Läsarkrönikan: Är det farligt att ha tråkigt på jobbet?

Idag så gräver vi låååååångt bak (2012) i arkivet och plockar fram en krönika som ännu inte fått chansen att lysa, men nu så är det dags! I krönikan som vi fått av Emmy så får ni läsa om hennes upplevelser att arbeta utomlands och vad skillnaderna till att arbeta i Sverige är.
En läsvärd krönika som eventuellt kan få en att tänka om! Tack för din krönika Emmy!
Vilka är dina bästa och sämsta jobbupplevelser? Skriv i kommentarsfältet! Får inte dina ord plats? Skicka då in en krönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se och få den publicerad för en stor publik här på sajten! Tack på förhand!

Jag heter Emmy, bor i Australien och bloggar om mitt liv som utlandssvensk på http://bortabrabloggen.com/. Efter läsarkrönikan här för några veckor sedan som skrevs av en ung tjej som blivit utbränd av jobbet, så började jag fundera allt mer kring myntets andra sida. De som istället för stress snarare uppfattar sitt jobb som fruktansvärt tråkigt och gradvis glider in i apati för sitt jobb och sin professionella utveckling.

Är det farligt att ha tråkigt på jobbet?

I en värld där där stress i allmänhet, och jobb- och prestations-stress i synnerhet, verkar ha blivit mer regel än undantag så verkar det nästan vara skamfyllt att erkänna om man har svårt att få arbetsdagarna att gå. För snart 10 år sedan så jobbade jag i butik och såg sommardagarna kila förbi utanför för butiksdörrarna samtidigt som jag försökte sysselsätta mig så gott det gick med inventering och städning.

Alla våra kunder låg på stranden, men vi ändå skulle ha öppet. Dagarna gick så innerligt långsamt och jag önskade mig verkligen bort. Men eftersom just det jobbet bara var något som jag gjorde vid sidan om mina studier så tänkte jag att ”såhär ska det aldrig bli igen”. Så blev det tyvärr inte.

För arbetslivet blir ju tyvärr sällan så spännande och utvecklande som man drömmer om när man sitter där och skriver kanditatuppsats om ett ämne som man verkligen brinner för.

Ett jobb har många funktioner som gör att det är trevligt och känns som att det är värt att gå dit. Bland annat när lönen dimper in på kontot eller semestern ligger runt hörnet. De gånger man kan skratta med kollegorna åt roliga saker eller knäppa kunder.
När en kollega ser att man är ledsen eller trött och kramar om en när man behöver det. När något man jobbat på länge äntligen går i lås och man kan njuta av ett lyckat resultat. Om man får positiv feedback både från ledningen och från kunderna på att det man gör fungerar och gör en skillnad. Att man så sakterligen utvecklas, får större självförtroende och lär sig mer.Samtidigt så får man (speciellt som ung och nyutbildad) idag vara medveten att när man går ut i arbetslivet så får man ibland ta en mer grundläggande roll än man kanske hoppats på. Speciellt om man söker sig till utlandet (som jag har gjort) där ens utbildning kanske inte är lika gångbar eller välkänd. Att börja i en mindre avancerad roll kan på sätt och vis vara bra. Man kan då sitta på ett bekvämt avstånd från alltför stort ansvar i organisationen och betrakta, lära sig och bygga upp relevanta kontakter.

Det kan till och med vara skönt i början när man är ny att man inte har ett alltför betungande ansvar, utan att man kan tillåtas lära och göra nödvändiga misstag i sin egen takt. Men var går då gränsen för när det är dags att söka sig vidare? Och hur många ”lilla gumman” kommentarer ska man behöva stå ut med innan ledningen inser att det faktiskt finns en intelligens och ett driv även under en ung, blond kalufs?

“You should work to live, not live to work” har man ju hört några gånger. Och kanske är det så att man inte ska fästa alltför stor vikt vid sitt jobb.
Att det bara är en sysselsättning som lägger grunden för allt det andra i livet som man bryr sig om. Men jag kan inte låta bli att tro att många sitter där, under nästan en tredjedel av dygnets timmar under sitt yrkesverksamma liv, och längtar mest bort.

Ett jobb kan och behöver inte alltid vara spännande och utvecklande. Men visst måste man ändå kunna trivas under åtminstone mer än halva sin arbetstid? Därför är det så viktigt att försöka hitta sin egen motivation och mening i det jobb man har, även om det känns tråkigt eller meningslöst just nu. Men man måste också våga fästa blicken på det man vill jobba och utvecklas med i framtiden.
Våga höja rösten och komma med förslag på förändringar i sin nuvarande situation för att göra den uthärdlig och kanske till och med meningsfull. Jobba upp självförtroendet och söka de jobb som man verkligen vill ha, även om man kanske tvivlar på sin egen förmåga.

Man ska inte generalisera för mycket. Men enligt vad jag har upplevt såhär långt så verkar det som att här i Australien är folk ganska snabba med att säga upp sig om de inte trivs.
Jag upplever att många inte vill eller orkar härda ut, utan hellre packar ihop och går vidare så fort något ser ut att utvecklas åt fel håll. I Sverige så känns det som att man över lag är lite mer lojal mot sin arbetsgivare. Står ut lite längre och säger ifrån lite mindre. På gott och på ont. Kanske för att man inte har råd att bli av med jobbet.Men det gör mig lite ledsen att många arbetsgivare världen över tycks se sig blinda på budget och mål, och ibland glömmer bort att deras personal sitter på så mycket kunskap, inspiration och unika idéer.

Visst måste det vara svårt att balansera personalfrågor med företagets större mål. Men om man glömmer bort sina anställda i processen, vem ska då leverera allt det som måste göras från dag till dag?

Den relativt nya folksjukdomen stress är något som berör och förstör för många. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur hemskt det måste kännas när energin bara försvinner.
När väggen kommer allt närmare och man förgäves famlar efter nödbromsen. Men jag tror också att det kan vara minst lika farligt att vara så uttråkad och förminskad att man inte längre bryr sig. När man känner att ingen lyssnar, så vad spelar det för roll att försöka förändra. Just där tror jag många har suttit fast någon gång i arbetslivet.

Livet är till för att levas och och trivas i stort med alla delar som ryms där inom, inklusive arbetet. Livet och tiden vi får är alldeles för viktig för att önskas bort.
Därför är det också viktigt för vår egen skull att vi vågar pysa hål på jobb-apatins ballong. Det är fruktansvärt när man inser hur man stått ut med att bli behandlad ibland. Men det är då man måste våga satsa uppåt och framåt. För oavsett om det är stressen eller apatin som fångar oss, så är de både destruktiva och farliga att bära med sig.

Visst är det svårt att ta sats framåt när man knappt orkar resa sig. Men även små, små steg blir till ett stadigt kliv in i framtiden så småningom. Och det är alltid bättre att göra något, även om det känns litet och meningslöst just då, än att inte orka göra något alls.