ANNONS

Läsarkrönikan: Ett helt år har gått…

/

Som i vanlig ordning så kommer det också en läsarkrönika denna onsdag. Denna vecka har en kille (det hurrar vi för!) vid namn Sebastian valt att dela med sig av sin historia om hur det var att gå in i väggen och den tuffa vägen tillbaks på fötter. Tack för din läsarkrönika!
Vill du också precis som Sebastian dela med dig av din historia? Skicka då in din läsarkrönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se, du får mer än gärna bifoga en bild på dig själv och en kort beskrivande text om dig själv men du får likaså vara anonym om det är vad du önskar. Tack!

Ett helt år har gått.
Ett helt år har gått sedan den där dagen då kroppen drog i nödbromsen efter att ha levt med en för hög stressnivå under för lång tid.
Till en början trodde jag att det skulle räcka med några dagars vila, men efter en vecka hemma där jag i princip inte var fysisk kapabel att ta mig ur sängen och blev jag tvungen att inse faktum.

Jag hade under knappt 2 års tid jobbat i ett projekt där det var otroligt högt tempo och med en på tok för hög stressnivå. Men jag tyckte i grunden om mina arbetsuppgifter, arbetskamrater och utmaningen jag blivit ställd inför, så jag körde på och gränsen för vad som var en ”normal” arbetsbelastning suddades med tiden ut. En lugn vecka låg på 40 timmar, veckor på upp mot 60-70 timmar var inget ovanligt. Men jag måste ändå säga att det inte är timmarna i sig som tog knäcken på mig utan det var just stressnivån, och att hjärnan till slut aldrig slutade jobba, den jobbade dygnet runt även på nätterna.

Dagen då det tog stopp på riktigt var en fredag då jag satt i bilen påväg hem på den där vägen jag kört säkert tusen gånger tidigare. Men helt plötsligt så kände jag inte igen mig vart jag var någonstans, eller för den delen vart jag skulle.
Jag fick stanna min bil i vägrenen på den tvåfiliga motorvägen då förvirringen var total, och det var totalt kaos i kroppen.
Efter en stund som jag inte riktigt vet hur länge den varade ”kom jag tillbaka” i verkligheten igen och kunde köra hem. Så här med facit i hand så borde jag egentligen ha ringt efter hjälp då jag nog inte borde kört bil hem i det skicket.

Helgen har jag inget större minne av, på söndagen förstod jag att det inte var möjligt att åka till jobbet på måndag morgon, så jag skickade iväg ett sms till min uppdragsledare för att informera att jag inte kommer på måndag, och efter det stängde kroppen ner helt.
Den första veckan var det som att kroppen stängt av precis alla funktioner utom de mest primära som att låta hjärtat slå och dra in lite luft ibland. I övrigt så sov jag mest hela tiden.
Från att ha haft problem att just sova, så sov jag nästan dygnet runt, och resten av tiden grät jag. Kunde inte just då förstå varför jag grät så mycket, det kunde räcka att någon skickade ett sms med ”Hur står det till?” och det kunde utlösa en gråtattack som bara slutade när jag somnade om.
Hur jag upplevde min psykiska hälsa denna vecka har jag inget minne av.
Då jag inte svarade alls på samtal och bara på sms från de närmsta, så började väl personer på jobbet ana att det inte stod riktigt rätt till, och att det kanske var något mer allvarligt än att jag ”bara” var trött. Andra halvan på veckan började informationen om att jag var dålig att sprida sig som ringar på vattnet, och det har nog aldrig ramlat in så många sms från olika personer som under den veckan. Bara enkla sms där de sa att jag skulle ta det lugnt och vila och att de tänkte på mig, men de betydde otroligt mycket just då.

Jag hade sedan tidigare en tid inbokad hos läkaren för att få hjälp med mina sömnproblem, då jag halvåret innan dagen D haft rejäla sömnproblem. Somnade i princip så fort jag la mig ner, men vaknade ofta under nätterna då hjärnan jobbade för att lösa diverse problem på jobbet.

När jag besökte läkaren efter att ha varit hemma en vecka, så pratade vi om mina sömnproblem och situationen på jobbet etc, jag tyckte det kändes lite lite konstigt att prata om sömnproblem när jag nu sov dygnet runt. Läkaren gjorde lite standard kontroller och lyssnade på hjärta och lungor, kollade blodtryck och vikt. Och det jag kommer ihåg är att vågen visade 84 kg, vilket var 9 kg mindre än vad jag vägde drygt en vecka tidigare när vi vägt oss på jobbet.

Det var denna vecka som jag på allvar började må dåligt psykiskt, och jag började förstå att det nog tyvärr är så att jag helt enkelt är slutkört som människa. Även om man haft dåliga dagar innan så ligger de ljusår ifrån hur nattsvart tillvaron kändes nu.
Tankarna på att helt enkelt kliva av tåget och avsluta mitt liv blev mer och mer påtagliga ett tag kändes det som att det inte var en sån dum idé. Och det har funnits många gånger det har varit otroligt nära att faktiskt blev verklighet.

Den tredje veckan så träffade jag min chef på en promenad där han dels ville veta hur det stod till med mig och även om han kunde göra något för att hjälpa mig. Vi promenerade lite efter en av de korta slingorna där i motionsspåret och åt en hamburgare från McDonalds som hann bli kall innan vi hittade något ställe att sätta oss.
När jag promenerade hem igen och skulle gå upp för trappan till 3:e våningen där jag bor fick jag sätta mig ner i trappan och vila då benen helt enkelt inte bar mig längre.

Några dagar senare var jag hos läkaren igen och blev då sjukskriven samt fick antidepressiv medicin utskriven, jag fick även en tid hos det psykosociala teamet de hade på vårdcentralen. Gick motvilligt till kuratorn då jag tidigare tyckt att det bara var ”känsliga” personer som behövde den typen av hjälp, men nu med facit i hand så måste jag säga att det är en av två enskilt viktigaste ”ingredienserna” som har gjorde att den riktigt jobbiga tiden kortades ner avsevärt. Det hjälpte mig helt enkelt att få hjälp att få ordning på tankarna och att förstå varför kropp och hjärna reagerade som den gjorde.
Den andra var att vägarna korsades med en person som kom att få en speciell plats i mitt hjärta, och som fortfarande har det. Och för att göra en lång historia kort så bodde vi mer eller mindre ihop under ett antal veckor, där vi stöttade varandra där vi båda hade en jobbig period. Att helt kravlöst ha någon vid min sida i princip 24 timmar om dygnet, där jag dels slapp vara ensam och även få fysisk närhet i form av en kram eller att sova tillsammans med betydde otroligt mycket för mig. Hur mycket jag än skulle skriva om det så kan jag inte i närheten beskriva hur mycket det betydde för mig.

Under besöken hos kuratorn, så blev det väldigt tydligt att min kropp försökt att tala om för mig sedan länge att nuvarande situation inte var hållbar. Med minnesluckor, sömnproblem, svårt att koncentrera sig, saker som tidigare var roliga var nu bara en belastning mm mm mm mm mm.

Efter lite drygt två månader hemma, så ville jag prova på att jobba igen. Jag hade haft lite kontakt med min uppdragsledare där jag dels frågat om det fanns plats för mig i projektet som då närmade sig slutfasen. Och han sa att jag var välkommen, och att vi gemensamt skulle se vad min nya roll skulle kunna se ut.
Anledningen till att jag ganska snabbt ville tillbaka till samma projekt som jag ”lämnat” var dels att jag ville avsluta på riktigt, och jag tror inte på att man blir bättre av att vara hemma för länge. Och då både min uppdragsledare, chef och kollegor i projektet hade sån stor förståelse för min situation så vågade jag åtminstone prova till en början på halvtid.

Dagarna innan jag skulle åka till jobbet var skit jobbiga, det kändes lite som att åka till att det var min egen avrättning jag skulle åka till. Men trots att jag var så nervös att jag grät inför att åka dit, så bet jag ihop och åkte dit. På de 3 milen ville jag vända bilen säkert 100 gånger, men jag tog mig in på industriområdet och körde fram till kontorsbyggnaden.
Tog ett djupt andetag och med ett hjärta som inte kunde bestämma sig om det skulle stanna eller hoppa ur bröstet drog jag mitt passerkort öppnade dörren.
Trots att ”mitt” kontor var ganska nära dörren tog det flera minuter för mig att ta mig dit, då många skulle hälsa.
Kom till kontoret, och satte mig i rummet med de som jobbade i min grupp, och pratade lite om väder och vind bara.
Efter tre timmar så åkte jag hem igen, för då var orken helt slut.
Under hela min återstående tid i projektet så agerade jag enbart ”historiebok” åt nuvarande projektledare, men för det mesta var jag mest bara med utan att göra speciellt mycket. Jag slutade sedan i projektet i början av januari, och återvände till mitt ”hemma kontor” och där var det full turbulens då chefer sagt upp sig och allt var det var, men jag valde att helt enkelt inte bry mig och fokuserade istället på mig själv.

I mars så sade jag upp mig hos mig dåvarande arbetsgivare, då jag fått ett arbetserbjudande från min uppdragsledare från det gamla projektet.
I dagsläget så jobbar jag fulltid och är tillbaka i min gamla roll som projektledare, dock har jag tämligen låg arbetsbelastning och har inte jobbat på ”riktigt” ännu. Så vart min kapacitet ligger idag har jag ingen aning om.

Resan tillbaka till mitt ursprungliga jag är inte klar ännu, och kommer troligen pågå ett tag till.
Jag har fortfarande dåliga dagar, där ganska små saker kan få mig ur balans, då jag bara vill gömma mig från omvärlden och gråta.
Har även haft ett bakslag då jag helt enkelt fick vända bilen och åka hem istället för att åka till jobbet, för den dagen ville inte tårarna sluta och det var totalt kaos i kroppen.

Men sakta men säkert bygger jag upp mig själv igen och tids nog kommer jag tillbaka till mitt lugna och stabila jag igen, där glädje och skratt är tillbaka som naturliga ingredienser i mitt liv igen.
Och med en tydligare bild av vem JAG är som person, där min identitet inte är så hårt kopplad till min yrkesroll. För någonstans körde jag ifrån mig själv och missade att underhålla de saker som är viktiga för mig som privatperson, bla att ha ett kärleksliv.

12
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00