Läsarkrönikan: Mitt liv

Hej på er alla fina läsare! Hur står det till med er? Vi här på sajten har fullt upp med att planera en massa roliga saker åt er. December kommer att bli en rolig månad!
Vi har dock inte glömt bort veckans läsarkrönika som denna veckan är från en tjej vid namn Carrie. Hon berättar historien om sitt liv och hur det har artat sig för henne. Läsvärd!
Vill du precis som Carrie vara med på sajten med din krönika? Skicka då in din krönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild på dig själv och en kort beskrivande text, men självklart får du också vara anonym. Det viktigaste är att just din röst blir hörd! Tack på förhand!

Mitt liv
Jag vill se mig själv som en lycklig glad tjej som älskar livet men jag har inte haft så mycket tillfällen att visa det tyvärr..
Jag hade en rätt normal uppväxt med föräldrar som älskade och stöttade. Men nu i efterhand kan jag se att de kanske stöttade lite för mycket, jag fick inte riktigt chansen att bli min egen person. Jag var rätt så mycket själv när jag var liten, hade bra fantasi så jag lekte bra på egen hand men fick nog inte riktigt samma sociala skills som många andra.
Jag tror att jag föddes med en känslig personlighet som kanske hade behövt annan behandling än jag fick, men man kan ju inte ändra det förflutna och jag har slutat klandra mina föräldrar, de gjorde ju vad de trodde var bra. Jag har aldrig blivit mobbad eller så, har alltid haft några nära vänner men har haft mycket svårt att ta för mig. Min skoltid upp till gymnasiet var jag typ anonym jag klarade mig rätt bra men jag liksom försvann i mängden och fick ingen riktig identitet.
Så länge jag gjorde det jag kunde och visste, det jag hade hemifrån som djur och natur så var jag säker. Jag som ensambarn var ju mina föräldrars allt men jag kan ändå säga att jag inte är bortskämd. Så har växt upp med deras ord att det är ”vi tre”. Så länge jag gjorde det som vi gjorde i vår familj var det ju bra, jag försökte nog leva upp mer till mina föräldrars bild än vad jag hade behövt.
När högstadiet kom med allt var det innebar, sådant som jag försökt att undvika, det var liksom inte jag, jag hade ju ingen att se upp till, ingen att prata med. Jag var ju mina föräldrars lilla snälla lanttjej som alltid väntade lite bakom alla andra.

Men tiden gick ju inte att stoppa och jag fast jag inte ville blev intresserad av det där andra, killar, musik, fester, smink osv.
Jag fick leva lite dubbelliv, hemma var jag den lilla hästtjejen som höll hemligt för mamma när jag fick mens. Hon frågade en gång och då blev jag arg så ungefär så blev det med allt, de frågade någon gång men det var så ovant för mig så jag blev arg och tyst. Drog mig undan från dem, höll allt för mig själv.
På något sätt kände jag senare att de svek mig som inte fanns där men egentligen var det väl missförstånd och kommunikationssvårigheter från bådas sidor.
Så jag har aldrig hållt med dem om deras syn på min uppväxt och på vårat lyckliga liv i våran perfekta lilla familj. Det har gjort att det blev en stor barriär mellan mig och mina föräldrar, speciellt min mamma och jag har haft väldigt svårt att kommunicera då jag tycker att hon aldrig lyssnar på vad jag faktiskt tycker och känner hon har alltid ett ”men” att komma med eller ”så gjorde aldrig vi och vi har haft det så bra pappa och jag”.
Än idag då jag snart fyller 28 har vi svårigheter.

Under tonåren blev jag mer tyst och inåtvänd men samtidigt orkade jag inte hålla fasaden uppe, började skolka, hänga med äldre killar.
Jag märkte snart att inte bara ”jag” dög utan att jag var tvungen att bjuda på något mer. Sedan var det kanske inte rätt krets jag sökte mig till, jag har aldrig haft den där 1a kärleken, killen i parallellklassen som tog min oskuld hemma i nått av våra tonårsrum, den där naiva kärleken då man tror att det är den första och sista man är med.
Jag drogs till de där äldre killarna som var mer som hjältar, eller rockstjärnor. De som var lite speciella, så fick jag dem var ju jag också speciell. Som tur var råkade jag inte ut för något otäckt så men det satte ändå mina spår. Min första kille var 25år och 10år äldre än mig, en sån där cool kille men snäll. Men varje natt jag hade varit där skjutsade han hem mig efter att vi haft sex och jag vet att jag tänkte ”nu är jag en hora”.
Han skämdes för åldersskillnaden så han visade aldrig ute bland folk att det var vi, sen åkte vi till han hade sex och sedan fick jag åka hem. Sedan fortsatte det så att jag använde mig av sex för att få killar, alltid de svåra killarna. De som inte hade gjort sig fria från sin familj, de som gömde sprit i garderoben och kom hem hem stupfulla en tisdag efter att ha mekat med bilen och kräktes och spydde blod.
De killarna som hade ex som inte ville släppa taget, som de var tvungen att vara med dem dagar de inte var med mig, de som suttit inne som gömde och handlade med vapen. De som som kommenterade mina kläder, vilka jag träffade, vad jag gjorde och inte gjorde, de som förklarade att ingen annan skulle vilja ha mig, att jag inte skulle tro att jag var något osv.
De som sa att allt allting var mitt fel, att de var tvungna att skrika på mig och bråka för att jag gjorde mig förtjänt av det osv.

Jag har väl haft två typer av förhållanden, de svåra killarna som jag kämpat och kämpat för att hjälpa och få ordning på, för om jag skulle kunna ha ett riktigt förhållande med någon av dessa så var det ju det bästa beviset på att jag faktiskt dög och var bra.
Men oftast så lyckades det ju inte riktigt och det tog otroligt mycket av min tid. Jag levde för min kille, levde för att förhållandet skulle bli bra för då var jag bra. Eller så var det dem snälla killar som fångade upp mig efter ett sådant förhållande, de som jag egentligen inte var intresserad av men tänkte att jag får väl vara med dem ett tag då, så småningom började jag älska dem, trodde jag iallafall. Sedan blev det bråk om allt och ingenting.

Så många gånger jag tänkt att jag borde göra slut, att jag inte är kär eller att det inte är ett hälsosamt förhållande och efter det ska jag vara själv, resa bli fri och stark och uppfylla mina drömmar! Men på något sätt händer oftast det som jag är mest rädd för, att de lämnar mig! Jag blir totalt handelsförlamad och förkrossad och klandrar mig själv!
Jämt har det varit så och nu har det väl pågått i mer än 10års tid, jag har nästan alltid haft en pojkvän men aldrig varit riktigt kär.

Förutom detta år, jag var i slutet av ett förhållande och råkade bara springa på en kille i affären och det sa klick direkt!
Vi blev som Piff&Puff, Ler&Långhalm, vi bodde ihop sedan dag 3, vi var tillsammans dygnet runt i ett halvår. Vi gjorde allt ihop, vi var så kära, jag har aldrig varit kär förut insåg jag då! Vi planerade hela vårat liv tillsammans, han avgudade mig, lät mig knappt gå på toa själv. Vi pratade om våra problem, han hade också en del issues från förr både med föräldrar och i förhållanden.
Jag har aldrig varit så glad och lycklig som jag var de första 2 månaderna, då insåg jag hur det var att må bra!
Då hade det väl hittills varit hans problem som ibland kom upp men sedan kom mitt ifatt, vi började bråka om helt oväsentliga saker, jag vet knappt än idag vad som hände många utav gångerna, det gick så fort, explosivt, förtvivlat, förvirrat.
Han sa någon gång att han inte var stark nog att ta hand om någon annan som mådde dåligt men han lovade och stanna och sa att han trodde på mig. Men tyvärr gjorde väl inte jag det, jag tvivlade på att jag dög, att han verkligen menade allt han sa om vår framtid, att han inte var intresserad av andra osv.

Då insåg jag att jag var lycklig som aldrig förr men ändå var det inte bra så återigen tog jag mig till en psykolog och tvingade dem till att göra lite mer noggranna utredningar.
Tack vare att min självdestruktivitet var ganska hög då gick det fort. Eller om man kan kalla det fort, gick till första kuratorn -05 gick där i tre år, trodde jag blev bättre, jag bättrade på min självkänsla och vi pratade om killarna.
Men allting har kommit igen, jag har nog vid 7-8 tillfällen sökt hjälp men det har aldrig hänt något. Vi har pratat lite jag har trott att jag mått bättre men allt har funnits kvar.
Så nu äntligen har jag fått diagnosen Borderline, om man läser om detta på nätet kan man hitta många trådar som inte gör en gladare, som säger att man är en egoistisk vidrig människa som man aldrig kan vara med.
Självklart är det olika från fall till fall men jag har nu fått träffa ett gäng, mest unga tjejer som går i en behandling/psykologiutbildning som alla lider av detta, vi har ett väldigt kraftfullt och rikt känsloliv och har ofta svårt att placera dessa känslor.
Så här står det om Borderline på Wikipedia och jag känner igen mig i de flesta av dessa punkter:

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadandehandlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom

Genom att träffat dessa tjejer som verkar helt ”normala”, söta, trevliga så känns det lite bättre. Jag har alltid känt att jag är fel och ”sjuk”, ”störd” men förhoppningsvis kommer jag äntligen få rätt verktyg och lära mig hantera detta till min fördel.
Jag har lätt att stänga in mina känslor, otroligt duktig på att dölja min sorg och smärta men ibland ofta i kärleksförhållanden exploderar detta, jag får ”utbrott” ilska, kastar saker, slåss för att sedan falla ihop i en gråtande pöl på golvet som bara vill bli omhållen och bli älskad för jag har så otroligt mycket kärlek att ge! Tyvärr kan jag inte ge den till mig själv…
Jag har ganska bra självförtroende men ingen självkänsla alls, fast andra säger att jag är bra snygg osv ser jag inte detta, jag måste ha en pojkvän för att bevisa detta men inte ens då tror jag riktigt på det utan väntar bara på att han ska lämna mig som de alla gör för jag är värdelös!
Jag är en beroendeperson som förutom snortar dåliga förhållanden byter mellan mina beroenden, shopping, alkohol (hade droger varit lättare att få tag på hade jag garanterat fastnat)kör som en biltjuv, självskadning(skära, slå) hetsäter, planerar i smyg hur mycket jag ska äta och gör detta för att lindra ångesten, tyvärr äter jag bara onyttigt, makaroner, glass, godis osv allt i smyg.
Mitt beteende har dock aldrig skadat någon annan utan den det skadat är väl mest mig själv. Fast jag har en sån kraftig ångest mest hela tiden har jag ständigt den där hemska tomhetskänslan, att något fattas, att jag borde vara någon annanstans, vem är jag??

Nu har iallafall även denna killen lämnat mig och han har i efterhand inte varit så snäll, sagt elaka saker, bara stängt av, han stack utan att säga något, dagen innan sa han att han älskade mig och att våra planer inför framtiden fortfarande var detsamma, sen stack han och hörde inte av sig för än efter två veckor och då sa han att han menat allt han sagt men nu var det ingen ide´att prata om sådant eller prata överhuvudtaget för nu hade han bestämt sig att det skulle va såhär nu.
Så nu står jag helt ensam utan nånting, jobb, boende, kärlek, framtidsplaner eller något och kämpar varje dag mot ångesten och de hopplösa värdelösa känslorna.
Jag fattar inte hur man kan vara med någon dygnet runt, säga att inget betyder mer och sedan bara vända ryggen till och inte bry sig över huvudtaget! Jag skulle aldrig kunna göra så mot någon jag älskar..

Det får mig ju ännu mer att tvivla på mig själv men jag tycker inte synd om mig på så sätt men ibland kan jag bli arg och ledsen att allt detta ska hända mig om och om igen och att jag aldrig kan få vara lycklig och må bra! Ibland tvivlar jag på att jag verkligen skulle leva men jag vill ju det, jag vill leva men jag vill må bra och vara lycklig!
Men jag hoppas att någon gång kommer jag bli lycklig och då kommer jag vara så oerhört sjukligt lycklig för jag har varit olycklig så länge!
Trots allt denna diagnosen ställt till så kan jag på något sätt nånstans försöka se att jag lär mig hela tiden något och jag är glad att jag har mycket känslor och att jag hoppas jag får älska någon igen som älskar mig på samma sätt. Men först måste jag väl lära mig älska mig själv och kunna använda mina känslor på ett sätt som gör att de inte skadar mig!
Borderline är något man ”lärt” sig så det går med rätt behandling att lära sig av med detta och bli diagnosfri och förhoppningsvis helt FRI med allt vad det innebär och jag drömmer om!! Detta är ett tabubelagt och väldigt felvridet ämne så jag hoppas att jag kanske fått några ögon att öppnas och kanske hjälpt någon!!
Har ni frågor eller vill prata har jag en blogg(helt ny och inte speciellt ”rutinerad el snygg” men där kan vi byta email el nåt om nån vill!
Kämpa på alla därute! Kram från Carrie

  1. Svart skriver:

    Bra skrivet, Känner mycket igen mig i det du skriver, kaoset, ilskan, förvirringen, känslan av att vara missanpassad och hopplöst trött på att vara jag. Har varit så här 12 år. Men jag var annorlunda när jag var liten. Kunde också sitta och leka själv väldigt mycket. Kompisar var sällan långvariga utan en. Har ingen diagnos, tror inte jag har bordeline, men min värld är ett kaos med ständig stor ångest, depression och häftiga humörsvängningar, vet inte längre ut eller in, Nu känns allt riktigt hopplöst, men tar en dag i taget.

    Hoppas det blir bättre för dig!!
    Bra att du skriver, det ger stöd och tröst till många andra!

  2. Carrie skriver:

    Tack för Era fina kommentarer! Har en dröm om att kanske kunna göra en bok av detta som jag själv saknar och kanske kan hjälpa någon annan så är kul o höra att det finns hopp! Sedan vet jag dock inte hur man verkligen gör för att skriva en bok men det är väl tyvärr inte mitt största problem just nu..
    Tack Maggan för en bra blogg och för att jag fick vara med!
    Kram till Er

  3. Pia skriver:

    Intressant läsning! Du är duktig på att skriva. Hoppas du får hjälp så du kan må bättre.

  4. catrin skriver:

    hoppas du finner lyckan!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..