Läsarkrönikan: Min mammas kamp…och där den tog slut.

Onsdag och dags för läsarkrönika. I dag publicerar vi, tyvärr, en fortsättning av en historia som vi publicerade i oktober 2013. Den kommer från Sussie som förlorade sin mamma till slut efter många år av kämpande mot det vidriga monster vi kallar Cancer.

Skicka in din krönika till oss. Varje onsdag publicerar vi en ny krönika från er läsare. Högt, lågt, roligt, sorgligt, tänkvärt eller gulligt. Vi vill läsa berättelser från er och vi är övertygade om att det finns så mkt intressanta och tänkvärda berättelser där ute. Mejla den på : magdalenagraaf@gsonmedia.se. Du kan vara anonym, men du får om du vill skicka med en bild och en liten text om dig själv. Så.. nu tar vi veckans krönika:

Min mammas kamp.. och där den tog slut.

Det hela började 23 januari – 2014. Jag hade precis hoppat av bussen till en kompis, klockan slår 21.39, precis i samma sekund jag tar upp telefonen ser jag att mamma skickat två sms.
”Kan du komma hit och sova hos mig? Har spytt hela dagen och mår inte bra” Samtidigt som jag läser det hinner mitt hjärta slå trehundra volter, min hjärna började tänka tusen tankar och jag blev orolig. Det var inte likt mamma att fråga om jag skulle sova där, jag visste att hon var jätte sjuk, visste att hon hade spytt konstant i flera månader, men aldrig att hon bad mig sova över.

Jag, med darrande händer slog upp hennes nummer i telefonen, medans signalerna gick fram kände jag att mina fötter inte vill gå, mina ben ville inte lyfta mig – jag var vettskrämd. Hon svarade, kommer du? Ja, sa jag. Jag kommer, jag måste ta bussen tillbaka hem mamma men jag är där om högst en halvtimma. Okej, jag kanske sover när du kommer, svarade hon. Det gör inget. Jag klev in, det var tyst, mörkt och svalt hos henne. Hon sov. Jag la mig i soffan, kollade på någon urdålig serie samtidigt som tankarna for runt i mitt huvud. Det är inte dags nu, det får inte vara dags nu, jag vill inte uppleva det här. Vid 23 vaknade mamma, av att hon ännu en gång spydde. Men när hon steg ut från sitt rum kände jag inte igen henne, hon var likblek, trött. Mamma hukade sig över toaletten, spydde och spydde. Jag visste att hon hade fått en ”öppen retur” på hennes avdelning på sjukhuset. (Öppen retur menas med att har man åkt in och ut på sjukhuset så mycket så behöver man inte åka till akuten, utan får åka direkt till avdelningen).. Jag frågade mamma om det inte var dags att jag ringde ambulans nu? Nej, inte än svarade hon, som den envisa kvinna hon var. Efter en stund sa hon, nej Suzanne ska vi åka in eller? Jag ringde ambulans, under tiden ligger mamma i soffan och klagar på en fruktansvärd huvudvärk. Ambulans kom, mamma var vaken under färden, jag satt fram med chauffören. Vi kom fram till avdelningen varpå mamma blev tröttare och blekare. Hon var alltså så slut att hon sov sig igenom hela läkarundersökningen, blodtryck, blodprov. Hon vaknade till när sjuksköterskan frågade henne någonting, sedan slumrade hon till igen. Jag satt vid henne tills klockan blev 03.30, jag smög försiktigt upp och hämtade min jacka och min telefon för att ringa taxi hem. Mamma vaknade, jag kan betala taxi sa hon. Nej, jag fixar det mamma. Det var så typiskt henne,medans hon låg där helt utslagen så var hon orolig över att JAG inte skulle ha råd med taxi, min fina mamma, alltid så omtänksam. Jag pussade henne på pannan och sa jag kommer så fort jag kan imorgon, älskar dig. Mamma svarade inte, hon hade redan somnat.

Morgonen den 24/1-14 hade jag frisör tid. Jag var på helspänn, förklarade för frisören varför jag satt och pillade på telefonen hela tiden, jag var nervös, rolig och ängslig och förklarade att mamma var på sjukhuset så att hon inte trodde att jag var otrevlig som satt med telefonen konstant. Klockan 10.30 någon gång ringer min telefon. Hej Suzanne, det är din mamma Feimes läkare. Dom sekundrarna som han sa det, kändes som en evighets lång mil vandring uppe i fjällen. Jo, din mamma Suzanne, sa han.. Ja, vad är det? Vad har hänt? fick min skakande och darriga röst fram. Hon har blivit medvetslös. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag började gråta och fråga hur det här kan hända, så snabbt och varför? Jag sprang ut ur frisörsalongen med tårar med sikte mot mitt jobb samtidigt som jag plockade upp telefonen och ringa en kompis som kunde skjutsa mig till sjukhuset.

Från frisören till mitt jobb är det dryga fem minuter. Jag sprang in till jobbet, tårar i ögonen, bortkommen blick, miljoner tankar i huvudet, jag kunde inte få fram något. Mamma, sa jag till min förvånade jobbarkompis. Mamma är medvetslös. Min jobbar kompis var på väg med bilen för att hämta mig. Jag hann vara på jobbet i fem minuter innan telefonen ringde igen, det var mammas sjuksköterska.. Hej suzanne, är du kvar hos frisören? Nej, jag är på jobbet, min skjuts kommer när som helst jag är där om max tio minuter svarade jag samtidigt som mina tårar föll ner från mina redan röda kinder. Jag är ledsen men hon har gått bort. Den sekunden hann jag tänka tusen tankar, Finns inte min mamma kvar? Vem ska jag vända mig till som bara kan ge mig de råden och stödet som hon alltid gjort? Vem ska titta på mig på min bröllopsdag och bara skina som en sol om inte hon? Vem ska få hålla mitt första barn om inte hon? Min mamma, mitt hjärta, mitt liv och min sanna livsglädje. I samma sekund vek sig mina ben, min puls gick i dubbla slag, jag kunde inte få fram ett ord, bara tårar, bara ett stort täcke av sorg, förtvivlan och en saknad som gör så ont att det hade fått vem som helst att få en isande känsla i hela kroppen.

Mamma kämpade i åtta långa år, hon var stark, sann, livsnjutare och en oerhört vacker och fin människa. Håll hårt i era fina mammor, uppskatta som varje dag, inte varannan, varje dag, säg att ni älskar dem, tacka dem för allt dem gjort för er, tacka dem för livet ni har. Den 24/1-2014 Kl. 11.15 förlorade min fina, älskade mamma kampen mot Cancern.

Tack mamma, tack för allt du gav mig, tack för allt du ger mig och tack för allt du kommer att ge mig. Jag älskar dig, Din dotter Sussie

  1. Sanna skriver:

    Åååååååååååååå hjärtat!
    Jag förlorade min mamma i den förbannade sjukdomen i December 2006. I 10 år kämpade min älskade mamma.Min älskade fina mamma.Tack vare bra underhållsbehandling fick hon 10 år extra, som från början hette en sommar…
    Jag skickar över massa styrka till dig och även om det inte känns så nu, så kommer du bli starkare. Jag lovar dig, som min mamma skrev att hon är med dig ändå..
    Ta hand om dig!!
    Massa kramar från Sanna.

  2. Blev otroligt berörd och tårarna rinner på mina kinder. Vackert skrivet. Jag kan bara försöka förstå hur det känns, men detta är troligtvis inte ens i närheten av känslan att förlora sin mamma. Styrkekramar!!

  3. J skriver:

    Åh, sitter här med tårar i ögonen.. Din mamma låter UNDERBAR och jag beklagar verkligen din sorg!

  4. Malin skriver:

    Hemskt, otroligt hemskt men också hemskt fint skrivet. Tårarna rinner. Jag önskar dig innerligt all lycka i framtiden. Ta hand om dig. ♥

  5. Sussie skriver:

    Hej alla fina, vill bara skriva och tacka för er alla fina ord och stöttande komentarer jag får från er. Jag önskar att jag kunde ge er alla en kram, ni som jag förlorat en mamma i sjukdomen, eller ni som kämpar mot den nu… Jag sitter här med tårar som rinner för alla fina ord, tack igen, det värmer så oerhört för mig. Tack.. Stor kram Sussie

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..