ANNONS

Läsarkrönikan: Acne!

/

Dags för läsarkrönika! Idag så har vi en text som handlar om ett mycket vanligt problem, acne. En hudsjukdom som alltför ofta ses som ett hygienproblem. Dagens krönikör berättar om sin kamp mot acnen och de strider hon fått ta. Läsvärt för alla och informerande för de som ej behövt genomgå problemen själva. Tack!
Vill du också få vara med på sajten med din historia? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se, gärna ihop med en bild på och en kort text om vem du är, men som vanligt får du även vara anonym. Tack på förhand!

Acne!
Hej! Tänkte prata lite om acne, något som för mig är väldigt svårt och jobbigt då jag kämpat med det i 13 år! Det började när jag var 12 fick några en staka finnar, och tänkte inte mer på det. Ett år senare blossade det upp totalt! Alltså inte längre finnar utan bölder, stora bölder!
Jag minns att jag brukade gråta mig till sömns, inte bara för att dem gjorde ont utan också för alla fula ord jag fick slängda på mig när jag gick i korridorerna i skolan. Jag mådde så fruktansvärt dåligt! Och när man har så mycket acne och bölder är det värsta som finns när någon gnäller över EN finne! Ja men hallå? Titta på mig, känner man då! Jag skulle gärna ha EN finne!!

Jag var och är en väldigt stark människa, men det blev så illa att jag stängde in mig på mitt rum i 4 månader. Knappt så jag ville visa mig för min familj! Jag åt ensam på mitt rum, sprang från rummet till badrummet om det behövdes! Jag var så deprimerad och hade ingen som fanns för mig, kände mig så ensam! Men så till slut tog min fina mor mig till hudmottagningen. Och jag fick börja med roaccutan.
Det var det tuffaste året jag haft! Vilken hemsk tid! Jag blev ännu mer deprimerad! Försökte ta mitt liv vid flera tillfällen, mina ögon var torra och sved vilket gjorde att jag såg ännu värre ut! Till en början blev även acnen värre! Jag vet inte om människor kan förstå hur dåligt en annan människa kan må på grund av detta! Och jag kan inte riktigt beskriva det med ord! Fy sjutton säger jag bara.
Efter ca 1,5 år av medicinering blev det iaf bättre. Men aldrig helt bra. Har även ätit medicinen tetralysal vid flera tillfällen. Men… Nu är jag 26 år och det har nu blossat upp igen! Stora bölder och jag vill inte gå utanför dörren! Men jag gör det ändå! Försöker så gott jag kan att inte må så dåligt som jag gjorde för 13 år sedan, men det är fruktansvärt svårt!

Jag är som sagt en stark människa men jag blir så ledsen! Nu har jag varit upp till hudmottagningen igen och fått roaccutan (isotretonin, som det heter idag) MEN jag vågar inte börja med den! Eftersom det är så många biverkningar, och jag fick så många biverkningar för 13 år sedan. Idag är jag inte ensam har en underbart fin och underbar snart man, och väldigt fina vänner i min närhet! (Dock är jag väldigt dålig på att tala om det för dem! Ni är guld värda för mig!)
Så vad vill jag säga med detta!? Jo att även om man känner sig svag och värdelös, ful och äcklig så kan man vara stark! Jag är stark och jag jobbar med mig själv hela tiden! Försöker alltid hitta någon glädje i allt jag gör även om det är svårt! Jag vet inte än om jag kommer våga börja medicinera igen, det får tiden avvisa.
Någon som har samma typ av problem? Vi kanske kan stötta och hjälpa varandra?! Välkommen att höra av er till mig: madeleine.korstig@gmail.com

15
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00