ANNONS

Läsarkrönikan: Att vara en dålig mor

/

Idag så lyser solen över hela landet och förhoppningsvis prickar några strålar även denna veckas krönikör. I dagens text så får vi läsa om en mamma som enligt egen utsago är en riktigt dålig förälder.
Känner ni igen er i vad hon säger eller upplevde ni själva att in var riktiga supermammor? Vi tackar Helana för hennes historia och hoppas att hon känner sig bättre idag. Skriv gärna en liten uppdatering i kommentarerna! 😉
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in din krönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså går det bra att vara anonym.

Gymnasielärare från Järpen i Jämtland men sen snart 15 år boendes i Skåne (Malmö). Mamma till en (snart) tvåårig Knut och sambo med en skåning. Ni hittar hennes blogg HÄR.

Att vara en dålig mor
Det här är sant så kom inte med något om att jag överdriver, för det är sant.
Jag är av den övertygelsen att jag ska klara allting på första försöket. Inte perfekt. Perfekt behöver det bara vara tredje eller fjärde gången, men första försöket ska jag i alla fall klara det.
Jag har dessa krav på mig på riktigt. Det är ingenting jag hittar på. Jag väntar mig verkligen att första gången jag försöker mig på någonting så ska jag klara det. Det finns vissa saker som är erkänt svåra. Lära sig vissa hantverk, språk och så, och där kanske jag har större förståelse för att jag inte klarar det direkt. Men sen finns det vissa saker där man aldrig har hört talas om någon som har haft problem och där tänker jag mig att jag ska klara det.
I den kategorin faller det mesta som har med barn att göra.
När min son Knut skulle födas så tänkte jag mig att jag skulle klara det. Visst skulle det vara tufft, men jag skulle klara av det.
Sen visade det sig att det gjorde jag inte alls det, det blev akut kejsarsnitt eftersom läkarna bedömde att jag inte skulle klara det.
Strike one.
Sen skulle jag t.ex. blanda till modersmjölkersättning. Det kunde jag inte heller. Det var också en sådan sak där man aldrig har hört talas om någon som misslyckats. Men det gjorde jag.
Strike two.
Amma skulle jag ju göra, och det gjorde jag också. Men så fort jag slutade amma så sköt hans väldigt osynkade kurva i höjden. I efterhand förstår man att han inte fick i sig det han behövde. Det är klart man har hört talas om folk som har haft det jobbigt med amningen, men det har ju varit infektioner och sinande mängd och annat man inte kunnat råda över, inte att de faktiskt motoriskt inte fått till det eller att de inte lyckats läsa sitt barns signaler att de varit hungriga. Alla böcker man läser återger bara en total symbios med barnet ”ni kommer snart att lära er läsa signalerna och vet därför när ert barn är hungrigt”. Jag spanade och spanade efter smackande signaler och annat skit… det fanns ingenting sådant.
Antagligen för att han var för svag av svält för att orka annat än att lida.
Strike three.
Ta sen alla kläder, först omlottbodies, sen alla möjliga detaljer och skit på inner- och ytterkläder. Skor, med höga skaft men inget sätt att öppna dessa skaft… återigen, aldrig någonsin har jag hört talas om någon som har misslyckats med att ta på sitt barn dess skor, utom jag. Jag misslyckades med det flera gånger.
Strike four.
Massor med gånger har jag tänkt att jag är en dålig mamma. Jag har inte tålamod med sånt där gnälligt skit som utbrott och annat. Dessutom har jag aldrig hört från t.ex. mina föräldrar att vi fick sådana, så det måste vara något fel på sättet jag har uppfostrat Knut.
Strike five.
Så idag. Första dagsläggningen i sängsäng och inte spjälsäng. Knut klättrade ur, ur, ur, ur, ur och ur. Han var inte intresserad av att lägga sig överhuvudtaget. Hans sammanbrott med hyperventilering och annat var ett totalt faktum. Mitt sammanbrott med extremt höga smällar i dörrar, inlåsning på toaletten och allvarliga sökningar efter något att slå sönder var ett lika stort faktum.
Och igen: ALDRIG HAR MAN VÄL HÖRT TALAS OM NÅGON SOM MISSLYCKATS MED ATT LÄGGA SITT BARN.
Man ska ju bara ta dem i handen och leda dem tillbaka till sängen och säga natti natti och sen gå. Det kan jag meddela, fungerar inte med Knut. Om jag andas så mycket som ”na” så börjar han att störttjuta med snor, slem och elände.
Ett tag så stod jag vid sängen och la honom i den varje gång han klättrade ur. Klättra ur, lägga i, klättra ur, lägga i, klättra ur, lägga i… ni kan ju tänka er sammanbrottet hos Knut efter ett par dussin sådana övningar.
Sambon är borta. Han buteljerar öl med sina bröder därför att det tycker han är roligt. Vore han här skulle han säkert hantera detta mycket bättre än jag.
Jag tycker att vi ska sluta lägga Knut på dagen, men sambon håller inte med. Han har säkert också något magiskt trollspö som får Knut att lugnt och stilla ligga kvar i sängen. Jag har inte det. Jag har bara ett jävla humör och vad det känns som en sträckt axel av att ha smällt i toadörren så hårt att torktumlaren rubbades ur sitt läge.
Jag klarade alltså inte detta heller, det att lägga honom i sängen.
Kan ni förstå vilken total sopa jag är?
Jag borde tas av daga på jävla riktigt.

Helena Walker Lidén

11
1

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00