Läsarkrönikan: Känslor

Nu så är det onsdag vilket betyder att det är god tid för en läsarkrönika. Den här veckans läsarkrönika har vi tagit emot från en tjej som önskar att vara anonym, något som vi självklart respekterar.
I hennes krönika så får vi ta del av en historia om att vara på botten av en tragisk familjehistoria och hennes kamp att ta sig ur den psykiska terrorn. En mycket stark text som väcker mycket, likt rubriken, känslor.
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså får du vara anonym. Tack!

Känslor
Känner hur mina ögon är på väg att falla ihop igen. Vet inte om jag är vid medvetande eller om detta är en dröm. Kanske är jag inte ens vid liv.
Slår hastigt upp ögonen igen och tänker: ”Nej! Du får inte somna!”. Vet inte riktigt var jag är, men nu vet jag i alla fall att jag lever. Eller är det här seriöst döden? I så fall är jag besviken, jag som har längtat så. Andas jag? Ja. Är det dag eller natt? Hur länge har jag legat här? Sätter mig upp och känner helt plötsligt smärtan. Försöker skrika, men det går inte. Smärtan är alldeles för stor.
Det måste vara revbenen. Försöker lägga mig igen samtidigt som jag känner med handen i bakhuvudet. Blod. Lite för mycket blod. Mina ögon har till slut vant sig vid mörkret och jag inser att jag är i farmors källare. Hittar en gammal trasa och försöker linda den hårt runt huvudet med bara en arm, det är omöjligt att lyfta den andra. Försöker pussla ihop alla bitar i huvudet. Vad hände denna gång? Blir frustrerad över att jag inte kommer ihåg.
Huvudvärken slår till som aldrig förr och det blir svårt att andas. Detta är utan tvekan den värsta gången. Tårarna börjar rulla nerför mina kinder. Var är farmor? Lever hon? Hon har väl inte blivit slagen? Försöker tänka på bra saker. Saker som får mig att känna igen. Jag har varit utan riktiga känslor så länge.

Plötsligt hör jag ett ljud och källardörren flyger upp. Jag hör de stora, tunga stegen och hinner inte ens bli rädd. Där är han, han har mitt blod på tröjan. Hur mår du? Jag svarar inte, utan stirrar in i hans svarta ögon. Förstår att han gjort ett misstag den här gången, nu kommer det synas på mig att han har gjort något.
Var är farmor? Hon mår bra. Lättnad. Mina tårar börjar rinna igen. Han kommer fram och jag rycker till. Han böjer sig ner och tar tag i mig underifrån och lyfter upp mig. Jag stönar av smärta.
Sen kör vi till sjukhuset där han säger att han hittade mig såhär. Inga frågor. Där kommer han fram, mannen som charmar alla sjuksköterskor och som får alla att skratta. Borta är den mannen vars ögon blixtrar av ilska, mannen som använder sina ord, händer och fötter för att misshandla mig.
Han låter mig vila i 2 veckor, sen börjar det igen.

Misshandeln började när jag var 14 år. Idag är jag 20. Det är en komplicerad historia och jag orkar faktiskt inte gå igenom detaljer. Förövaren var min farmors man, en alkoholist vars ilska inte kan jämföras med något. Under ett halvår varade det som skulle bli mitt livs största sorg. Slagen slutade att göra ont. Det värsta var dock inte det fysiska. Det gör otroligt ont att bli slagen och det är skrämmande att vara så rädd att man inte kan andas. Men sår läker. Det absolut värsta var den psykiska terrorn. Att alltid manipuleras, att ständigt nedvärderas.
Det är det som aldrig läker. Som fortfarande sitter som en liten mur framför hjärtat och gör ont varenda gång jag andas. Jag bearbetade inte det här direkt, det tog ett bra tag.
Det blev dessutom lite värre när min bästa vän, den enda kille jag kände mig trygg med, utnyttjade min position och våldtog mig ett år efter att misshandeln hade avslutats. Men jag lovar. Det går att ställa sig upp igen även om man inte förstår hur man kan stå efter allt man varit med om.
6 år senare är jag lyckligare än någonsin och jag har efter hårt slit äntligen bearbetat hela min historia och har idag sådan distans till den att jag faktiskt kan känna mig stolt. Jag känner ingen skuld längre. Jag känner livslust. Det är vackert att andas.
Men ibland kan jag drömma om allt det jag har upplevt, att bli slagen, att försöka ta mitt liv, att bli våldtagen och att känna sådan otrolig skuld och skam, men sen när jag vaknar av att solen strålar in på mitt ansikte så är allt jag känner lycka. För jag har överlevt allt det där och jag står starkare än någonsin.
Tillåt dig att känna. Prata mycket, om det hjälper dig. Be om hjälp. Känn aldrig skuld – det är inte ditt fel. Om du befinner dig mitt i det – du är värd så jävla mycket mer. Om du fortfarande befinner dig i det i tanken – du är värd så mycket mer än att känna såhär. Gå ut och upptäck livet.

  1. Bittan skriver:

    Håller med alla föregående talare.
    Skrämmande, sorgligt, för djävligt, fel, ofattbart…
    Du är duktig att berätta och jag är övertygad om att genom att du berättar, hjälper du någon, på något vis.
    Kram

  2. Linda skriver:

    TACK för att du delar med dig av vad du varit med om. TACK för att du visar att det går att resa sig upp efter att vara med om så många hemska saker, det ger nog många hopp. TACK för att du är så stark och modig. Jag beundrar dig.

    Önskar dig allt gott här i livet.

    kram

  3. Väldigt gripande berättelse. Du skriver väldigt bra. Tänk så många barn som blir så illa behandlade av vuxna. Hoppas denna man/monster får sitt straff en vacker dag. Tycker att din farmor skulle ha gjort något åt er situation men jag förstår också hennes rädsla. Jag hade slagit en stor och hård stekpanna i monstrets huvud. Han är säkert en psykopat.
    KRAM

  4. Fina ni som kommenterat!
    För att svara på varför ingen gjorde något, så var det så att vi befann oss i en ganska skyddad miljö när det började. Mina föräldrar var inte närvarande förrän jag flyttade hem igen. Av rädsla för att min farmor skulle bli slagen åkte jag fram & tillbaka som en galning och blev slagen varje gång. Han var väldigt noggrann med var han slog, så att jag skulle kunna dölja det. Han hotade nämligen med att mörda mina föräldrar om de fick veta. Jag har ingen aning om vad som drev honom till att göra detta och mina föräldrar fick inte veta förrän dagen det tog slut – och då gjorde dem allt. Jag blev naturligtvis extremt duktig på att dölja också, men det finns så mycket saker som kunde ha gjorts annorlunda, både från min, mina föräldrars, min farmors & min skolas sida. Och till dig Jess, tack för det första! Och om mina nära accepterar att jag går ut med det offentligt så lovar jag att göra allt för att informera & förändra. Än så länge försöker jag göra det anonymt 🙂 Till alla, STOR KRAM TILLBAKA! <3

  5. Ååååå 🙁
    Vilket helvete! Och ingen reagerade?
    Skönt att du är ute på andra sidan nu iaf.

    Massor med kramar!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..