Läsarkrönikan: Mamma och missbrukare

De flesta personer har hemligheter, vissa större än andra. Den här veckans krönikör har ett udda men nog ganska så vanligt missbruk som hon håller hemligt. Intressant med hög igenkänningsfaktor för folk i samma sits. Tack för din krönika!
Har du några hemliga missbruk eller bara någon intressant hemlighet? Berätta i kommentarsfältet, med namn eller anonymt!
Känner du också för att få din historia publicerad? Skicka då in din text till magdalenagraaf@gsonmedia.se, gärna ihop med en kort text om vem du är men likaså får du vara anonym. Även bilder uppskattas! Tack på förhand!

Mamma och missbrukare
Jag röker inte, snusar inte och har inte druckit alkohol sedan jag blev gravid med andra barnet, sommaren 2012. Men jag har en hemlighet. En skamfylld hemlighet som enbart min sambo vet om. Jag har ett missbruk. Jag är mamma och missbrukare.

När jag tänker tillbaka så har jag missbrukat i perioder ända sedan tonåren. Jag har slutat så många gånger att jag har tappat räkningen. Och varje gång säger jag till mig själv att jag aldrig ska tappa kontrollen igen.
Att jag ska vara stark, men längtan och begäret är alltid starkare än min vilja. Jag faller tillbaka i gamla vanor och senaste gången det hände ligger bara några veckor tillbaka i tiden.

Det började med en bihåleinflammation från helvetets nedersta krets. Hela huvudet pulserade av smärta och jag snöt den ena näsduken full med gul gegga efter den andra. Det enda som gav mig så pass mycket lindring att jag kunde dåsa bort från den miserabla tillvaron var avsvällande nässpray.
När luften strömmade fritt genom näsan och tillfälligt torkade upp i mina varfyllda bihålor upplevde jag en känsla som är svår, nästan omöjlig, att sätta ord på. Lättnad. Tacksamhet. Förtröstan. Och jag sprayade, sprayade och sprayade.
Två veckor senare var burken med antibiotika tom, men jag fortsatte med den gudomliga nässprayen. Jag trodde att det var den envetna förkylningen som dröjde sig kvar. Jag förstod inte att mina slemhinnor blivit beroende.

Jag lyckades sluta den gången. Det var åratal innan avregleringen och det lilla lokala Apoteket hade begränsade öppettider. En dag var alla flaskor med mirakelmedlet tomma.
Jag kämpade mig igenom några tuffa dagar och nätter och blev fri. Nykter. Men så kom våren, lövsprickningen och den förbannade pollenallergin murade igen min näsa totalt.
Samma sak hade hänt mig varje vår sedan jag var fem år gammal, men det här året visste jag att jag inte var hänvisad till enbart halvdana kortisonsprayer.

Åren gick. Jag försökte sluta, men varje vår när björken slog ut blev frestelsen för stor. Varje gång jag blev förkyld viskade en djävulsk, liten röst inuti mitt huvud att räddningen fanns inom räckhåll.
Oftast gömd i min garderob eller i en skrivbordslåda. Jag dolde nämligen mitt missbruk för både föräldrar och vänner. Jag skämdes, skämdes för att jag var beroende av något så banalt som nässpray. Skämdes för att jag var så svag att jag inte stod ut med att vara tät i näsan.

När jag som artonåring flyttade hemifrån behövde jag inte längre smyga med mitt missbruk. Men Apoteket låg långt bort och jag skämdes för mycket för att köpa flera förpackningar åt gången. Jag tvingade mig själv till avgiftning med koksaltlösning flera gånger. Och jag lyckades nästan, men jag saknade känsla av att kunna andas fritt för mycket för att kämpa mig igenom förkylningar och pollenexplosioner. Och sedan kom avregleringen. Plötsligt behövde jag inte ta mig längre än till närbutiken för att tillfredsställa mitt beroende.
Ett beroende som eskalerat och tagit mig i ett järngrepp. Näsan svullnar igen i samma sekund som jag lägger huvudet på kudden på kvällen. Jag har alltid minst en flaska gömd under madrassen, en i barnens skötväska, en i min handväska och en min byrå bland underkläderna.

Varje kväll sprayar jag näsan när min sambo borstar tänderna eller går på toaletten. Jag vill inte att han ska se eller höra mig göra det. Han är medveten om mitt missbruk, ändå skäms jag. Han påpekar ibland att jag borde söka hjälp, men jag skäms för mycket. Jag som är hemmets strateg.
Som har koll på arbetstider, utvecklingssamtal på förskolan, kontroller på barnavårdscentralen, tandläkartider, lektioner på musikskolan och vad som finns i frysen. Jag har inte kontroll över mig själv och min näsa. Fasen vad jag skäms.

  1. Jenny skriver:

    Jag missbrukar också varjedag, flera gånger om dagen t.o.m detta har jag gjort i 10 år nu!!! Jag skäms inte utan alla är medvetna om mitt beroende. Har säkert 4-5 flaskor i väskan, det finns alltid en halvfull ngn stans i hemmet. Jag skulle dö om jag vart utan.
    Kram

  2. Hej missbrukande mamman, känner oxå igen mej. Vet inte om detta kan hjälpa dej men få till en remiss till öron näsa hals och få kollat om det är din näsmusslor som är svullna och kan opereras bort så får du automatiskt större ”hål” i näsan!!

    Hoppas det

  3. Hm skriver:

    Hm, kom inte mitt inlägg med?

  4. Mia skriver:

    Åh vad jag känner igen mig! Tänker ofta att jag ska sluta.. Men sen tänker jag att jag skulle kunna vara beroende av nåt mycket värre så då fortsätter jag ändå.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..