Studiebesök på sjukhus

Jag har legat med Lance på ett Filippinskt sjukhus.
Efter magsjukan förra veckan så lyckades jag inte få ner tillräckligt med vätska i honom, trots trilsk.
Lance vart uttorkad spydde och blev yr.


Jag var lite orolig innan vi åkte in, men som mamma Linda sa till mig, bara de har förpackade engångssprutor och massor av sprit så är det ok!

Titta på anti-smällare/rakets affischerna, något för våra svenska busskurer kanske? hehe

Personalen har varit FANTASTISK, men OJ,OJ OJ vad rätt ute vi är som startar en klinik med svenska influenser. Tack antibiotika för att människor överlever här! Det är inte rent..
När vi kom in i undersökningerummet satt läkaren och opererade bort/klippte bort förhuden (med en liten TRÖG sax) på små 10-åringar i sängen bredvid.
De låg på ryggarna med snopparna i vädret och INGEN mamma som höll dem i handen! Huden var seg, saxen trög, blodet sprutade och pojkarna bet ihop käkarna medans tårarna rann.
Det var fattiga barn från bergen som fick komma ner på fredagar och omskäras. De gick flera mil själva, och fick gå hela vägen hem, blödandes i smärta, klädda i en alldeles för stor t-shirts gråtandes utan sin mamma.

Har man ett jobb? Så har man inte INGEN möjlighet att VABA i det här landet, eller be sin jämnställde man vara hemma med sjukt barn.


Den goa personalen tog hand om oss på ett fantastiskt sätt.

Jag måste verkligen säga att i Filippinerna är folket generellt mer omtänksamma mot varandra än i andra fattiga länder jag rest i bl.a. Afrika, Indien mm
Många lever i misär och i fruktansvärda förhållanden, men de blir alltid glada när de ser ett barn..


Vi bad dem dra för skynket, då magen vände sig av allt blod.
Tittar du noga på de små skyltarna ovanför sängarna står det: operation och undersökning.

Vårat rum, det enda på sjukhuset med AC. Ren lyx! Som vi tackade Gud för under natten.

Drop och penicillin!

Alla sprutor var under uppsyn och vi spritade och torkade av allt med svenskt välbeprövat disinfectionsmedel..

Nyttigt! Att få göra ett litet studiebesök, nu vet jag exakt vad vi ska göra annorlunda på VÅRAN klinik.

Riktigt förseglade papperskorgar och rena sänglakan (för att inte sprida smitta och blod)

Lägga ut myr och kackerlacksmedel! Det KRYLLAR av dem på golven OCH i sängarna. Tjejerna brevid oss kanske slog ihjäl 20 kackerlackor under natten. Jag och Lance kröp under lakanet med huvudena, och förseglade alla ingångar så de inte skulle krypa i ansiktet på oss när vi sov.

57 mindre ödlor har vi räknat till..

…och en stor ödel-motherfucker under sängbordet. Han brukar tittar fram ibland hehe
Han är så stor att jag skulle kunna örfila upp honom, utan att han skulle känna något.

Toaletten ska ha vatten och en fungerande spolanordning (man hinkade på vatten själv) på våran klinik.

Lance mår mycket bättre nu! (klockan är lördag förmiddag) Droppen har gjort honom gott!

Filip har just varit här och lämnat toapapper, vattenkokare och bröd. (Vi vågar inte äta sjukhusmaten)

Vi delar rum med en filippinsk familj som har en sjuk liten 1åring med feber och ”smutsigt blod”?!

Så söt att man smäller av! (han påminner mycket om Skorpan över ögonen tycker jag)

Vi pratade mycket med familjen, de var otroligt omtänksamma och nyfikna. De berättade för oss att det här sjukhuset var det ända från södra spetsen av Cebu till dryga mitten. Så det betyder att hundratusentals måste ta sig ENORMA avstånd över bergen (om de har råd) OCH det finns bara två ambulanser..
Den lilla pojken har sin mamma och mammas två systrar bredvid sig i sängen…

Familjen betyder allt här nere, man lever och dör för sin familj. Jag får nästan en liten tår i ögat när systrarna pratar om familjens kärlek och omtanke mot varandra.

Förhoppningsvis får vi åka tillbaka på hotellet under dagen OM Lance mår bättre.

Jag vill verkligen påpeka att är OTROLIGT tacksam att vi fått hjälp! Och att vi blivit så fint omhändertagna här på sjukhuset.

Det är inte alla som får den möjligheten.

Vad är det jag brukar säga? I familjen Graaf/Larsson har man aldrig tråkigt! Det händer alltid något..

På återseende X

  1. Malin skriver:

    Men jisses så missuppfattad jag blev! Skrämmande!
    Först måste jag säga att jag är en av dem som skänkt pengar. Sen har jag en vän från just detta land och vet att det finns bra vård, men den kostar jättemycket för dem som bor där och just därför är det så få som har råd med den.
    Och det är ju just det jag menar: att som västerlänning med pengar kan du få vård som är liknande den svenska men du måste ju också ha pengar och det är ju det som är problemet.
    Så det var ju det jag ville säga: skulle hennes barn verkligen behöva vård liknande svensk standard (eller nära inpå) så finns den illa fall i huvudstaden, men givetvis inte på landsbygden, eller ute på öarna.
    Det irriterar mig att folk påstår att Magdalena inte är kapabel att fatta bra beslut angående sina barn osv, när hon verkar vara en så förståndig människa. Hon vet vad hon gör när hon åker ner med sina små dit ner!
    Antingen var min kommentar väldigt dåligt skriven tidigare, eller så läser folk saker precis som de själva vill.

    Ant

  2. Tror nog det är fler som använt Anna och skrivit under det namnet. Inte samma person. Varje mamma gör som de vill och varje individ har rätt till åsikt. Och har man en offentlig blogg har människor också rätten att tycka till. Självklart utan att kränka.

    Jag kan hålla med om jag skulle aldrig ta med mina småttingar till utsatta områden. Inte en baby. Men det är min åsikt. Jag tror säkert att denna resa gör gott för familjen. För det finns inget ont som inte för något gott med sig. Men jag hade inte åkt i det skedet med en så liten baby. Jag hade skickat pengar och startat en insamling ändå och bett min mamma göra detta utan mig med på resan. Så hade jag åkt senare utan barn i steg ett.

    Och det gör inte mig till en sämre människa.

  3. Jenny skriver:

    Många kramar önskar jag er! Lilla Lance! Hoppas verkligen du piggat på dig! Kärlek till er <3

  4. Hej Magdalena om du nu kommer att läsa det här. Om jag var du så skulle jag inte packa upp väskerna uppe i lägenheten sen när ni kommer hem till Sverige med tanke på kackelacker ödler loppor och löss som kan hamnat i väskerna bl.a. Usch o fy men lycka till ändå. 🙂

  5. Ina skriver:

    Hej, jag är gift med en man vars mamma är från filippinerna.
    ”vi” har en stor familj där nere, som är väldigt fattiga. Vi har varit där flera gånger med vår idag 4åriga son. Vi bor hos familjen i slummen, inget rinnande vatten och öppna avlopp. Vi sänder pengar dit varje månad, och vår son är duktig till att samla sina gamla leksaker och kläder, för det sänder vi dit. Det känns så viktigt att han vet hur andra barn kan ha det och hur farmor har växt upp. Ina

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..