Läsarkrönikan: En liten depression

Nu så var det onsdag igen och det är dags för ännu en läsarkrönika. Idag så har vi en krönika från en tjej som tar upp ett ämne som är tabu att prata om, nämligen det negativa som kan uppstå i samband med att man får barn. Läsvärt och viktigt. Tack så mycket!
Vill du också ha din krönika publicerad i en av Sveriges största bloggar?
Skicka då in din läsarkrönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en text om dig själv samt ett foto, men likaväl får du vara anonym om önskat. Tack på förhand! Vi ser fram emot din historia.

En liten depression
Detta är något som är lite tabu artat att tala om inte minst skriva om så andra får se, jag skäms för att känna på det sättet jag gör och det gör att jag mår ännu sämre.
Jag vet att det är fler som mår ungefär likadant men det är ändå jobbigt att omgivningen ska få reda på hur man mår längst in men jag tror att det ändå är viktigt att de får reda på hur det ligger till.
Jag tycker jag lyckas hålla detta hemligt för de i min omgivning de har säkert sett under mina sämsta dagar att något inte riktigt stått rätt till, men har de vetat? Jag berättade ganska så nyligen för min sambo och jag har gett små hintar under ett bra tag för att lätta lite på hjärtat.
Jag födde vår son för snart 6 månader sedan och har under lika lång tid inte vågat berätta för någon hur jag verkligen mår då jag är rädd att bli utpekad som den svage eller som en dålig mamma. Jag torkar tårarna innan jag går in och plockar upp honom när han sovit klart eller när han vaknar av en mardröm. Jag leker med honom under dagarna och njuter av all tid jag får med honom, han är en stor solstråle i mitt liv och man kan inte annat än le när jag har honom i min närvaro.
Problemet blir när han har blivit nattad för dagen eller när någon ska hålla i honom, vi kan börja med det problemet. När någon håller i D, inte alla men när några speciella personer håller i honom får jag en panik som ilar genom hela kroppen det känns som att de bara ska traska iväg med honom i sin famn och inte vända sig om. Jag vet att de aldrig skulle göra det men paniken finns ändå där, andra personer kan jag bara känna en lättnad av när de håller i honom.
Annars oroar jag mig nog inte mer än vad andra ”vanliga” mammor gör, undrar om pappan kommer ihåg att han skulle ha mat då? Fick han med sig blöjor? Och smörjer han in utslaget på kinden? Men det är just när dessa håller i honom.
Det andra problemet är när han sover då har jag tid att tänka och vara mig och inte mamma. Jag har tidigt i hans liv lämnat allt ansvar under vissa dagar till pappan då jag valt att göra klart min högskoleutbildning som jag har fem månader kvar på. Det har blivit under de få ”praktik” veckor och de föreläsningar som varit obligatoriska men annars har jag varit med honom jämt.
När jag har min egentid antingen själv eller med min sambo är jag helt tom i huvudet eller så går alla tankar runt på en gång. Är jag en dålig mamma för att jag inte kunde amma längre skulle jag ha kämpat längre för att få det att fungera? Är jag en dålig mamma för att jag har prioriterat min skola på en nivå? (Han kommer självklart alltid först, men då jag och sambon ansåg att han skulle klara av att vara hemma dessa dagar och veckor när jag haft obligatorisk närvaro så kunde jag fortsätta studera på en gång) Andra tankar som kommer upp är när någon ställer en oskyldig fråga som, vad får han för mat? Då känner jag mig påhoppad och min mammaroll känns attackerad. Annars känner jag mig bara allmänt nere och det tär på en att under snart 6 månader inte ha haft en helt underbar toppendag.
Jag kan se ett ljus i tunneln på ett sätt om fem månader när jag får min examen och kan lägga undan alla skolböcker och fokusera helt på familj och vänner, men kommer de andra tankarna om D att finnas kvar? Hur är det, försvinner sånt här med tiden eller kommer tankarna alltid att ligga kvar? Men jag vill inte samtidigt lägga bördan på någon annan och prata om detta för hur kommer den att må då? Den har ju redan så mycket annat att tänka på?
Det känns som man är en urusel sambo, syster, dotter och kompis då man har så mycket annat som snurrar runt i huvudet och man inte riktigt är sig själv. Jag vill inte att det ska vara ett ämne som är fult att prata om utan det ska vara självklart att fråga hur man mår.
Idag har varit en speciellt låg dag och jag kände att det är nog dags att omgivningen kan få ord på hur det egentligen ligger till. Då mina känslor ofta kommer ut i avsnäsningar eller ignorering.
Vill även förtydliga så jag inte får några sånna kommentarer eller blickar, jag har aldrig visat detta för D och jag njuter verkligen av varje skratt och tid som jag får av honom. Jag har inte heller tagit ut det över honom men hunden däremot har fått höra några väl valda ord som jag sendan får be om ursäkt för.
Men D kommer alltid att vara min solstråle som förgyller min och andras dag, hoppas bara att det lilla grå molnet över mamma kan blåsa bort snart.

  1. ann skriver:

    Hvilket godt indlæg… et emne, som burde tage så meget mere plads i alle medier end det gør. Desværre, tror jeg, har der været, og vil være mange som får en eller anden form for depression, når de får småbørn. Selv havde jeg en depression første gang jeg blev mor, og ingen opdagede at min adfærd var way – out. Søg hjælp og tal om det..

    http://www.schousnigel.se/da-jeg-blev-mor/

  2. Madde skriver:

    Carina vad menar du?

  3. L skriver:

    Fegt att ge sig på hunden

  4. Kajsa skriver:

    Vill bara säga att jag kände precis som du fast jag var inte medveten om hur jag egentligen mådde. Det var först när jag började jobba igen som jag förstod att jag var deprimerad. Jag var i samma situation som dig, pluggade på högskolan och hade praktik. Jag berättade inte om mina känslor för någon. Har nu fått mitt andra barn och var rädd att återigen hamna i depression. Men jag pratade med BVC och bad min familj att vara uppmärksam och jag mår idag toppenbra!
    Även om det är underbart att vara föräldraledig är det också väldigt jobbigt och oerhört påfrestande, (vilket det verkar vara tabu att prata om). Kämpa på! Vila, ät ordentligt, prata med folk om dina känslor och gå lååånga promenader med barnvagnen. Det kommer ordna sig även om det kan/kommer ta tid!

  5. Carina skriver:

    Ursula är det sant det du skriver! Är det för jävligt!!var kan man läsa dina”fakta”?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..