Läsarkrönikan: Psykisk misshandel

Dags för läsarkrönika! Den här veckan så har vi en gripande text från en tjej vid namn Jenny som i många år utstått psykisk misshandel. I hennes krönika får vi följa en incident från en dålig relation med en man hon kallar för Mr Right, men som snarare visade sig vara Mr Wrong. Intressant och läsvärt. Tack!
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild på dig själv men likaså får du vara anonym. Tack på förhand! Vi ser fram emot ditt bidrag.

Psykisk misshandel
Har ni tänkt på hur det ser ut på sånna stora båtar? Det är helteckningsmatta i vinrött! Är det inte lite porrverksamhet över det hela? Vinrött skinn och guldstänger vid bardisken.
Kanske är det bara min livliga fantasi? Över vår dubbelsäng i hytten är det speglar vilket Mr Right gick igång på.

Jag känner mig alltid helt väck på en sån båt, det e våningar och alla ser lika ut.

Julbordet är uppdukat överallt i restaurangen, jag är inget fan av julbord men njuter av lax, ägg och röror. Att betala ett julbord för mig är egentligen rena förlusten om nu inte laxen har ett högt kg pris.
Jag sitter bredvid chefens fru och mittemot min man.
Jag har aldrig svårt att kommunicera med olika människor. Tror jag anpassar mig till den grad att både en 5 åring eller 95 åring hade kunnat sitta bredvid. Jag möter personer där dem befinner sig. Är inget jag tänkt på innan jag utbilda mig till undersköterska.

När julbordet och snapsvisorna är avklarade går vi vidare mot baren och dansen. Vi har otroligt kul. Det dansas om vartannat, alla byter danspartner och det bjuds friskt på alkohol.
När klockan är runt 02.00 är det jag, Mr Right och hans vän och arbetskamrat som hänger ihop. Vi dansar och en rad okända människor gör oss sällskap.
Det börjar kännas i kroppen nu, lite onykter och trött. Jag och Mr Right som har så roligt går vidare till ett annat dansgolv.
I hissen på väg upp småhånglar vi och en kille frågar spontant
Är ni gifta?
Ja svarar Mr Right, detta är min fru!
– Ville bara säga att ni passar jäkligt bra ihop! Ha en fortsatt trevlig kväll!
Vi skrattar och tycker han har ju helt rätt.

På det nya dansgolvet, Hawaii Beach (yeah right) är det fullsmockat av folk. Vi får knappt plats, jag känner att jag börjar bli otroligt trött och kanske en aning irriterad av allt folk.
Mr Right som gärna är med tills det stänger säger åt mig att sätta mig medans han ska beställa varsina drinkar åt oss. Det behövde vi verkligen inte, men jag satte mig ner.
Det var fullt med folk och när jag satt mig ner kommer det flera killar och sätter sig. Dem börjar prata med mig och jag tycker det är kul. Inget jobbigt, inga fula killar på nåt vis utan sjyssta. Dem frågar om jag har barn och en kille har precis gift sig och blivit pappa. Jag skrattar och gratulerar honom. Jag tittar bort mot baren men jag ser inte Mr Right alls… Vart tog han vägen? En olustig känsla infinner sig?

Jag reser mig och går mot baren men ingen där, går förbi upp mot dansgolvet men ingen där heller. Det plingar till i min telefon och det är ett sms från Mr Right!
– Eftersom du såg så UPPTAGEN ut så gick jag till hytten och la mig! Du kan ju roa dig på egen hand!
Herregud! Inte en gång till?
Jag orkar verkligen inte och sätter mig på samma plats som innan, nu något nedstämd. Killen som sitter där frågar vad som hänt och jag ler och säger att tröttheten som kryper på.
Rätt som det är står Mr Right i folkvimlet och stirrar rakt på mig, jag går fram och ler lite osäkert och frågar om han ändrat sig?
Men nä… Han är vansinnig och vi går upp mot hytten, eller jag småspringer upp! Känner hur mitt adrenalin pumpar. När vi kommer in i hytten börjar han gapa om vilken slampa jag är som så fort han vänder ryggen till då ”passar” jag på minsann.
Jag ber honom att vara tyst men man ber inte honom om något. Jag sliter av mig min klänning och strumpbyxor och kastar det i en hög på golvet. Borstar mina tänder snabbt och kryper ner i sängen under en tydlig konversation om hur dålig jag var.

Från ingenstans skriker han att jag får inte ligga bredvid honom i sängen och han sparkar mig ur sängen. Hans fot i stl 44 träffar nedre delen av ryggen och jag flyger ur sängen. Jag är så arg och tårarna sprutar på mig. Tar mitt täcke och lägger mig på den plyschvinröda soffan med guldknappar på men jag får inte ha täcket.
Han rabblar en massa men jag har slutat lyssna, reser mig och springer in på toa för att dra på mig bhn.
– Du tror du är så smart va? Men det har vi ju bevis på nu varför du är helt värdelös i matte, hjärnan har ju slutat fungera!
Tom det fick han till. Givetvis syftade han på hjärnnystandet som vi fick svar på i Linköping. Jag tvättar snabbt av mitt smink som runnit likt ett spöke. Han gapar, han är helt galen. Jag raffsar ihop kläder och går ut i korridoren utan byxor. Får på mig dem snabbt och vet inte vad jag ska hitta på nu? Jag bara skakar. Går neråt i trapporna och jag får syn på hans vän och en till arbetskamrat. Hans vän ser direkt att det är något och kramar mig.
Hans chef kommer och frågar vad i helvete är det som har hänt? Jag säger att Mr Right är helt galen där uppe och mer hinner jag inte säga förän han har sprungit trapporna upp.
Jag gråter än mer och hjälp vad händer nu?
Han kommer ner igen lika arg och säger att han är inte där? Jo men det borde han vara. Jag lämnade honom i kalsonger.
Den andra arbetskamraten stryker mig över ryggen och säger – kom med här så tar vi ett glas vin och lugnar oss. När jag vänder mig om står Mr Right bakom en stor pelare och tittar rakt in i ögonen på mig och pekar fuck you! Jag skakar och vänder mig om och jag går ut på däck.
Mr Rights vän kommer ut med hans tröja och håller om mig.
Att Mr Right fått på sig sina kläder så fort. Hans rutiga skjorta välklätt och istoppad i hans dyra jeans.
Vet inte vad som händer där ute, men min telefon går varm. Jag är en jävla hora som skvallrat för HANS vänner, nu. Njuter jag va?
Jag blir ledd uppför trappan av hans vän, var han är vet jag inte. Vi har våra hyttar precis bredvid varann. Vi pratar, jag på soffan och vännen i sängen.
Mr Right psykar på telefonen, knackar på dörren och lägger ut meningar på min facebook så mina vänner undrar vad som händer. Jag lyckas ta bort dem.

Jag somnar kanske en halvtimma. Min kropp värker. Jag har spänt mig så jag har träningsvärk. Jag har stängt av telefonen och då går vännens telefon varm i stället
På morgonen går hans vän ner och hämtar frukost som vi äter i hytten. Jag sitter och tittar ut på vattnet som ser rofyllt ut. Mr Right håller fortfarande på. Knackar på dörren och vi avvisar honom.
På sms står det att han skall minsann se till att jag kommer av båten, på ett eller annat sätt.
Jag är rädd på riktigt! Jag messar min vän i Herrljunga och hon är beredd att hämta mig i Stockholm. Som tur är har jag bra män och fruar runt mig så hon kan va lugn.

När Mr Right tystnat går jag neråt taxfree, går länge i butiken. Där känner jag mig trygg!
Kl 12.00 ska vi äta jullunch med hela företaget, och kvart i piper min telefon. Det är vännen som frågar om jag kommer till lunchen, jag svarar nej men han övertalar mig genom att vi är många som ställer upp, och har Mr Right någon skam i kroppen uteblir han.

Jag tar trappan upp och går in på restaurangen vi suttit kvällen innan, samma bord och jag ställer mina taxfreepåsar vid min stol. Chefens fru är där och när jag ska sätta mig dyker Mr Right upp, häver sig över bordet och tittar mig i ögonen och utbrister:
– Du har inte här att göra, detta är mina vänner!
Jag skäms, tårarna stiger i mitt brännheta ansikte. Jag reser mig, tar mina påsar och lämnar stället på skakiga ben. Längre bort finns det två blåa fåtöljer som man kan sitta i för att titta ut över havet.
Chefen kommer springandes och ber mig komma tillbaka men jag avböjer. Vill inte sitta med Mr Right just nu.
Det går nån timma och jag sitter kvar likt en staty. Längtar hem till min dotter. Vill bara kram det bästa jag har.
Helt plötsligt dyker han upp långt där borta, hans långa kropp är på väg rakt mot mig. Jag får panik, tar mina påsar och rusar in på damernas toalett. Jag låser in mig.
Han står utanför och ropar på mig men går inte in, alltså lite vett och ettikett. Han förklarar att han inget illa vill utan bara prata. Jag säger inte ett ljud. Jag sitter inlåst på toa i en timma. Han har gett upp och jag messar vår vän för att se om han är i sin hytt.
Jag småspringer dit. Vill inte träffa på någon.
Det tar tio minuter så börjar det bankas, han har nyktrat till, så lagom nu när vi snart är i land.

Han blir insläppt av vännen, jag sitter som en isbit på soffan. Under natten har han tyckt det var bra att jag var där inne, så hans vän fick ha lite roligt med hans fru.
Nu satt han i fåtöljen hopkrupen likt ett barn som gjort något dumt. Han skäms, han är ledsen, han vet inte vad som hände? Allt är svart och minns inget. Han vill på allvar att jag åker med honom hem.
Ibland kan man ju undra om han är sann?

Jag åker hem med chefen, hans fru och Mr Rights vän. Mr Right kör vår bil hem, och om han var nykter då är jag väl 1.55 lång!
Han kör ursnabbt och om oss med hästlängder.
Jag får ett sms att han lägger ut min bilnyckel och saker i bilen. Jag tackar och när vi kör in på parkeringen vid huset väntar chefen tills jag kommit därifrån. Mr Right öppnar dörren samtidigt som jag öppnar bildörren på min lilla röda bil. Han bönar och ber att jag ska komma in så vi får prata men jag svarar inte. Jag har inte sovit på hela helgen, jag har 12 mil hem och jag vill inte se fanskapet.
Jsg backar ut och chefen kör hemåt.

Tack och lov för fina människor.

  1. Du är så stark som klarade dig. Som lämnade. Jag har också levt i ett sånt förhållande och ingen är värd att bli behandlad så. Många kramar

  2. Tess skriver:

    Känner så väl igen mig i din berättelse. Fy fan för sånna här monster!!!
    Styrkekram till dig!
    /Tess

  3. Malin skriver:

    massa styrkekramar till dig! och jag är så glad och lättad och stolt över att du tagot dig ur detta, det är alldeles för många som stannar kvar alldeles för länge. Nu kommer livet bara bli bättre!

  4. Linda skriver:

    Hade dethär hänt utan alkohol?

    1. Jenny skriver:

      Linda, vad menar du? Jag förstår frågan men innebörden.
      Denna incidenten hände med alkohol liksom många andra incidenter utan alkohol. Vad skyllde han på då? Stress! Eller att han älskade mig för mkt!
      Eller att nån i hans närhet var sjuk, då var det ok att trampa! Eller att barnen var jobbiga, eller att jag var så ” jäääävla” redig jämt.
      Svaret på din fråga att ja det hade hänt, kanske inte den gången dock!
      Alkohol gör mkt dumt med folk men då bör man undvika det, likaväl jag som diabetiker undviker socker:-)
      Många kramar och hoppas du förstår vad jag menar!

  5. P skriver:

    Jag är i ett destruktivt förhållande men för mig har det nästan blivit ”normalt” och så försöker jag alltid försvara min partner. Vi har varit tillsammans i fyra år och han trycker alltid ner mig, säger hur tjock, vidrig och äcklig jag är.. Att ingen annan ena skulle vilja ta med mig i tång, men på något konstigt sätt så accepterar jag det..? Försöker intala mig själv att vi har det bra och att det är jag som överdriver.. Stockholmssyndrom kanske ?!?! Är så märkligt att man bara låtsar som ingenting..

    1. c skriver:

      Jag har levt i ett sånt förhållande i 12år. Varningssignalerna fanns där redan från början men jag var så förälskad och ville så innerligt att det skulle bli bra. Många ggr var det också bra och precis som du säger blir det liksom normalt och man anpassar sig, undviker situationer och tom vänner. Du måste ta dig ur detta! Han blir aldrig annorlunda! Det är ett helvete att ta sig ur men så värt det. Det är ditt liv å du lever bara en gång! Styrkekramar, du är värd så mycket mer

Lämna ett svar till finurligafroken Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..