ANNONS

Läsarkrönikan: Hur ingen är glad för min skull

/

Idag så är det onsdag och traditionsenligt så är det dags för läsarkrönika! I dagens text så får vi läsa om hur goda förutsättningar kan påverka ens omgivning negativt, och hur hårt arbete inte uppskattas för vad det är.
Det var ett tag sedan vi tog emot den här krönikan och om du har själv tidigare skickat in en krönika som inte har blivit publicerad så är inte hoppet ute. Vi sparar alla era krönikor och försöker hålla historierna varierade.
Ifall du vill vara med på sajten med din text så skickar du in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså går det bra att vara anonym som denna veckas krönikör. Tack på förhand!

Hur ingen är glad för min skull
Känslan är nästan euforisk när jag går ut från mäklarens kontor. Jag är oövervinnlig, starkare än någonsin och tar upp min mobil för ringa någon att dela glädjen med.
Jag, en 25 år gammal kvinna som efter fyra år av svett, hårt jobb och tårar i Norge lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att ensam lyckas köpa en fantastisk trea, mitt i den mellanstora staden jag har växt upp i.

De första samtalen jag ringer går självklart till mamma och pappa. Mamma och pappa som alltid stöttat, funnits där men också alltid ställt krav. Jag är ensambarn och mina föräldrar är egna företagare.
Företag som de slitit så hårt med, att det till slut gav utdelning och gav mig och min familj möjligheten att anses som rika. Jag har dock aldrig fått mer än barnbidraget och har sommarjobbat varenda sommar sedan jag var 15 år, men varje gång jag kom till skolan med något nytt jag köpt för egna pengar: var det endast ”rikemansunge” och ”pappa betalar” som ekade i korridorerna eller skrevs på mitt skåp. I början försvarade jag alltid mig själv, men insåg snabbt att det var lönlöst.

Mina föräldrars glädje och stolthet som jag hör i deras röster i telefonen får mig om möjligt ännu mer lycklig och svävade jag inte på moln innan, så gör jag det nu. Gång på gång säger de hur jag har gjort det här alldeles själv; och att det inte är många andra som skulle ha lyckats orkat arbeta ihop den stora summan pengar jag har gjort på så kort tid. Att min vilja och envishet är min rikedom, ingenting annat.

När vi lägger på står jag kvar på parkeringen utanför mäklarens kontor med telefonen i handen. Jag vill så gärna lägga upp en bild på kontraktet på både facebook och instagram för att dela min glädje -och såklart också visa vad jag har åstakommit, men någonting stoppar mig. Jantelag och den svenska avundsjukan kallades det visst, och den svider. Jag är 25 år gammal, men fortfarande hörs ekot från högstadiekorridoren och texten med spritpenna är kvar.
Jag tar mod till mig och lägger ut bilden ändå, och det tar inte många minuter innan kommentarerna haglar. De flesta glädjs med mig, men en del kan inte låta bli. ”Vad fick papsen hosta upp för den där då, snorkfröken?” Det är fortfarande lönlöst att försvara sig, men gör exakt lika ont.

5
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00