ANNONS

Läsarkrönikan: Att vara sexmissbrukare…

/

Onsdag igen! Denna vecka så har vi en läsarkrönika från en modig 21år gammal tjej som valt att vara anonym. I krönikan så får vi ta del av en ung tjejs historia om att vara sexmissbrukare och vägen till att inse det samtidigt som man får ta del av ett annat perspektiv än det man vanligtvis tar del av vid otrohet.
Vi älskar att läsa era läsarkrönikor och det är lika svårt varje vecka att välja ut en att publicera, men vi vill ha ännu fler! Skicka era läsarkrönikor till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Självklart får du vara anonym men du får också gärna skicka med en bild på dig själv och möjligtvis en beskrivande text.

Att vara sexmissbrukare
Jag är en 21 årig tjej som bor i en förort till Stockholm. Jag är som dom flesta andra 21 åringar tror jag, jag gick ut skolan med bra betyg, har en utbildning och jobbar med något jag älskar. Jag har ett fåtal men väldigt nära vänner, jag festar och gör galenskaper trots att jag är väldigt skötsam egentligen.
Ja, jag tror att jag är som dom flesta andra, utom när det kommer till en sak. Det var inte alls längesedan jag erkände det för mig själv men jag är sexmissbrukare. Mina ex har alltid sagt det till mig men jag har skrattat bort det och inte tagit det seriöst. Förrän för en kort tid sedan när en vän sa att det verkade som ett problem för mig och jag inte kunde säga emot henne. Nu har ni en bild av att jag ligger runt hur som helst med vem som helst och så är det verkligen inte, men det blir värre och värre. Jag har ett par förhållanden bakom mig, jag har verkligen älskat dom killarna och velat dela resten av mitt liv med dom. Jag avskyr otrohet, det är det värsta man kan göra mot någon enligt mig, ändå har jag aldrig kunnat hålla fingrarna i styr själv. Inte för att jag velat ha någon annan, för att jag fallit för någon annan eller ens varit mer attraherad av någon annan än min kille. Utan för att jag känner att jag måste. Jag måste ha det där sexet trots att jag vet att det förstör mig. Jag är duktig på att skilja på sex och kärlek om man säger så.

Hur förklarar man för andra att man har sex trots att man egentligen inte vill ha det? Hur förklarar man känslan av att man måste, det där begäret man inte kan stå emot? Hur förklarar man paniken i kroppen när man inte haft sex på en vecka, hur man sakta börjar bläddra igenom telefonboken efter någon att ringa. Hur tankarna inte snurrar kring annat än sex. Hur det inte spelar någon roll om jag haft det dagen innan, jag måste ha mer. Hur jag inte ens behöver vara kåt, utan det är bara en känsla av att jag måste. En känsla av att en del av mig går under om jag inte får det där måstet. Och hur förklarar man det där för någon man älskar, någon man precis krossat pga det där måstet? Jag har aldrig ångrat sex, det är som att jag inte kan känna ånger, hur fel det än varit. Jag känner att jag kunde haft det ogjort men jag har aldrig ångrat själva sexet i efterhand, för direkt kommer tanken på när jag ska få ha det nästa gång.

Det finns ett fåtal jag berättat för att jag tror att jag faktiskt har problem på riktigt, alla har sagt samma sak – sluta ha sex. Låter ganska enkelt va? Tror du att du har problem med alkohol så sluta dricka så är det väl löst. Men tanken på att inte ha sex ger mig panik, jag kan inte se det framför mig. Jag kan inte se framför mig att jag ens skulle gå en månad utan sex. Det finns inte. Ganska stor skillnad från hon som för nått år sedan var i ett fast förhållande och hade varit det i flera år, bara haft sex med 2 personer, planerade för bröllop och barn. Då när ett one-night-stand med en främling inte fanns på världskartan. Idag är jag nybliven singel efter att ha sårat ännu en kille, en helt underbar person. Jag har haft 2 O-N-S bara under förra veckan och jag kan inte släppa tanken på när jag ska få ha sex nästa gång. Men enda sen jag förstod att det är ett problem så gör jag allt för att stå emot.

Inte något man direkt berättar för familjen va, att man helt plötsligt kommit fram till att man är sexberoende? Att man är ett otroget jävla as. Samtidigt som jag inte vill söka hjälp pga rädslan för att jag ska få höra att jag måste sluta ha sex, så vill jag inte låta sex förstöra för mig mer. Mitt ”måste” ska inte få förstöra ett till förhållande. Men vart börjar man? Hur tar man upp luren för att ringa det där första samtalet efter hjälp? För det är fan inte lätt att erkänna för andra, fan vad man skäms över sig själv som person. Över vilket svin man är. Så hur gör man?

8
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00