ANNONS

Läsarkrönikan: Pojkmammor

/

Nu så är det onsdag igen och det är dags för veckans läsarkrönika. Den här veckan har vi en krönika från Johanna som reflekterar över de reaktioner som uppstod i hennes omgivning då hon blev mor till två söner.
Johannas krönika är intressant och mycket aktuell i ett samhälle där genusfrågor är ständigt aktuella. Tack för din krönika!
Vill du likt Johanna få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en kort text om vem du är samt en tillhörande bild, men likaså får du vara anonym. Tack på förhand!

Pojkmammor

Pojkmammor
Jag har två barn. Båda pojkar, båda födda fredag eftermiddag, båda blonda och båda (än så länge) blåögda. Min äldste son är en sprallig pratkvarn på 2,5 år. När han lindar sina armar kring min hals kvittar det om den senaste elräkningen är skyhög, om de varit jävligt på jobbet eller om bilen gått sönder. Han får mig att må bra. Alltid. Min minsting är fyra månader och han är den mysigaste lilla krabat man kan tänka sig.
Han är mitt pyre, min plutt, min minime. Jag är tokförälskad i mina småttingar och lever i en bubbla av total lycka. Men sen finns de där människorna i omgivningen som försöker sticka hål på min bubbla. De där som tycker synd om mig för att jag är pojkmamma.

Jag hann knappt hem från BB innan jag fick höra att jag inte skulle vara ledsen.”Det blir säkert en flicka nästa gång”. Nästa gång?! Jag var nyförlöst! Tanken på en ny graviditet kändes, och känns fortfarande, lika avlägsen som NASAs rymdstation. Första gången vi visade upp vårt nya mirakel för sambons släkt tyckte en av de äldre damerna uppenbarligen inte att vår son var värd några gratulationer.
Istället hävde hon ur sig att det var synd att jag inte fått ” en liten tjej, för det vill ju alla kvinnor ha”. Och där stod jag -stoltast i världen över min lille grabb – och blev ledsen ända in i benmärgen. Jag har aldrig saknat eller längtat efter en dotter. Jag har ju fått de bästa barn jag kunnat få – nämligen mina och mitt livs kärleks barn.

Varför, varför, varför?! Varför ses inte en familj som riktigt lyckad om det inte finns barn av båda könen i den? Är det för att Fredde och Mickan i Solsidan har en pojke och flicka?
Eller för att Gustav och Lena Svensson i Vivalla också har det? Eller för att familjerna i semesterreklamerna på TV alltid består av två vuxna och två barn av vardera kön? Och varför verkar folk tro att en dotter är varje kvinnas högsta önskan? För att ha en nära relation till ett barn i vuxen ålder, säger några. För att få bli mormor, säger andra.

Att skaffa barn är en egoistisk handling. Man sätter ett liv till världen för att känna ovillkorlig kärlek, för att få ett barns fullständiga hängivenhet och för att föra sitt dna vidare. Men att skaffa barn är också det mest icke framtidssäkra man kan göra. Huruvida jag får följa med mina utflugna barn genom studier, anställningar, bostadsköp och familjebildning är helt bortom min kontroll.
Jag kan bara hoppas att mina söner om sisådär 20 år tycker att jag förtjänar att få sitta i baksätet och ge några råd och tips då och då.

Sen det här med barnbarn. Man skaffar väl inte barn för att få barnbarn? Eller gör man? I så fall är det inte konstigt att Familjeliv svämmar över av trådar om far – och morföräldrar som saknar egna intressen och kräver alltför stor plats i sina vuxna barns familjer. Jag har tack och lov aldrig upplevt det så. Mina barns far- och morföräldrar hänger inte upp sina liv oss. Vi släpper mer än gärna och regelbundet in den äldre generationen i vårt hem och vårt familjeliv, eftersom vi vet att de går tillbaka till sitt sen.
Till sina buggprojekt, sina stickningar och sina resplaner. Och det ju precis så det ska vara. För våra barn är inte, oavsett hur bra vi hade det som små, någon typ av belöning för väl utfört arbete. Våra barn är ingens efterrätt. De finns inte till för våra föräldrars skull.

Vi har chansen att forma våra barn. Att visa dem hur sunda relationer till släkten kan se ut. Om jag har turen och lyckan att i framtiden få barnbarn så hoppas jag att mina söner gör som sin pappa. Tar föräldraledigt och tar ansvar för relationen till farmor och farfar. Och om jag skulle bli en sån där gränslös kärring som skapar kaos och konflikter så hoppas jag att mina söner står upp för sina partners och säger till mig på skarpen.
Mina små pojkar har alla förutsättningar att växa upp till fantastiska män, för de är redan så fantastiska att de får mig att häpna varje dag. De är bara bäst, mina små. Och den som vågar tillstå att de har fel kön spänner jag numera ögonen i och sen fräser jag ”Det där var dumt sagt, riktigt dumt!”

30
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00