ANNONS

Läsarkrönikan: Jag trodde att det var fel på mig på grund av min blygsel

/

Nu så är det onsdag igen! Ni som kikar in här ofta vet vad det betyder… Läsarkrönika! Med den här veckans krönika så blickar vi tillbaks mot skoltiden och reflekterar över den roll vi hade i klassrummet.
Kommer ni ihåg ”den där blyga tjejen” som alltid var så tyst? Nu så är det dags för henne att lätta på sina tankar. Oavsett om du känner igen dig i texten eller inte så kommer du att bli påverkad. Tack för din text!
Vill du också dela med dig av dina skolupplevelser eller någon annan historia? Skicka då in din krönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en kort text om vem du är samt en tillhörande bild, men likaväl får du vara anonym. Tack på förhand!

Jag trodde att det var fel på mig på grund av min blygsel

I skolan så hade jag rollen som den blyga tjejen i klassen. Jag var den som ingen till synes verkade lägga märke till. Under större delen av min skolgång så har jag haft extremt hög frånvaro på grund av att jag inte har orkat gå dit. Jag har gråtit mig igenom dagar och nätter på grund av min familjesituation. Jag har känt mig annorlunda och livet har känts hopplöst.

Dagen när jag skulle börja lågstadiet så var jag förväntansfull samtidigt som jag hade den där pirriga och lite oroliga känslan i magen, som jag tror att alla dagisbarn har när de är på väg till sin första skoldag. Trots att jag var lite blyg så gick det bra, jag fick kompisar. Däremot så vågade jag inte prata så mycket under lektionerna och fick ofta höra av lärarna att det var ett problem att jag var blyg, även om de aldrig sa det bokstavligen så förstod jag redan som 6 åring att min personlighet inte var önskvärd.
Jag förstod att de ville att jag skulle ändra på mig. Jag förstod att jag var fel, för det var ju så jag var. Blyg. Men jag blev på något sätt blygare och blygare för varje gång någon kallade mig blyg, tyst och bad mig ta mer plats. Jag bar jämt runt på känslan av att inte duga och kände mig ständigt lite sämre än alla andra.

I mellanstadiet så började jag få problem hemma, jag kände mig otrygg vilket gjorde att jag började vände mig inåt, jag flydde in i mig själv i brist på andra ställen att fly till. Jag blev väldigt tystlåten och gick runt i min egna lilla bubbla, drömde mig bort och stängde in mina känslor.
De första två åren i mellanstadiet så hade jag mina kvar mina vänner, även om jag mest hängde efter dem. I den perioden så upptäckte även några killar i klassen att man kunde säga och göra lite vad man ville till mig, jag var ju ett väldigt lätt offer eftersom att jag inte sa ifrån. Men större delen av tiden i skolan så var jag för dem flesta den fruktansvärt blyga i klassen, hon som man inte pratade med. Jag blev tillslut väldigt utanför och ensam.

En blandning av lärarnas kritik mot mig, förhållandena hemma och ett par klasskamraternas oförståelse gjorde att jag blev allt mer osäker och tystlåten. Jag pratade nästan inte alls i skolan tillslut, om jag inte kände mig tvungen.
Jag reflekterade inte så mycket över hur jag hade det som liten. Jag levde med tanken att det var så jag hade det som det skulle vara, och att det var så jag mådde som man skulle må, att det bara var så livet var. Jag klarade mig trots allt bra i låg och mellanstadiet, det var inte så höga krav och jag hade ganska lätt för mig.

Jag satt varje dag på rasten ensam i högstadiet och stirra rakt ut i luften, jag var nästan apatisk men det enda mina lärare ifrågasatte var att jag inte räckte upp handen. Det kändes som om jag fick skäll på grund av att jag inte frågade om hjälp på lektionerna. En lärare i högstadiet berättade för dem andra i klassen att jag inte hade vett att räcka upp handen, så hon skulle gå till mig i början av varje lektion.
Många lärare tycktes tro att jag trivdes med att vara utanför och inte hade något behov av vänner. Jag minns tydligt en lärare i högstadiet som på varje utvecklingssamtal på olika sätt berättade för mina föräldrar att jag gillade att vara i bakgrunden och iaktta dem andra. Det hade hon sett på mig. Men vad hon skulle ha sett, om hon hade tittade en gång till var en tonåring som hade tappat livslusten.

I gymnasiet så trodde jag att livet skulle bli lite bättre. Jag kände mig på något sätt hoppfull när jag hade slutat högstadiet, jag ville att det skulle bli bättre så fruktansvärt mycket att jag hade intalat mig själv att det skulle bli det.
Jag hade varit hemma så pass mycket från skolan i både 8-9 an att jag inte hade fått betyg nog för att få börja en riktig linje i gymnasiet, även om det var jobbigt att få betygen så bekom det mig inte så mycket just då. Jag såg gymnasiet som en chans att äntligen få börja om på nytt, få vara en vanlig tonåring och få nya vänner.

Men det blev inte som jag hade föreställt mig. Jag blev hänvisad till en klass för dem med en diagnos. Varför jag hamna där berodde på att jag i 12 års åldern fick en diagnos på grund av min blygsel. Det var ingenting som jag visste någonting om, ingen hade berättat för mig att jag hade fått en diagnos.
Jag hittade ett papper där det stod när jag var 15 år gammal. Där och då så gick någonting sönder inuti mig och jag brast ut i tårar, tårar som inte ville sluta rinna. Det kändes som en bekräftelse på något som jag hade intalat mig själv om under hela min uppväxt. Det kändes om att det verkligen stämde att det var mig som det var något fel på. Inget skulle någonsin kunna bli annorlunda. Livet kunde aldrig bli bättre. Jag kände en fruktansvärd hopplöst då som höll i sig under hela min gymnasietid.

Allt jag önskade som 16 åring var att få känna mig någorlunda normal. I klassen som jag gick i på gymnasiet så var alla annorlunda på sina sätt, antingen väldigt inne i sig själva eller utåtagerande. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag var en av dem. Det förväntades inte så mycket av en och jag kände mig väldigt särbehandlad.
Det faktum att det bara var killar i klassen gjorde också att jag kände ännu starkare att jag var utanför och inte passade in. Jag hade aldrig riktigt känt mig så pass ensam som då. Jag önskade varje dag att jag förvandlades till någon annan. Jag ville inte vara mig själv längre, jag hatade mig själv och ett sånt självhat hade jag aldrig känt tidigare.

Jag är beredd att tala för alla barn och tonåringar, blyga, med diagnos eller inte när jag skriver att alla behöver bli sedda och bekräftade. Ingen trivs med att lämnas utanför och bli ignorerad. Men jag fick även under gymnasiet en känsla av att lärarna trodde att jag trivdes med att lämnas utanför. De trodde förmodligen inte att jag hade samma behov av social kontakt på grund av min diagnos, när anledning till att jag flydde in i mig själv egentligen berodde på att jag var ensam, bar på alldeles för mycket och saknade vänner.
Det kunde gå en hel dag, ibland två, tre utan att någon mötte min blick eller sa ett ord till mig. Samtidigt som jag inte ville någonting annat än att verkligen bli osynlig så ville jag där inne i hjärtat att någon skulle se mig, prata med mig och behandla mig som vem som helst. Inte som den där blyga, tysta och konstiga tjejen. Jag längtade efter det som jag var som räddast för. Att bli sedd.

Min längtan blev aldrig verklighet. Det kan den däremot bli för väldigt många andra barn och ungdomar. Jag vet att det just nu finns otroligt många därute som varje dag går igenom en dag utan att synas, som är osynliga, i värsta fall både hemma och i skolan. Det kan vi förhindra.
Om vi slutar nämna blygsel som en negativ personlighet, som ett problem. Om vi slutar döma barn med diagnoser. Om vi vågar närma oss barn och unga, fråga hur de egentligen har det hemma och i skolan även om de verkar vilja allt annat än att vi närmar oss. Jag är övertygad om att man kan rädda liv och förhindra oerhört mycket lidande bara genom att visa att man ser och bryr sig om någon. Just du kan göra en barndom ljusare.

13
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00