelsedagar, skolavslutningar, när vi kämpade oss genom motgångar och vann. När han fick sin första moppe. Lyckan efter att ha fått sitt första jobb.

Att behöva ta avsked av sitt barn är det värsta man kan vara med om. Har man inte mist ett barn så går det faktiskt inte att förstå eller greppa.

IMG_6606.JPG

Tårar, en gränslös sorg, men oxå glädje och mycket fina minnen…
En vacker dag. Solen sken.
Men jag kommer inte ihåg så mycket av själva jordfästningen. Allt är en dimma.

Isak hade velat ha det ljust, vacker musik, och omringad av sina vänner. De som brydde sig om, och älskade honom för den han var..

IMG_6560.JPG

Han var en sån OTROLIGT älskad pojke.

IMG_6555.JPG

En av isaks bästa vänner Felix, hade målat en sån fin tavla

IMG_6609.JPG

IMG_6608.JPG

Imorgon åker jag och mamma till Lappland i ett par dagar. Natur, tystnad och långa promenader.

Att få vara runt mamma stärker mig. Jag kan få känna mig liten och slippa vara stark. Gråta i mammas famn

Jag kommer att fortsätta att blogga. Att skriva är en tröst. Kanske inte som förut, utan på ett annat sätt. Hur? Det vet jag inte. Jag kommer ta dagen som den kommer och följa mitt hjärta.

Tack igen för att du finns. Och för att du visat oss en sån enorm omtanke och respektive denna svåra stund.

Kram x

  1. Jag ligger här och gråter och känner igen mig i din smärta så fruktansvärt väl. För 16 dagar sedan somnande min storebror och vaknade aldrig mer igen. 28 år gammal, frisk och bara helt plötsligt borta.
    Det är ofattbart och smärtan är obeskrivlig. Att se mina föräldrar lida på det här sättet är fruktansvärt!

    Jag läser din blogg regelbundet och har gjort sen du var gravid med din minsta. Min dotter är född precis en månad efter. Jag har läst om din sorg och lidit med dig, tänkt att ingen borde behöva förlora ett barn. Tänkt att du är så stark som orkar leva för dina barn och som vågar acceptera och vara i din sorg. Att du pratar om Isak och låter honom vara en del av livet.

    Hur går man vidare härifrån, slutar smärtan någonsin vara outhärdlig, kan livet verkligen gå vidare.., Det gör bara så ont.

  2. Jag kan bara ana o gissa den smärta du upplever. Det kan inte finnas något värre än att förlora ett barn. Jag vågar inte ens tänka tanken.
    Styrkekram till dig!

  3. Sandra skriver:

    Jag känner så igen mig i din beskrivning
    av att inte vilja och att analysera.
    Vår dotter föddes i vecka 40 och hade dött någon dag innan.
    Jag är så arg ledsen o frustrerad och alla tankar.
    Kram

  4. Maria skriver:

    Jag är med dig o förstår dig. Miste min älskade son Markus den 19/5 i år i en trafikolycka/ kram Maria

    1. Millan skriver:

      Sänder dig varma kramar och tankar!

  5. ANITA skriver:

    Magdalena!
    Du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig med orden!! Den sorg och saknad du/ni nu genomlever sätter spår även i min kropp. Gråten finns där….känslorna…Den oändliga kärlek du beskriver kommer att hjälpa dig! Se och krama dina andra pojkar ……du är stark!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..