ANNONS

Läsarkrönikan: Konsten att leva som skilsmässobarn

/

God eftermiddag. Idag så är det onsdag vilket betyder att det är dags för läsarkrönika. En härlig tradition som ger er läsare möjligheten att ta del av varandras livshistorier och få nya perspektiv på saker man kan ha sett på ett helt annat sätt tidigare.
Idag så är det unga Emelies tur att få dela med sig. I Emelies krönika så får vi ta del av hur hennes föräldrars skilsmässa har påverkat hennes uppväxt och syn på saker. Onekligen läsvärt! Tack så mycket!

Hej!


Mitt namn är Emelie och är 23år. Jag bor i den regniga staden Borås och gjort hela mitt liv. Det har varit jag och mamma och vissa delar pappa. Därav rubriken på min krönika. Det är dem senaste 10 åren som jag har börjat tänka på det där med att växa upp mellan två föräldrar. Krönikan handlar om mina tankar och erfarenheter av att just leva så.

Konsten att leva som skilsmässobarn


Jag var 2 år när mamma och pappa separerade, det är ju självklart inget jag kommer ihåg och jag är ändå tacksam för att jag inte gör det, för jag vet egentligen inte hur det är att bo med 2 föräldrar. Jag kanske ska nämna att mamma var 23år när hon fick mig, pappa var 24år. Så dem var fortfarande unga när de separerade.


Jag bodde hos mamma på heltid pga. att pappa behövde jobba mycket. Det var mycket jobb och mycket kompisar på den fronten. Mamma jobbade otroligt mycket för att vi skulle ha det bra. De var gånger jag fick följa med till jobbet när hon inte hade någon barnvakt. Men vad gör inte en mor för att kunna ge sina barn allt.

Jag har inte så många minnen ifrån när jag var liten av att jag var hos min pappa. Några minnesbilder kommer upp från mitt egna rum, min fina klänning jag alltid hade på mig, att vi aldrig riktigt var ensamma.
Var alltid vänner eller farmor och farfar som var med. Det kanske var att pappa var lite rädd för att var ensam med mig, inte riktigt visste hur han skulle bete sig. Det visste inte hans vänner heller i och för sig, men för honom var det lättare om vi inte var ensamma.

Tyvärr så var det mycket ”skitsnack” när jag var hos min pappa. ”Mamma gör si, mamma gör så”. Men det händer nog tyvärr väldigt ofta när föräldrarna är bittra på varandra. Det är inget jag vill att något barn ska behöva uppleva.När jag blev äldre så träffade min pappa en tjej, en tjej som han sedan skulle gifta sig med, få 3 pojkar med och även flytta 25 mil ifrån mig. Men än så länge så bodde de kvar i Borås och min första lillebror (på pappas sida, hade hunnit få en lillebror på mammas sida också) var född. Jag var överlycklig för ännu en bebis i familjen.


En dag sa dem att de skulle flytta till Värmland, där hon kommer ifrån. De började måla upp en bild att de skulle bo på en gård med hästar, att jag skulle få en egen häst och vi alla skulle bo tillsammans. En enda stor lycklig familj. En hästtokig tjej på 13 år, så var det här drömmen.


Jag började titta i hästtidning, kollade ut träns, sadel och allt sådant jag skulle ha till min häst. Riktigt så blev det inte. Dom flyttade upp, till lägenhet och fortsatte få mig och tro att jag skulle snart flytta upp och få min dröm. Nästa lillebror kom och de flyttade till radhus. Ingen gård ännu.


Men sen flyttade de till hus, landgård fanns det också. Men någon häst blev det inte och jag hade ju blivit äldre och insett att det inte var det jag ville heller. Under den här tiden försökte jag vara uppe någon gång i månaden, varannan månad. Min tredje lillebror kom och allt vi gjorde när jag var uppe hos dem var att kolla tv:n. Inga som helst aktiviteter, jo det klart om jag skulle vara barnvakt åt barnen.

Hos mamma som jag bodde hos tills jag var 18 år, hade ny sambo och min lillebror som föddes -97. Det hela slutade där med att dem gick isär och min lillebror blev varannan – vecka barn.
Där var det också mycket bitterhet. Det gör ont i mig att se min lillebror behöva gå igenom liknande som jag gjort. En pappa som är otroligt egoistisk och bara gör saker för sin egen vinning och hela tiden försöker såra mamma. Idiot är min första tanke.

Men åter till mig och min pappa.
Tiden gick och jag tröttnade extremt mycket på åka upp. Jag försökte ta upp det med pappa men fick som svar ”ja men jag köper ju alla fall saker till dig”. Han förstod inte att det var honom jag ville umgås med, inte att han skulle köpa min kärlek.

Vändpunkten kom när jag inte stod ut längre, när jag skulle gå balen och ta studenten. Det värsta bråket jag någonsin haft med min pappa, för att inte ingå på några detaljer så var det på håret att han + familj ens dök upp på min student. Men han gjorde det och den lyckan jag kände då är helt otrolig.

Låter jag bitter? Det kan jag med detsamma säga att jag är. Jag kommer antagligen vara det hela mitt liv. Jag känner en bitterhet att han kunde lämna mig, inte ta hand om mig. Men han kunde skaffa ny familj med 3 barn och dessutom flytta 25 mil ifrån mig utan att tveka får mig att tåras i ögonen.

Min mamma sa till mig häromdagen att jag har blivit så stark när det gäller min pappa, att jag vet vad han går för och hur jag ska hantera honom. Till ytan kanske jag är stark, men inom mig är jag fortfarande 10-åringen som har sin finaste klänning på sig och bara vill umgås med sin pappa.

Min mamma har varit fantastisk under dessa år, hon har fått stå ut med mycket runtomkring sig och samtidigt varit ensamstående mamma. Om jag får säga det själv så tycker jag att jag blev rätt ok trots bara en förälder runt omkring mig. Min mamma ska ha en sådan eloge för att klarat detta helt själv. Kan bara ana hur många kvällar hon satt och grät, men aldrig visade något för mig. Jag älskar dig mamma.

Min relation till min pappa är ganska ytlig, jag njuter varje gång jag får umgås med honom. Men jag åker inte och hälsar på dem, jag känner att jag inte får ut något av det när de inte engagerar sig på något sätt. Det är inte heller så kul att 2/3 bröder inte ens vet vem jag är, de kommer inte ihåg mig överhuvudtaget.
Självklart älskar jag min pappa och hans familj, det tror jag aldrig man inte kommer göra heller, det är ju trots allt ens pappa.

Med vänner och familj runt omkring sig som sprider kärlek så övervinner man allt.

-Em

18

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00