Läsarkrönikan: Anorexi

Idag så är det onsdag och det har gått en hel vecka sedan vi publicerade vår senaste krönika. Nu så är vi tillbaks med en helt ny krönika från en person som är anonym. Den här veckans krönika handlar om anorexi och om dess kamp att ta sig ur det.
Ett viktigt ämne i en värld där dieter ständigt är på tapeten. Tack till dig som skickade in din krönika!
Nu så börjar det bli fattigt med krönikor och vi ser verkligen fram emot att bulla upp lagret med krönikor till hösten. Vill du vara med på uppdraget? Skicka då in din krönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se

Anorexi
Jag är en tjej på 21 år som har hela livet framför mig, vilket inte var lika självklart när jag gick på högstadiet. Jag, liksom många andra tjejer i den åldern, hade anorexi.
Jag minns inte så mycket från den hemska tiden av mitt liv men någonting jag minns mycket väl var när helvetet vände. Kvällen där jag mycket på egen hand tog det allra största steget till att bli frisk. Såhär lyder det:Hon hade hoppats att denna dagen aldrig skulle komma. Att hemligheten skulle förbli en hemlighet så att ingen, någonsin skulle tvinga henne att ta det steget som hon denna dagen var tvungen att ta. Hon var tvungen att ta steget bort från hennes sätt att leva men som egentligen var hennes enda chans att faktiskt överleva. Hon minns än idag dagen som om den vore igår.

Varenda känsla som spred sig i den tunna, sköra kroppen, varenda tår som föll från hennes kind, varenda kväljning som uppstod under den timma som kändes som ett helt århundrade när hon satt där och tittade på maten på tallriken framför henne. Maten som skulle ätas upp innan hon fick lämna bordet.

Det skulle ske om det så skulle ta hela kvällen och natten.

Hon ryser än idag av tanken på den panik som uppstod i den lilla kroppen. Hon ville inget hellre än att bara få springa därifrån. Tillbaka in i hennes bubbla hon levt i flera månader där känslor inte fanns. Där det enda målet och den enda meningen med livet var att upprätthålla ordningen vilket var att inte äta och att inte känna.

Situationen hon nu var i fick henne att känna så mycket att det vällde över. Tårar rann, skriken hördes ända ut på gatan och hon fick panikattack efter panikattack. Hon visste att hennes föräldrar på andra sidan bordet inte skulle ge med sig en centimeter. På läkarnas ordination skulle hon med start idag börja äta som en frisk person. Hon skulle äta enligt tallriksmodellen. Oj vad många gånger hon har svurit över den där jävla tallriksmodellen.

Ingenting hade någonsin känts så omöjligt och svårt för henne. Det var en känsla som hon kände där och då och den var så oerhört stark att hon aldrig känt något liknande varken innan eller efter. Varje tugga var lika med en kväljning. Hon visste att hon var tvungen men det kändes så himla omöjligt. Tanken på att äta upp allt på tallriken fick henne att kräkas men tanken på att göra hennes stackars föräldrar ännu mer besvikna var ännu värre. Hon hade oerhört dåligt samvete för vad hon tvingat sina föräldrar att gå igenom.

Dom hade i flera månader fått ta hand om henne som om hon vore en bebis. Dom fick vid lunchtid varje dag hämta från skolan, köra hem och mata och sedan köra tillbaka. Dom fick sjukskriva sig för vård av anhörig och utmattning. Dom fick gång på gång tacka nej till sociala stunder med vänner för att de var tvungna att vaka över henne. Ja hon kunde bara inte svika dom ännu en gång. Tugga för tugga, kväljning för kväljning.

Varje sekund kändes som en evighet, varje tugga kändes som att hon hade tryckt i sig den största menyn som McDonalds någonsin haft att erbjuda och det fick henne att vilja vrida sig in och ut av äcklan.

Någonstans i dimman och bland alla tårar tittade hon efter en lång, lång stund upp och möttes av lyckan i hennes föräldrars ögon. För första gången på länge kunde hon urskilja något annat än oro ur de där fyra ögonen.
Hon tittade sedan ner på tallriken och insåg att den var tom. Hon hade klarat det! Hon hade klarat den allra största utmaningen som kan ges till någon i hennes situation.
Visst, det var bara ett steg av oerhört många i hennes tillfrisknande men hon hade bannemej klarat det! Ytterligare en miljon känslor kom som en storm. Hon var självklart oerhört stolt över sig själv och så himla glad för att hon klarat sin största utmaning. Men hon mådde också oerhört dåligt av tanken på all den mat hon stoppat i sig. Men någonstans var det nog ändå glädjen som tog överhand.

Den dagen, den minuten visste hon. Hon hade bestigit sitt alldeles egna Mount Everest. Hon hade antagit och klarat den allra största, jobbigaste och mest plågsamma utmaning hittills i hennes liv.

Hon var ett steg närmare att bli hel igen.