Läsarkrönikan: Om att mista sin mamma i cancer

Nu så har det gått en vecka sedan förra veckans läsarkrönika. I den krönikan så fick vi ta del av Inas historia om hennes dotters cancer. Starkt och rörande.
Nu så fortsätter vi på temat och har en en krönika som handlar om att se sin mamma sjuk i cancer. Ombytta roller, men samma styrka och sätt att beröra. Tack så mycket för din krönika Kristina!
Vill du också få vara med på sajten med din historia? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild samt en kort text om vem du är. Din krönika betyder mycket för oss. Tack!

Om att mista sin mamma i cancer
Det är lördag förmiddag en dag i maj 2012. Mamma ligger på den palliativa avdelningen på sjukhuset. Hennes sjukdom fick hon för två år sedan och komplikationerna av sjukomen är många och svåra att behandla. Hon har flyttats från kirurgen eftersom de nu bara kan lindra och inte längre behandla. I fyra veckor har hon varit där. Tre av de veckorna har hon svävat mellan liv och död. Läkaren säger att till sommaren lever hon inte. De ringer flera gånger och säger att mammas fötter är kalla och blå. En annan gång ringer de och säger att hjärtat inte orkar och att jag måste komma eftersom hon blivit sämre.
Jag åker till sjukhuset men mamma lever. Mamma kan inte äta under de här veckorna och får näring via en slang. De ger henne näringsdropp och antibiotika i påsar som hänger på en ställning. Ibland vet hon inte att jag är där, eller så vet hon det men säger inget. Jag sitter i en fåtölj och tittar på henne när hon sover.
Ibland är hon vaken och pratar, ibland ligger hon bara där och tittar på mig. Vi ser på varandra men vi säger oftast inget. Vi tänker. Kanske hon också tänker på livet vi haft. Jag tänker ofta på min barndom där jag sitter och många minnen fladdrar förbi. Jag kan inte gråta. Känner bara sorg och bitterhet över att mitt och ditt liv blev som det blev.
Framför allt för att det snart är för sent. Det är för sent för att ångra något och inget går nu att ändra på. Historien är skriven och vi kan ingenting göra, varken mamma eller jag. Kanske det är just det som gör ondast, att ingenting går att förändra.

Den fjärde veckan piggnar mamma till och vill att jag köper garn.
– Jag vill att du köper ett grönt garn, och inte för tjockt ska det vara. Jag ska virka grytlappar, säger hon.
Jag åker till garnaffären och köper garnet, glad över att mamma vill sticka.

Mamma virkar grytlapp efter grytlapp. Efter tre dagar har hon virkat fyra grytlappar som hon stolt visar både mig och läkaren. Var hon får sina krafter ifrån är det ingen som förstår. Läkaren som gick ronden de morgnar som jag var där såg lika förvånad ut varje gång hon kom och mamma visade grytlapparna som efter ytterligare några dagar blivit fler.
Mamma skojar hela den veckan om många saker. Hon vill ha cocacola och tidningar från kiosken. Det får hon. Hon äter maten de serverar med lite klagomål förstås eftersom hon tycker att den är smaklös, men hon äter. På kvällarna ringer hon mig med sin mobil. Hon skojar och säger att så lätt blir du inte av med mig.
Tror hon hör hur förvånad jag blir när jag hör hennes röst. Jag får hopp den veckan och tänker att läkarna kanske har fel, mamma kanske inte alls ska dö som de sagt till mig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Sover med min mobil under kudden. På morgnarna åker jag direkt till mamma. Jag köper med mig godis och bakelser som mamma mumsar på medan vi pratar om mina barn, vädret, den dåliga sjukhus maten.
Mamma har sån stolthet och hon ligger så fint i sin säng och hon försöker ge sken av att allt är som vanligt. Hon har inte varit uppe på snart 4 veckor. Jag föreslår att hon ska försöka sitta upp på sängkanten. Hon försöker med hjälp av mig och sjukgymnasten. Jag håller försiktigt i hennes ben och sjukgymnasten i överkroppen.
Hon gråter när hon sitter upp, och säger, det går om man vill. Mina händer är blöta av all vätska som kom ut från hennes underben när hon satte sig upp. Hon sitter i en minut sen måste hon lägga sig ner igen. Hon är stolt och vi berömmer henne.

När den fjärde veckan gått och det blir lördag igen kommer mammas syster och bror på besök från södra Sverige. Mamma blir glad och dem pratar om när de var barn. Jag sitter tyst och lyssnar och försöker se mamma när hon var en liten flicka och matade grisarna som de berättar om. Plötsligt ser jag att mamma förändras. Hon blir blek och orkar inte hålla i tidningen som hon håller i sin högra hand. Jag tittar på min moster som ser att jag blir orolig. Plötsligt säger mamma, tänk om jag dör?
Jag går och hämtar en sköterska och förklarar att mamma plötsligt blivit sämre och att det är läge att flytta henne till eget rum. Sköterskan tittar på mamma och ser förändringen. Hämtar en spruta och av den somnar mamma samtidigt som jag och sköterskan rullar ut mammas säng till ett eget rum.
Glömmer aldrig de andra patienternas blickar när de förstår att mamma blivit sämre. De som delar sal med mamma, två damer de också med samma sjukdom. Jag vill inte att de ska förstå att döden närmar sig, men de förstår nog, det syns i deras ögon, dem blir rädda.

Mamma sover och vi som är där tror att hon ska dö. Men mamma dör inte hon vaknar efter två timmar med ett leende på sina läppar och frågar om vi alla fortfarande är kvar. Jag lämnar sjukhuset den kvällen med en klump i min mage och jag vet jag tänkte att det var kanske sista gången jag såg min mamma levande.
Söndagen går och även måndag och tisdag. Mamma är inte lika pigg som hon var veckan före men hon äter lite och hon orkar fortfarande skoja men hon ringer inte längre till mig och hon virkar inga fler grytlappar. Men hon lever. Klockan nio på onsdag morgon kommer jag till mamma igen. Hon sitter upp i sängen med en tom trött blick, hon tittar rakt fram. Jag ser att hon kämpar och hon vill inte ligga ner. Jag ger henne lite vatten med ett sugrör men mamma orkar inte suga i sig vattnet.
Det stannar halvvägs upp i sugröret. Hennes ögonlock orkar inte hålla sig uppe. Men hon kämpar och öppnar ögonen gång på gång. Jag vickar ner ryggstödet på sängen och mamma lägger sig ner. Jag säger åt henne att sova lite. Mamma tittar på mig och håller med.
– Jag är så trött, säger hon med svag röst.
Jag sätter mig i fåtöljen och tittar på mamma när hon sover. Jag kan inte äta. Känner att mammas liv rinner ut. Mammas andning förändras under dagen. Hon är inte längre kontaktbar.

Mitt på dagen kommer läkaren in och frågar om hon har ont, i magen svarar mamma. Sen säger inte mamma mer. Hon sover och hon får allt tyngre att andas. Min man kommer en stund och åker igen för att finnas för barnen. Klockan sex på kvällen kommer mina barn och man tillbaka. De stannar till sju. Efter det är jag ensam med mamma. Nu får hon morfin och lugnande direkt i blodet. Klockan åtta förändras mammas andning igen. Den blir lugnare och hon pustar ut efter varje andetag. Jag vänder mig mot en vägg i mammas rum och gråter tyst.
Jag gråter över jävligheten över att mamma dör och jag inte kan göra nåt. Jag kan bara finnas där och se på när mamma sakta lämnar livet. Jag får en sån stark känsla att jag vill att mamma ska komma till gud. Varken jag eller mamma har pratat om gud men nånting säger mig att jag måste be.
Jag ber för mamma men känner att jag vill att en präst också ska be för henne. Jag vill göra allt för mamma. Allt jag kan för att hon ska känna ro. Jag läser ur bibeln som finns i rummet. Jag läser och gråter tyst. Paniken börjar komma och allt känns overkligt. Det händer men ändå inte, det går inte att ta in. Jag bara är och mamma ligger i sin säng men har påbörjat en resa till en plats långt bort.

Jag ber sjukhuspersonalen ringa efter sjukhusprästen som kommer. Hon håller mig sällskap. Jag ber henne be för mamma. Hon står vid mammas säng och hon ber så fint. Hon sjunger en psalm, ”var inte rädd”. Mamma har nu öppnat ögonen och tittar på prästen men kan inte förmedla nåt. Hon är där men ändå så långt borta.
Jag tittar på mamma och ser att färgen ändras i ansiktet. Jag lägger mina händer på hennes täcke och säger att hon ska släppa taget om livet och att jag finns där, somna in lilla mamma, upprepar jag. Hon tar ett djupt andetag och sen tar hon inga fler. Mamma dör just då och kampen mot cancern är förlorad.

Kristina Henriksson

  1. Tack för dina rader. Du beskriver det väl. Vi begravde mamma i torsdags eftermiddag. Hon fick besked om cancer, obotlig, den 4 augusti och somnade in den 22 oktober. Påbörjade en halv dos cellgift men kroppen orkade inte mer än tre behandlingar. Hon kämpade ända in i kaklet för att få leva. Hoppades att få finnas med till jul, därefter hoppades hon klara sin födelsedag, den 28 oktober. Det blev inte så. Allt har gått så fasansfullt fort, och det går inte att tänka att att hon inte kommer tillbaka mer. Hur begriper man det? Hon fick vård hemma med stöd av ASIH. Jag och min lille hund, Arnold sov hos henne de fyra sista dygnen, märkte hur hennes kropp gradvis förändrades, slutade att fungera och hur hon till sist slutade att andas. Hon valde att ta farväl av oss medan hon fortfarande kunde. Det var gränslöst smärtsamt. Har aldrig upplevt en sådan sorg. Trodde inte den fanns. Drömmer konstiga drömmar om att jag tar ut en pistolkula ur min hunds kropp, eller som i går natt, då sågade jag av ett bakben på min hund. Det är svårt att sova denna natt. Skriver detta runt klockan 03.40. Jag sammanfattar situationen med ”fy fan”.

  2. Tack för dina fina rader. Du beskriver det väl. Vi begravde mamma i torsdags eftermiddag. Hon fick besked om cancer, obotlig, den 4 augusti och somnade in den 22 oktober. Påbörjade en halv dos cellgift men kroppen orkade inte mer än tre behandlingar. Hon kämpade ända in i kaklet för att få leva. Hoppades att få finnas med till jul, därefter hoppades hon klara sin födelsedag, den 28 oktober. Det blev inte så. Allt har gått så fasansfullt fort, och det går inte att tänka att att hon inte kommer tillbaka mer. Hur begriper man det? Hon fick vård hemma med stöd av ASIH. Jag och min lille hund, Arnold sov hos henne de fyra sista dygnen, märkte hur hennes kropp gradvis förändrades, slutade att fungera och hur hon till sist slutade att andas. Hon valde att ta farväl av oss medan hon fortfarande kunde. Det var gränslöst smärtsamt. Har aldrig upplevt en sådan sorg. Trodde inte den fanns. Drömmer konstiga drömmar om att jag tar ut en pistolkula ur min hunds kropp, eller som i går natt, då sågade jag av ett bakben på min hund. Det är svårt att sova denna natt. Skriver detta runt klockan 03.40. Jag sammanfattar situationen med ”fy fan”.

  3. Kunde inte låta bli att gråta när jag läste detta…
    Begravde min mamma idag efter att hon kämpat förgäves mot cancer sen i höstas…..

    Så jävla orättvist… ! En sån godhjärtad och generös människa hon var….hon hade så mycket planer och saker hon skulle göra framöver….
    Hade jag kunnat byta med mamma så hade jag gjort det utan att blinka!

    Hon ville ju leva och hon förtjänade inte detta!!

    Man blir förbannad när det finns så många dåliga människor som går lösa och lever länge och väl utan bekymmer och sjukdomar… pedofiler, mördare, terrorister, kriminella, rasister, mobbare och andra elaka människor som förtjänar att dö!

    Karma finns inte, det är bara påhittat…

    Rättvisa får man skapa själv…. det ger mej inte mamma tillbaka men det kommer att kännas bättre efteråt…

    Fuck cancer!🖕

  4. Jennie skriver:

    Jag känner så med dig. Jag har precis förlorat min mamma, på precis samma sätt. Jag höll hennes hand och jag hjälpte henne att släppa taget, precis som du <3 Jag är tacksam över att jag var där när allt hände, när hon släppte taget. Men nu är det så tomt, det gör så ont och jag gråter över allt som framåt är förlorat….

  5. Laila skriver:

    Går precis igenom detta overkliga mardrömsscenario du beskriver. Känner sån maktlöshet och sån sorg och förtvivlan.

Lämna ett svar till Robert J Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..