Läsarkrönikan: Att vara en dålig mor

Idag så lyser solen över hela landet och förhoppningsvis prickar några strålar även denna veckas krönikör. I dagens text så får vi läsa om en mamma som enligt egen utsago är en riktigt dålig förälder.
Känner ni igen er i vad hon säger eller upplevde ni själva att in var riktiga supermammor? Vi tackar Helana för hennes historia och hoppas att hon känner sig bättre idag. Skriv gärna en liten uppdatering i kommentarerna! 😉
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in din krönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså går det bra att vara anonym.

Gymnasielärare från Järpen i Jämtland men sen snart 15 år boendes i Skåne (Malmö). Mamma till en (snart) tvåårig Knut och sambo med en skåning. Ni hittar hennes blogg HÄR.

Att vara en dålig mor
Det här är sant så kom inte med något om att jag överdriver, för det är sant.
Jag är av den övertygelsen att jag ska klara allting på första försöket. Inte perfekt. Perfekt behöver det bara vara tredje eller fjärde gången, men första försöket ska jag i alla fall klara det.
Jag har dessa krav på mig på riktigt. Det är ingenting jag hittar på. Jag väntar mig verkligen att första gången jag försöker mig på någonting så ska jag klara det. Det finns vissa saker som är erkänt svåra. Lära sig vissa hantverk, språk och så, och där kanske jag har större förståelse för att jag inte klarar det direkt. Men sen finns det vissa saker där man aldrig har hört talas om någon som har haft problem och där tänker jag mig att jag ska klara det.
I den kategorin faller det mesta som har med barn att göra.
När min son Knut skulle födas så tänkte jag mig att jag skulle klara det. Visst skulle det vara tufft, men jag skulle klara av det.
Sen visade det sig att det gjorde jag inte alls det, det blev akut kejsarsnitt eftersom läkarna bedömde att jag inte skulle klara det.
Strike one.
Sen skulle jag t.ex. blanda till modersmjölkersättning. Det kunde jag inte heller. Det var också en sådan sak där man aldrig har hört talas om någon som misslyckats. Men det gjorde jag.
Strike two.
Amma skulle jag ju göra, och det gjorde jag också. Men så fort jag slutade amma så sköt hans väldigt osynkade kurva i höjden. I efterhand förstår man att han inte fick i sig det han behövde. Det är klart man har hört talas om folk som har haft det jobbigt med amningen, men det har ju varit infektioner och sinande mängd och annat man inte kunnat råda över, inte att de faktiskt motoriskt inte fått till det eller att de inte lyckats läsa sitt barns signaler att de varit hungriga. Alla böcker man läser återger bara en total symbios med barnet ”ni kommer snart att lära er läsa signalerna och vet därför när ert barn är hungrigt”. Jag spanade och spanade efter smackande signaler och annat skit… det fanns ingenting sådant.
Antagligen för att han var för svag av svält för att orka annat än att lida.
Strike three.
Ta sen alla kläder, först omlottbodies, sen alla möjliga detaljer och skit på inner- och ytterkläder. Skor, med höga skaft men inget sätt att öppna dessa skaft… återigen, aldrig någonsin har jag hört talas om någon som har misslyckats med att ta på sitt barn dess skor, utom jag. Jag misslyckades med det flera gånger.
Strike four.
Massor med gånger har jag tänkt att jag är en dålig mamma. Jag har inte tålamod med sånt där gnälligt skit som utbrott och annat. Dessutom har jag aldrig hört från t.ex. mina föräldrar att vi fick sådana, så det måste vara något fel på sättet jag har uppfostrat Knut.
Strike five.
Så idag. Första dagsläggningen i sängsäng och inte spjälsäng. Knut klättrade ur, ur, ur, ur, ur och ur. Han var inte intresserad av att lägga sig överhuvudtaget. Hans sammanbrott med hyperventilering och annat var ett totalt faktum. Mitt sammanbrott med extremt höga smällar i dörrar, inlåsning på toaletten och allvarliga sökningar efter något att slå sönder var ett lika stort faktum.
Och igen: ALDRIG HAR MAN VÄL HÖRT TALAS OM NÅGON SOM MISSLYCKATS MED ATT LÄGGA SITT BARN.
Man ska ju bara ta dem i handen och leda dem tillbaka till sängen och säga natti natti och sen gå. Det kan jag meddela, fungerar inte med Knut. Om jag andas så mycket som ”na” så börjar han att störttjuta med snor, slem och elände.
Ett tag så stod jag vid sängen och la honom i den varje gång han klättrade ur. Klättra ur, lägga i, klättra ur, lägga i, klättra ur, lägga i… ni kan ju tänka er sammanbrottet hos Knut efter ett par dussin sådana övningar.
Sambon är borta. Han buteljerar öl med sina bröder därför att det tycker han är roligt. Vore han här skulle han säkert hantera detta mycket bättre än jag.
Jag tycker att vi ska sluta lägga Knut på dagen, men sambon håller inte med. Han har säkert också något magiskt trollspö som får Knut att lugnt och stilla ligga kvar i sängen. Jag har inte det. Jag har bara ett jävla humör och vad det känns som en sträckt axel av att ha smällt i toadörren så hårt att torktumlaren rubbades ur sitt läge.
Jag klarade alltså inte detta heller, det att lägga honom i sängen.
Kan ni förstå vilken total sopa jag är?
Jag borde tas av daga på jävla riktigt.

Helena Walker Lidén

  1. Helena skriver:

    Jag är författaren. Jag vill säga tack så mycket så mycket för alla snälla kommentarer. Jag tror att jag har ett stort problem och det är att jag inte har några förlagor som upplevt några problem med läggning eller allmän trots. Hela mitt liv är inte såhär svart som uppmålas och jag ser såklart också det irrationella i att bli upprörd på mig själv för saker som är normala (har jag sent omsider förstått). Jag blir så glad när jag läser att jag inte är ensam om att bli chockad av en sådan här beteendeförändring och att barn kan bli som folk även om man inte är perfekt.
    När det gäller att söka hjälp så kan jag berätta att jag under mammaledigheten hade en liten samtalskontakt p.g.a. de höga kraven på mig själv, men nu när jag jobbar finns det sämre med tid. Jag kan i alla fall försäkra alla om att Knut mår hur bra som helst, han tycker bara att livet är väldigt kul just nu och därför vill han inte sova. Han har en pappa som är universums gåva till barn så inte far han illa inte.

  2. Sök hjälp snarast både för barnets skull och ditt eget bästa!

  3. Åh vännen jag känner igen mig så väl. När mina barn var små hade jag enorma problem och funderade vad jag givit mig in på.
    Den kommentaren jag svarade på som jag skällde ut för att jag tyckte h*n var hård har rätt i en sak: Sök hjälp med detta vännen, gå till bvc och berätta hur du mår och hur du har det hemma med din pojke, både för Knuts skull och din egen.

  4. Men herregud, sök hjälp. Stackars barn som har en så obalanserad mamma.
    Varför ska han behöva vara ledsen när han ska sova? Kan du inte läsa sagor och ligga bredvid och hålla handen tills han somnar?
    Jag förstår inte riktigt varför du skaffat barn när du verkar tycka att det är pest och pina.
    Tänk på hur det påverkar barnet med dina okontrollerade utbrott. Sök hjälp är mitt råd.
    Berätta på BVC att du inte klarar av situationen och behöver stöd.
    Visst är det tufft att vara mamma ibland men det här låter väldigt osunt!

    1. Hur elak får man egentligen vara???? Om det där skulle vara ett stöttande inlägg har du i mina ögon misslyckats kapitalt och förmodligen gjort allt hundra gånger värre. Skärp dig!!! Är du den perfekta föräldern kanske??? Det enda dina barn, om du har några, får lära sig av dig är hur man trycker ner människor och gör dem illa. Gör du så mot alla som redan sparkar tillräckligt på sig själva??? Lägger sten på börda???

Lämna ett svar till Josefine Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..