ANNONS

Läsarkrönikan: Missfall – den stora lilla sorgen

/

Livet är fullt av oväntade händelser, både bra som dåliga. Somliga verkar ha turen med sig, medan andra får kämpa sig igenom livet.
Den här veckans krönikör, Sara, är en kvinna som inte har haft turen med sig vad gäller att skaffa barn.
I Saras krönika så får ni ta del av hennes historia om kampen för att få ett barn och hur man tar sig igenom förlusten av ett blivande.
Ni hittar Saras blogg HÄR.

Vi tackar för att hon vill dela med sig av sin historia.

Vill du likt Sara få chansen att få din krönika publicerad på sajten? Mejla då in din text till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild på dig själv men du får självklart vara anonym. Tack på förhand!

Jag är 33 år och bor i Stockholm med min sambo och vår hund Duffy. Jag hoppas att min text kan fungera som stöd och tröst till andra i samma situation som oss…

Missfall – den stora lilla sorgen
Jag och min sambo sitter på Gynakuten på Danderyds sjukhus när jag skriver detta. Vi är här för skrapning (detta fruktansvärda ord!) Jag är nämligen gravid i vecka 12, eller ja, kroppen tror att jag fortfarande är gravid. Jag vet tyvärr att så inte är fallet. Jag har fått missfall, ett så kallat missed abortion. Det innebär att kroppen inte stöter ut missfallet direkt, så i flera veckor kan man gå och tro att man fortfarande är gravid eftersom kroppen beter sig så, man har alla gravidsymptom.

Vårt barn dog redan i vecka åtta, för övrigt samma vecka som vi var hos gynekologen och fick veta att barnets hjärta slog. Om det var samma dag eller dagen därpå som vårt barns hjärta slog sitt sista slag, det vet jag inte, och det kommer jag aldrig få veta.
Det enda jag vet är att vårt barn levde, och nu inte lever längre. Hallå, det kallas inte barn så tidigt i graviditeten kanske vissa tyckare suckar nu. Tack jag vet. Enligt medicinska termer heter det embryo fram till tionde veckan, men för mig var och förblir det mitt barn som jag bär i magen. Mitt änglabarn, som i dag alltså ska skrapas ut, bort från mig och ner i en sophink någonstans.
För liten för att begrava, men tillräckligt stor för att sörja. Tillräckligt stor för att få sin mammas och pappas hjärtan att värka av sorg och saknad.

Jag har varit här på Gynakuten förut. Första gången var i juni 2011. Då var jag gravid i vecka 12 men hade fått blödningar. Gynekologen konstaterade att barnet i min mage hade dött redan i vecka 6-7. Det var då jag först hörde talas om missed abortion. Varför barnet hade dött kunde ingen svara på.
Troligtvis en kromosomfel sa man. Jag fick en tid för skrapning drygt en vecka senare. Jag blödde hela tiden. Det gjorde ont i hela kroppen, av sorg. Det tog tre månader innan min mens kom tillbaka och vi kunde försöka bli med barn igen. Och vi försökte och månaderna gick. Vi bunkrade upp med ägglossningsstickor och graviditetstest. Hopp. Hopplöshet. Hopp. Hopplöshet. Efter ett år sökte vi hjälp.
Vi fick lämna blodprov. Det gjordes flera ultraljud på mig och min sambo fick lämna spermaprov. Resultaten visade att vi båda var friska. Men ändå blev vi inte gravida.

Lösningen blev IVF. Nya undersökningar tog vid. Ultraljud. Blodprov. Hormonsprutor som jag stack i magen varje kväll i tio dagar. I november förra året var det så äntligen dags för vårt första IVF-försök, och jag blev gravid. Vi var överlyckliga, men ville samtidigt inte hoppas för mycket. Orkade inte hoppas för mycket. Och så, i vecka 6/7 kom den, blödningen vi fruktade så. Vårt andra missfall konstaterades.
Den här gången tog kroppen själv hand om allt. Jag blödde några dagar och sedan tomheten, men också kämparglöden. Vi gav inte upp. I februari i år gjorde vi vårt andra IVF-försök. Och jag blev gravid igen. Lycka! Och osäkerhet. Rädsla.
Vill inte, orkar inte förlora vårt barn en gång till.
Det är vår tur nu. Snälla! Men det var inte vår tur den här gången heller. I dag skrapas vårt tredje änglabarn ut. Jag tröstar mig med att de är tillsammans nu, änglabarnen. Och kanske har de hittat en änglamamma och en änglapappa som tar hand om dem. Jag vet inte, men jag hoppas det. För hoppet har jag kvar.

Om en knappt en månad påbörjar vi en utredning för att se om det går att hitta någon förklaring till missfallen. För kromosomfel är en tänkbar orsak, men sannolikheten att detta skulle inträffa tre gånger i rad är inte stor. Fram till utredningsstart ska jag andas in och andas ut. Hämta energi från familj, vänner, djur och natur.
Jag ska ta hand om kropp och själ. Jag ska tillåta mig själv att bara vara, här och nu. Jag ska försöka se framåt. Jag ska vara stark. Jag ska skratta och njuta av livet. Men jag ska också tillåta mig själv att sörja och att gråta över våra barn, som var men inte fick bli.

Sara Palmquist

42

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00