Läsarkrönikan: Jag kostade sjutton kronor och femtio öre..

Onsdag igen, fast det känns som måndag:-) Dags för läsarkrönika. Veckans krönika kommer från CoolBettan. Fortsätt, fortsätt att skicka in era krönikor. Skicka dem till magdalenagraaf@gsonmediase. Nu är ordet Bettans:

Jag kostade sjutton kronor och femtio öre…

Dessa ord har jag hört så många gånger att jag tappat räkningen. Jag brukar själv skoja om att jag kostade sjutton kronor och femtio öre för hur många barn har gjort det?

Visst känner jag mig evigt tacksam för att någon tyckte jag var värd det och halade upp pluskan och fiskade fram dom där sjutton kronorna och femtio örena.

Jag är evigt tacksam att jag fick tak över huvudet.

Jag är evigt tacksam att jag fick mat, känner den tacksamheten trots att jag matades varje gång tills jag var så mätt att jag spydde för då visste hon att jag var mätt.

Jag är evigt tacksam att jag fick kläder.

Jag är evigt tacksam över att ha och har haft vänner.

Jag är evigt tacksam att någon vill leva med mig som vuxen.

Jag är evigt tacksam att min arbetsgivare ger mig lön för det jobb jag utför.

Jag är evigt tacksam över att få finnas till.

Jag är evigt tacksam för allt…..

Jag har tänkt på mina egna barn, känner dom den eviga tacksamheten att ha fått tak över huvudet, mat, kläder, att dom får finnas till och faktiskt den gränslösa kärlek jag försökt sprida över dom?

Visst tror jag dom känner sig tacksamma men jag tror och hoppas att dom inte känner en evig tacksamhet som aldrig går att sudda bort och som inte går att åtgällda.

Känner mina vänner, släktingar, bekanta mm. en evig tacksamhet?

Visst tror jag dom känner tacksamhet men jag tror och hoppas att dom inte heller känner evig tacksamhet som aldrig går att sudda bort och som inte går att åtgällda.

Som människa är jag ödmjuk, omhändertagande och gillar att sprida omtanke och kärlek, jag bistår gärna min hjälp till andra. Jag är väldigt fysisk mot alla människor för att jag vet att alla behöver det och för mig är det naturligt att ge det och sprida kärlek till andra.

Jag vet att det är inte min eviga tacksamhet som gjort mig till en sådan människa, inte heller min barndom, skulle jag ha blivit färgad av de båda sakerna hade jag varit ett kallt egoistiskt dreglande monster med lurvig päls som åt människor till frukost.

Jag föddes så och har lyckats behålla det.

Varför behöver jag känna den eviga tacksamhet över att få finnas till?

Jo faktiskt de flesta (och då menar jag inte alla så det behöver inte börja storma här nu) i samhället bemöter mig på det sättet, antingen säger dom att jag måste vara evigt tacksam eller så säger deras kroppsspråk och deras bemötande mot mig det efter att dom fått vetat hur det ligger till och det är både nära och kära, obekanta och bekanta som har den inställningen.

För mig personligen så har alla människor samma värde, vare sig du är svart, vit, gul, grön, hetro, bi, homo, kvinna, man, handikappad, frisk, hemlös, missbrukare, fattig, rik och ingen ska behöva känna mer tacksamhet än andra för att få finnas till tycker jag.

Vad är det så många människor får veta och sedan ändrar sitt förhållningssätt till mig?

Jo jag vart dumpad i förlossningssalen av min mamma, hon ville inte ha mig ens från den dagen spermien träffade ägget så att säga., med andra ord borde hon ha knipit ihop med benen;)

Jag placerades ett tag på avdelning för förtidigt födda och sedan på barnhem och hade turen att det kom ett par och tittade på mig och tyckte okej, henne kan vi ta för sjutton kronor och femtio öre;)

Jag är adopterades helt enkelt av det som är min mamma och pappa idag.

Det är inget jag basunerar ut och inte heller tiger om men för eller senare så får de flesta veta för vi människor frågar varandra en massa saker, du vet som, Har du syskon?, Är du lik din mamma eller pappa? osv.

Visst är det fint och ädelt av främmande människor att ”rädda” ett barn, det har jag inget emot men måste vi lyfta fram det så hårt till både föräldern/föräldrarna och till det adopterade barnet?

Måste det adopterade barnet höra av merparten av människor i samhället att den måste vara tacksam att ha fått ett hem, förälder/föräldrar, mat, kläder etc?

Säger vi så till ett biologiskt barn?

Nu har jag inte skiljt mig från större delen av mängden då jag är vit, lätt rödhårig svensk som så många andra adopterade barn inte är.

Jag har suttit bredvid andra vuxna många gånger i t.ex skolan och då dom fått syn på någon adopterad som inte har ett svenskt ansikte och det har sagt i stil med:      -Titta där går hon/han som är adopterad, den måste vara tacksam att den kom till bättre förhållanden!

När jag hör sådant får jag svårt att andas, det knyter sig i min mage, för jag själv tycker att den eviga tacksamheten ofta är jobbig att behöva känna och tung att bära och till lika alla gånger jag fått höra att jag är otacksam om jag inte behagat mamma, pappa och andra vuxna på deras villkor för jag ska vara tacksam.

Vad vill jag egentligen med detta kanske du undrar?

Jag vill lyfta fram det hela då jag ser mönstret att denna syn på att jag ska känna evig tacksamhet går i arv, precis som t.ex. rasism och homofobi.

Jag tror inte heller att just jag som adopterad unikt känner som jag gör och bemöts på det sätt jag så ofta möter, jag tror att en handikappad kan känna det samma eller ett familjehemsplacerat barn och det senare är jag säker på då jag själv tillsammans med min familj tagit emot jour/familjehemsbarn i familjen i många år, jag har  sett barnen, jag har sett och hört vuxna omkring tycka att barnet borde vara tacksamt och jag lovar att jag har använt mängder av suddigummi för att försöka sudda bort det hos barnet.

Nu är ju egentligen jag den största kolsuparen i denna fråga då jag inte rakryggad ifrågasätter då jag hör och bemöts att jag ska känna evig tacksamhet att finnas till. Jag borde ställa mig upp och ställa en motfråga: – Ska jag känna mer tacksamhet än ett biologiskt barn, jag har ju inte valt detta själv?

Jag har en önskan och det är att få känna samma värde, varken känna mer eller mindre tacksamhet än andra. Visst har jag människor runt om mig som inte begär att jag ska känna evig tacksamhet men tyvärr så väger vågskålen evig tacksamhet tyngre.

Jag tycker inte synd om mig själv men jag vill förändra om så bara för en som känner som jag med att någon av er som har ärvt detta synsätt med att någon ska känna och bära den eviga tacksamheten (för den sliter att försöka leva upp till hela tiden) kan tänka om och kanske ösa lite mera kärlek till det barnet eller den vuxen så evig tacksamhet suddas bort lite i kanten och människan får känna samma värde.

Dom här sjutton kronorna och femtio örena fick mina adoptivföräldrar betala för portot breven kostade att skicka angående mitt ärende.

Jag avslutar med något min äldsta son sa till mig för ett år sedan och som fick mig att verkligen tänka efter:

– Mamma, du om någon borde få uppleva att känna gränslös kärlek och att någon visar dig det! För det är du lika värd som någon annan!

Kram och massor av kärlek till dig för det är du värd som läste dig igenom detta!

coolbettan

  1. Jag sitter här helt rörd och tackar för att få tagit del av denna krönika!

  2. Hej!
    Vilken krönika, jag har läst och läst igen. Verkligen tänkvärd läsning. Jag är mamma till två underbara killar, en biologisk och en adopterad. Jag har ALDRIG tänkt att min lille kille skulle känna sig tacksam som du beskriver. Jag och min man adopterade inte honom för att vi ville göra en god sak, utan bara av egoistiska anledningar. Jag tror ni vet vad jag menar, vi hade ett barn och visste hur underbart det var. Vi kunde inte få fler biologiska barn, därför adopterade vi. Det är jag och min man som känner en enorm tacksamhet att vi fått en härlig son till!!! Om du frågar mig så tycker jag att du med gott samvete ska sluta känna tacksamhetsskuld!
    Hälsningar Maria

  3. mini skriver:

    Åhhh, tårarna väller fram när jag läser det här, jag är själv adopterad, dock från Korea och jag har alltid varit väldigt tacksam! SÅ tacksam att jag höll på att gå miste om chansen att leva mitt eget liv, för min egen skull.
    Jag har varit så tacksam mot mina adoptivföräldrar att jag accepterade utan eftertanke, den egentliga vanvård och totala utnyttjande av beroendeställning som jag utsattes för.
    Tack och lov vände det hela när jag träffade min man och väntade vårt första barn. Jag insåg precis som du att denna jäkla tacksamhet måste få ett stopp! Mina barn ska aldrig behöva känna tacksamhet för att de finns och för att vi finns där för dom, det är för oss en ynnest att få vara deras föräldrar!
    Så, jag bröt, med den enda trygghet jag haft i nästan hela mitt liv, och det är det bästa jag någonsin gjort! Trots alla kommentarer, påpekningar, uppmaningar om den där tacksamheten och i vissa fall ren ilska över mitt ”tilltag” så är det mitt livs seger! För nu är cirkeln bruten och nu kan jag, förhoppningsvis, ge mina barn det jag aldrig fick, gränslös kärlek för dom de är och ingen jäkla tacksamhet!

    STOR KRAM på dig och tack för att du skrev den här krönikan!
    Häls. Mini (Som förresten bytte namna i vuxen ålder efter att jag insett att jag inte behövde vara tacksam för mitt gamla namn som aldrig var ”jag”)

  4. Linda skriver:

    Stoor Kram till Dig. Starkt av Dig att berätta och bra att du idag,är stöttande till andra barn.

  5. Det där var verkligen en tankeställare! Jag förstår väldigt väl din tanke men lite måste jag nog försvara ”kommentaren”. Jag tror nämligen det är många som säger den som inte menar det på just exakt det viset.. Kanske mer att: Vilken tur att hon/han fick komma dit?
    Sedan är det klart att det finns många andra sätt att uttrycka sig på!
    Jag menar… Borde inte dina -nuvarande- föräldrar känna gränslös tacksamhet för att de fick dig? 🙂

    En tung och tankeväckande fråga det här… Jag är glad att du i alla fall öppnade mina ögon. Jag kommer -inte- göra om misstaget att säga så igen! 🙂

    //Elin

Lämna ett svar till Maria Lundgren Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..