Läsarkrönikan: När ens partner inte har samma drömmar om barn som sig själv

Onsdag! Läsarkrönika! Hurra! Nu så har vi en krönika från en tjej som valt att vara anonym. I hennes text så får vi läsa om hur det är att ha en längtan efter barn, men att inte dela den med sin partner. Om att söka den sidan hos sin partner men att kanske inte riktigt hitta det man hoppas på.
Läsvärt och intressant!
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså får du vara anonym. Tack på förhand!

När ens partner inte har samma drömmar om barn som sig själv
Jag vill försöka skaffa barn med min älskade sambo.

Han vill inte. ”Han tycker inte det verkar kul med barn”. Punkt!

Under de fyra år vi har varit tillsammans så tycker jag att han har ändrat sin inställning och attityd. Vi skämtar ofta numera om en liten. Vi pratar väldigt mycket om en gemensam liten. Kanske är det jag, men jag upplever att under de fyra åren har vuxit fram ett slags gehör hos honom som inger mig hopp om att innerst inne även hos honom finns en slags… längtan kanske är fel ord.. men något åt det hållet…
Hans attityd mot småbarn i vår omgivning har ändrats. En liten pojke på snart ett år finns i bekantskapskretsen och jag upplever hos min sambo en slags nyfikenhet, men också en enorm rädsla för att närma sig denna lilla pojke.
Under fyra år så har jag nog haft en förhoppning att vi någon gång skulle slarvat så att det hade blivit ett barn av sig själv. Sedan en tid tillbaka så har jag själv kontrollerat min ägglossning och jag inser att jag inte har någon sådan naturligt. Även om jag har mens med cykeltid på varierande 28-35 dagar med snitt 32 dagar.

Vi har båda fyllt 40 år.

Ett liv utan min sambo finns inte. Mitt förstahandsval är att vara tillsammans med honom. Med eller utan barn. Innan vi träffades så var aldrig giftemål ens en tanke för mig. Nu vill jag inget hellre. Men samtidigt så frågar jag mig varför giftemål plötsligt har blivit så viktigt. Är det för att kompensera det barn vi aldrig kommer att få gemensamt?
Min sambo är uppgift som ensambarn i en familj där de står varandra genuint nära. En fantastisk liten familj med föräldrar som halvt på skämt, halvt på allvar skämtar om ”hur kunde vi skrämma honom så, så att han inte vill ha barn”.
Jag har försökt förlika mig med tanken på utan barn, men är rädd att jag i framtiden ska bli bitter. Jag är rädd att jag ska bli lämnad när det är helt försent för mig. Att jag gav upp min största önskan för någon som valde bort mig. Det skrämmer mig….
Jag vill att vi gemensamt går och pratar med någon. För min skull. Jag behöver en annan förklaring av min sambo än ”Det verkar inte kul med barn”. En förklaring som han själv idag inte kan sätta ord på. Jag hoppas det finns mer där inne. Fler ord som gör att jag kan förstå honom mer…

  1. S skriver:

    Jag var i samma sits som er ovan nyligen. Min partner var osäker om han någonsin ville ha barn, till slut stod jag inte ut längre med att inte veta. Vi älskade varandra men insåg att vi hade för olika drömmar och jag gjorde slut. Det är fortfarande superjobbigt men känner fortfarande att det är en så pass viktig fråga för båda som man inte kan kompromissa om i det första taget. Vi är 25 och 23 och hade varit tillsammans i fem år. Kram till er alla och glöm inte att lyssna på era hjärtan.

  2. Lite i samma sits dock har min sambo inte sagt att han Aldrig vill ha barn. Men han säger att han inte är redo än. Vi har snart levt tillsammans i 6 år och vi blir 27 år gamla. Flera i vår umgängeskrets har skaffat eller väntar barn. Jag känner mig uppgiven över det faktum att min sambo inte känner samma längtan som mig. Jag känner mig stressad då jag någonstans alltid föreställt mig att jag skulle vara mamma runt 25. Vi har båda fasta jobb och hus. Att skaffa barn borde inte vara några problem. Förutom det faktum att vi inte delar samma längtan :/

    1. C skriver:

      Hej ”barnlängtaren”

      Jag är i samma sits som dig.
      Min sambo säger att ha inte är redo än, vi har hängt ihop i 6 år och fasta jobb och boende.
      Vad gör du åt saken ? Själv så känner jag att det är hopplöst .. för varje gång jag tar upp de så avslutas de alltid med sura, ledsna eller uppgivna miner från någon av oss.
      Hur går man vidare? Har ni kommit någon vart?

      Ta hand om dej.

      / C

      1. Ida skriver:

        Jag är i samma sits just nu. Här alltid tänkt att det kommer en dag när han vill men igår brast det totalt när han helt allvarligt förklarar att han kanske inte vill ha barn. Han 36år och jag 33. Vi diskuterade saken och han förstår att det kommer ta slut om han inte vill möta mig i frågan. Jag har inte sovit på hela natten, bara gråter och tänker. Vi har varit sambos i fyra år och jag har liksom alltid vetat att det är han som är mannen för mig. Det finns liksom inte i min värld att han inte ska finnas hos mig. Men ett liv utan barn känns inte heller som ett alternativ. Vad Dan ska jag göra, kan knappt andas

        1. Line skriver:

          Förstår dig precis, är i exakt samma sits som dig och i samma ålder, vill absolut inte lämna min kille men ett liv utan barn finns inte i min värld, bara gråter och känner mig totalt förvirrad. Har du bestämt dig hur du ska göra?

  3. Anna skriver:

    Är inte riktigt i samma situation, men kan ändå känna igen mig. Min sambo vill inte ha barn och för mig har det blivit mindre viktigt. Ett liv med honom är viktigare! Mycket viktigare.

    Min rädsla är att bli ensam på gamla dar. Jag är 12 år yngre än min sambo, vilket förstås förstärker den känslan.

    Jag kan också tycka att det är jobbigt med folks åsikter om att vi inte skaffar barn. Nästan alla tycker det är jättekonstigt och det ger lätt ett mindervärdeskomplex.

  4. Sanna skriver:

    Jag är i samma situation, antar att det enda man kan göra är att prata om det.

  5. Ja, det är inte lätt. Få hjälp med att tolka sms från män här <3

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..