Läsarkrönikan: Att söka sina rötter

Det finns många frågor kring adoption och i många fall få svar. Jag antar att de flesta av er har sett på tv hur en adopterad person söker sitt förflutna och slutar upp i en biologisk släktings famn, bägge lika lyckliga.
Den här veckan har vi en krönika från en vacker kvinna vid namn Hanna vars historia inte alls är som på tv. Läsvärd krönika som påminner en om vad som är viktigt i livet! Tack för din krönika!
Vill du också få vara med på sajten med din krönika? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild på dig själv, men likaså får du vara anonym om du så önskar. Tack på förhand!

Jag heter Hanna och är 34 år. Jag har precis sadlat om hittat drömjobbet! Jag jobbar som flygvärdinna och reser världen över. Mina lediga dagar när jag är hemma i Stockholm spenderar jag med mina nära och kära. Jag bloggar på finest.se/hannahm

Att söka sina rötter

Att söka sina rötter
Jag har alltid vetat om det men aldrig reflekterat närmare över det. Att jag är adopterad. Jag var bara fem veckor gammal när jag kom till Sverige och mamma och pappa har aldrig gjort någon skillnad på mig och min ett år yngre ”hemmagjorda” syster.
Jag har inte blivit annorlunda behandlad av vänner och inte heller av andra så det har inte funnits någon anledning till att fundera närmare på det.

Jag är adopterad från Colombia och kom till ett snöigt och kallt Sverige på julafton 1978. Då hade mamma och pappa väntat på mig i tre år. Ja inte just på mig, men på ett barn. Tre långa år hade adioptionsprocessen tagit. Ändlöst med papper, intervjuer och dokumentationer innan det äntligen stod klart att en liten flicka fötts och var på väg hem till dem.
De fick beskedet den 19 november. Då var jag bara en vecka gammal. En flicka hade fötts på ett mödrahem i Cali Colombia och behövde en ny familj. Genast började mamma och pappa planera inför resan. Fixade alla vaccinationer, papper, biljetter, växlade pengar, inhandlade oändligt många filmrullar (det var ju Super8 på den tiden) och förberedde sig för vad som skulle hända. De väntade med spänning på nästa samtal från Adoptionscentrum. När det väl kom, hade det hunnit gå ytterligare några veckor och det var snart dags för avresan. Beskedet de fick var inte vad de väntat. Pappren i Colombia var inte klara.
Det fattades stämplar och underskrifter och med den nalkande julen, var det inte troligt att det skulle hinna bli klart innan helgerna då allt stängde. Vilket antiklimax! Deras kontakt på AC, sa att det eventuellt fanns en annan lösning. De hade redan en familj på plats i Colombia, som var där för att hämta hem en liten kille och om de skulle kunna skynda på pappersarbetet något, skulle kanske den familjen kunna ta mig med till Sverige. Om det fungerade, skulle vi landa på Arlanda julafton. Det var allt de fick veta. På julaftonsmorgon skottade mamma och pappa fram bilen och begav sig ut till Arlanda.
Där vankade de sen av och an hela dagen, utan att fortfarande veta om jag skulle komma eller inte. De hade lyckats få reda på att familjen fanns med på planet, men inte om jag var med. Men så landade planet. Och ut genom dörrarna kommer en familj, med två bebisar i varsin korg! Jag kan inte återberätta mammas glädje när hon berättat den här historien för mig. Jag kan inte heller beskriva den glädjen man ser i hennes ansikte, på den gamla knackiga Super8-filmen som fångade detta fantastiska ögonblick. Men jag tror ändå att alla kan förstå, även ni som inte har barn, vilken känsla det måste ha varit.
Att efter tre långa års väntan, äntligen få sitt lilla efterlängtade barn!

Vi har inte haft så mycket information om min biologiska familj men det lilla som finns har räckt för mig. Jag har inte känt att jag behövt få veta varför min biologiska mamma valde att adoptera bort mig. För mig har svaret alltid varit självklart. För att ge mig möjlighet till något bättre.
Att lämna bort sitt lilla nyfödda barn för adoption måste vara det värsta en mamma tvingas göra och oavsett anledning så tror jag att man tänker på barnets bästa när man tar det beslutet. I mitt fall var det så att min mamma bara var 22 år när hon fick mig och då var jag hennes fjärde barn. Hon var ensam och hade helt enkelt inte möjlighet att ta hand om ännu ett barn och visst man kan vända på det och se det som att hon gjorde det för sin egen skull men så ser inte jag på det.
Hon gav mig möjligheten till ett bättre liv än det jag troligtvis hade fått om jag varit kvar i Colombia, så jag är enbart oerhört tacksam.

Många adopterade känner en nyfikenhet. Andra beskriver en längtan eller till och med saknad efter sitt biologiska ursprung, men jag har alltid haft så svårt att identifiera mig med de känslorna. Ja kanske, att jag kan känna en nyfikenhet. Det skulle så klart vara spännande att t ex få se om jag liknar någon av mina systrar eller få reda på var de befinner sig eller gör idag. Men mer än så är det inte för mig. Min mamma däremot ville väldigt gärna att jag skulle söka mina rötter och hon har vid olika tillfällen under min uppväxt tagit upp frågan. Vi har pratat lite om det men oftast har det runnit ut i sanden.
En gång gick det så långt att jag faktiskt kontaktade Adoptionscentrum och bad dem om hjälp. Och jag tror att de drog igång en process och anlitade någon i Colombia för att ta sig an mitt fall, men längre än så kom vi inte den gången. Jag var ju bara måttligt intresserad och mamma ville inte driva på mig.

Genom åren har vi pratat om det ibland men det har aldrig blivit mer än så. På hösten 2008 hade mamma pratat om att hon ville att vi skulle göra en resa tillsammans till Colombia hela familjen och att det inför den resan skulle vara kul om vi fått veta något om min biologiska familj.
Vi hann aldrig med den resan, för alldeles för tidigt, plötsligt och fullkomligt oväntat dog min älskade, älskade mamma, i mars 2009.

Något år efter att mamma dött kontaktade jag återigen Adoptionscentrum för att få hjälp. Då kände jag att jag verkligen borde slutföra det vi en gång påbörjat. Jag kände att jag var skyldig mamma att ta reda på vad jag kunde om min biologiska familj. Jag beskrev min situation för dem och berättade också att vi många år tidigare hade gjort ett försök att komma i kontakt med min biologiska familj.
Jag fick svar ganska snabbt och de hade kvar de uppgifter som de fått fram då så det skulle helt enkelt bara vara att ta vid där de slutat. Efter några turer fram och tillbaka kom då slutligen mailet som bekräftade att de hittat min biologiska mamma! Det var med blandade känslor som jag öppnade mailet med rubriken ”Information från Pilar”.

I mailet nedan dyker namnen Pilar, Magnolia och Yorlanda upp. Pilar är Adoptionscentrums kontakt i Colombia. Magnolia är en kvinna som hjälpt Pilar i kontakten med Yorlanda som är min biologiska mamma.

”Hej Hannah,

Här kommer informationen som vi fick från Pilar den 9 juli. Jag önskar att det skulle ha varit en mer positiv information.

———-
Magnolia har försökt att boka möten med din biologiska mor Yolanda och de har bestämt tid och plats, men hon kommer aldrig. Magnolia har bett sin assistent besöka Yolandas hem vid två tillfällen, men det har inte varit någon hemma. Men direkt efter besöken har hon ringt till Magnolia för att berätta att hon är mycket sjuk och i behov av pengar.
Magnolia har berättat att hon inte har pengar att ge henne och att du har sökt upp henne för att du vill lära känna henne, men att det inte betyder att du kommer att ge henne pengar.

Yolanda hyr ett rum av en äldre kvinna. Denna kvinna har berättat att Yolanda inte är sjuk, men att hon spelar mycket bingo och det är även dit hennes pengar går. Hon försöker att lura till sig pengar för att kunna spela. När Magnolia frågade varför hon inte kom på mötena som de hade bokat blev Yolanda arg och berättade att hon inte var intresserad av att träffa Magnolia, att det enda som Magnolia har gjort är att lura henne.
Yolanda sa att hon tror att Magnolia bara lurar henne och att du aldrig kommer att besöka henne. En kort stund senare ringde hon tillbaka till Magnolia för att fråga om du hade skickat pengar till henne.

Magnolias uppfattning är att Yolanda är en svår person att ha kontakt med, att hon är manipulativ och vill att du skickar pengar till henne. Det faktum att hon har svårt att kontrollera sitt spelande gör också situationen mer komplicerad. Magnolia tror inte att det stämmer att Yolanda var sjuk förra gången de träffade varandra.
Hon sa då att hon hade en cancer som hade spritt sig mycket, men det verkar inte stämma, då hon idag lever och verkar ha en bra hälsa. Enligt Magnolia är det hennes sätt att försöka få pengar.”

Min första reaktion när jag läste mailet var lättnad över att mamma aldrig fick veta det här. Jag tror att hon alltid haft en önskan om att träffa den kvinna som födde den lilla flickan som sen blev hennes dotter och att de på något sätt, en mamma till en annan, skulle få någon slags kontakt och att hennes bild av ”återföreningen” skulle vara så som man ser i de program som de visar på tv.
Fantastisk. Min andra reaktion var, ”skönt, nu vet jag så då behöver jag inte bry mig om det där mer”. Det låter kanske konstigt, men så var det faktiskt. För mig har det alltid bara funnits en familj. Min mamma, min pappa och min syster. Det som hände före mina fem första levnadsveckor är och har aldrig varit viktiga för mig.

När man berättar att man är adopterad får man oftast frågan om man vet något om sitt ursprung. Jag har alltid svarat nej och att jag inte bryr mig så mycket för det har varit så jag har känt. Nu när jag har sanningen svarar jag fortfarande att jag inte vet något. Dels så orkar jag oftast inte berätta hela historien, men framförallt så har jag ingen lust att berätta att jag faktiskt inte bryr mig om att min biologiska mamma är en manipulativ spelmissbrukare som endast är intresserad av mina pengar.
För det bryr jag mig inte om. Min mamma var den underbara, fantastiska kvinna som uppfostrade mig och inte kunde ha älskat mig mer om jag varit hennes egen. Den som ställde upp för mig i alla lägen och som alltid, alltid, alltid fanns till hands när man behövde henne.

När man söker sina rötter ska man vara beredd på att det man hittar kanske inte är det man vill hitta. Det kanske inte blir en ”tårfylld” återförening. Det kan bli som i mitt fall. Man kanske möts av ett dödsbud, eller något annat som man inte har väntat sig. Det är lätt för andra att säga ”Men ska du inte åka dit och leta efter din familj”, men det måste komma inifrån en själv.
Man måste känna i hjärtat att det verkligen är det man vill göra och man måste vara beredd på att man kanske hittar något man inte vill. Trots det jag fick veta så är jag glad att jag gjorde det. Nu vet jag och behöver aldrig tänka på det mer.

  1. Tack för att du delar med dig av dina tankar och funderingar kring ditt ursprung.

    Jag är mamma till två Colombia juveler och ska ärligt säga att jag har en önskan om att träffa mina barns biologiska föräldrar precis som din mamma hade.

    Vårt äldsta barn är helt övertygad om att gen skulle ha det bättre hos sin mamma i Colombia och fantiserar om hur vi åker dit och hittar den och hjälper dem med pengar så att de för ett bättre liv.

    Nu är hen ”bara” 11 år än och jag hoppas innerligt att dessa tankar förändras med tiden. Det är som du skriver att man inte vet vad man hittar om man hittar något.

    Jag önskar dig lycka till i livet och att du får ett vackert liv.

    // ”Colombiamamma”

    1. Hanna skriver:

      Hej Colombiamamma!

      Tack för din kommentar! Jag finns på mail fragahannam@gmail.com om du vill ”prata” mer.

      Önskar dig och dina juveler en god jul och ett gott nytt!

      Hanna

  2. Kände igen mig väldigt mycket i det du skrev och i hur du tror att din mamma tänkte…
    Jag gjorde också ett tappert försök att hitta min mor och det min mamma ville att jag skulle hälsa henne var ett stort Tack att de fick ta hand om hennes barn som gjort dem så lyckliga.
    Och mamma här i Sverige är ju mamma!! Det är ju hon som oroat sig, skrattat med mig, plåstrat om mig och tröstat mig. Kunde inte ha haft en bättre mamma!!! 🙂

  3. Hejsan!
    Vilken både fin och intressant berättelse. Jag känner igen mig så mkt i dina tankar angående sökandet och intresse för sina rötter. Jag är adoperatd från Nepal och var 3 månader när jag kom hit. Tyvärr finns ingen av mina adoptivföräldrar kvar i livet och jag tänkte när min pappa gick bort att kanske nu skulle mitt intresse bli annorlunda. Men nej, jag känner precis likadant som innan. Tack för att du ville dela din historia. På något sätt stärkte din skilldring min övetygelse ännu mer!

  4. Frida skriver:

    Hej,
    Är själv adopterad från Indien,kom hit när jag var 1år(33år idag) och känner EXAKT som du!
    Finns det nån möjlighet att få kontakt med dig Hanna?känns skönt att veta att det är fler som delar just dessa tankarna. Får ofta höra att jag borde söka upp mina rötter,varför?har ett fantastiskt liv här i Sverige o föräldrar som älskar mig från månen och tillbaka,Det betyder mycket mer för mig än dom sk blodsbanden.

    Kram❤

  5. ÅK skriver:

    Väldigt fint skrivet, känner igen mycket av det. Tack för denna krönika!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..