ANNONS

Läsarkrönikan: När ens partner inte har samma drömmar om barn som sig själv

/

Onsdag! Läsarkrönika! Hurra! Nu så har vi en krönika från en tjej som valt att vara anonym. I hennes text så får vi läsa om hur det är att ha en längtan efter barn, men att inte dela den med sin partner. Om att söka den sidan hos sin partner men att kanske inte riktigt hitta det man hoppas på.
Läsvärt och intressant!
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså får du vara anonym. Tack på förhand!

När ens partner inte har samma drömmar om barn som sig själv
Jag vill försöka skaffa barn med min älskade sambo.

Han vill inte. ”Han tycker inte det verkar kul med barn”. Punkt!

Under de fyra år vi har varit tillsammans så tycker jag att han har ändrat sin inställning och attityd. Vi skämtar ofta numera om en liten. Vi pratar väldigt mycket om en gemensam liten. Kanske är det jag, men jag upplever att under de fyra åren har vuxit fram ett slags gehör hos honom som inger mig hopp om att innerst inne även hos honom finns en slags… längtan kanske är fel ord.. men något åt det hållet…
Hans attityd mot småbarn i vår omgivning har ändrats. En liten pojke på snart ett år finns i bekantskapskretsen och jag upplever hos min sambo en slags nyfikenhet, men också en enorm rädsla för att närma sig denna lilla pojke.
Under fyra år så har jag nog haft en förhoppning att vi någon gång skulle slarvat så att det hade blivit ett barn av sig själv. Sedan en tid tillbaka så har jag själv kontrollerat min ägglossning och jag inser att jag inte har någon sådan naturligt. Även om jag har mens med cykeltid på varierande 28-35 dagar med snitt 32 dagar.

Vi har båda fyllt 40 år.

Ett liv utan min sambo finns inte. Mitt förstahandsval är att vara tillsammans med honom. Med eller utan barn. Innan vi träffades så var aldrig giftemål ens en tanke för mig. Nu vill jag inget hellre. Men samtidigt så frågar jag mig varför giftemål plötsligt har blivit så viktigt. Är det för att kompensera det barn vi aldrig kommer att få gemensamt?
Min sambo är uppgift som ensambarn i en familj där de står varandra genuint nära. En fantastisk liten familj med föräldrar som halvt på skämt, halvt på allvar skämtar om ”hur kunde vi skrämma honom så, så att han inte vill ha barn”.
Jag har försökt förlika mig med tanken på utan barn, men är rädd att jag i framtiden ska bli bitter. Jag är rädd att jag ska bli lämnad när det är helt försent för mig. Att jag gav upp min största önskan för någon som valde bort mig. Det skrämmer mig….
Jag vill att vi gemensamt går och pratar med någon. För min skull. Jag behöver en annan förklaring av min sambo än ”Det verkar inte kul med barn”. En förklaring som han själv idag inte kan sätta ord på. Jag hoppas det finns mer där inne. Fler ord som gör att jag kan förstå honom mer…

10
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00