Läsarkrönikan: Ensamhet. Isolering eller frihet?

Idag är det onsdag, även om det är sent på kvällen. Vi trodde den skulle ploppa upp automatiskt då vi förebereder den här ofta en dag innan men idag fungerade det inte , men NU!

Den här veckan är det Tina som skrivit en krönika om ensamhet, fast på ett ganska positivt sätt. Ensam eller själv? är också ett utttyck. Tina har även en egen blogg som du hittar här: whoopsiedaisie.blogg.se.

Och fortsätt, fortsätt att skicka in era krönikor. Det börjar bli torrt i ”krönikelagret”. Högt, lågt. Roligt, fyndigt. Vi vill läsa DIN historia! Skicka den till magdalenagraaf@gsonmedia.se så blir vi jätteglada!!! Tina, ordet är ditt:

Ensamhet-isolering eller frihet?

Ensamhet kan vara att tillbringa tid med den man helst vill vara med, eller så kan det vara att umgås med en person man är hjärtligt trött på att jämt vara med…

För mig personligen är ensamhet något positivt. Det innebär egentid. Den ger mig tid att andas, koppla av, fundera och reflektera. Men framförallt så ger den mig möjlighet att få sakna de som inte är hemma hos mig. Lika positivt som jag kan uppleva ensamhet, lika positivt kan jag uppfatta saknad. Min bestämda åsikt är att man behöver uppleva ensamhet för att kunna uppskatta sällskap till fullo. Hur ska man kunna veta hur man ska uppskatta något om man inte vet hur avsaknaden känns?

Schablonbilden av den ensamma människan verkar vara en person som sitter hemma i hörnsoffan mol allena med en skål popcorn i knät och endast tv:n som ljuskälla. Ofta ligger den en loj svartvit bondkatt bredvid och sover. Det är sällan något gemytligt med denna gängse bild av den ensamma människan. Det är bara sorgligt och smått patetiskt. det är nästan så man kan höra retsamma skolgårdsramsor i kör ”Du har inga vänner. Du är helt ensam. Ingen dig ringer…” med ”Skvallerbytta bingbong”-melodi.

Själv då jag ser scenariot framför mig, så ser jag dels lugn och ro, men även friheten att kunna göra det man vill. Jag föredrar att se det som att personen själv valt att sitta där i soffan och titta på sina favoritprogram. Skulle det nu vara så att telefonen är tyst, så är det enbart för att personen valt att stänga av signalen för att kunna titta på tv endast i sällskap med sig själv utan att vara ackompanjerad av envisa ringsignaler. För varför ska det vara så att den ensamma är bortvald? Kan det inte vara så att personen faktiskt valt bort umgänge? Jag tror inte på begreppet ”ju fler ju trevligare”. För mig kan det lika gärna vara ”ju fler ju trängre”…

”Förr samlade man på filmstjärnor på kort nu samlar man vänner” brukar jag säga. Antalet vänner är i allra högsta grad signifikant med ens sociala status. Det märks om inte annat på nätbaserade samlingsställen som tex ”Facebook” där det råder, näst intill, kompishets. Jag hade länge, i sammanhanget, futtiga 20 vänner på min lista. Jag fick ofta höra att det såg ensamt ut. Mitt ständiga svar var att dessa var vänner som jag kände på riktigt och kunde ringa mitt i natten om jag hade behov av det. De var kanske inte så många, men de var på riktigt. Jag tror att det är just denna mentaliteten som bidrar till den eländiga ensamheten. Man förväntas ha 756 vänner att bolla med, och mobilen ska ständigt vibrera och pipa av meddelanden. Självklart är det lätt att man känner sig eländig och misslyckad då man inte lever upp till det.

Själv har jag min lilla skara på ett 10-tal vänner. De är inte många, men de tillhör den absoluta eliten av vänner. De har sina egna familjer med allt vad det innebär, vilket i sin tur innebär att vi vare sig ses eller hörs av särskilt ofta. Med andra ord, så kan min mobil vara riktigt ödsligt tyst ibland. Det stör mig dock inte då jag anser att ensamhet inte mäts i antal sms per dag eller antal ”pokes” på Facebook. Den, av andra, uppfattade ensamheten stör mig inte. Den gör inte det minsta ont. Jag vet ju att jag inte är ensam. Min ensamhet är högst tillfällig, vilket gör den till en välkommen och efterlängtad gäst då den väl kommer på besök.

Jag är mycket väl medveten om att situationen inte är lika angenäm då man vet att man att telefonens tystnad inte är ett tillfälligt fenomen. Eller att ensamheten inte bara tittar inom för en kort stund.

Jag kan ofta bli både irriterad och frustrerad över att så få verkar se ensamhetens möjligheter och fördelar. Har du bara dig själv att tänka på så kan du ju göra det som faller dig in. Tänk bara vad rogivande det kan vara att ta en fika på favoritstället med en tidning som enda sällskap. Sitta där och njuta av kaffet och mumsa på en kanelbulle med fikets andra gästers sorl i bakgrunden. Jag ser inget fel i det scenariot. Jag föreslog min mor i somras att hon skulle packa en fikakorg, bok och en stol för att sedan bege sig till stranden. Hon tyckte jag var, kanske inte tokig, med väl besynnerlig. För enligt henne ger man sig inte till stranden själv. Varför är det så? Varför låter man ensamheten sätta gränser? Åka till stranden är ingen aktivitet som kräver fler än en deltagare. När jag tänker på det kan jag känna kaffedoften i näsborrarna och de välsmakande hemmagjorda kycklingbaguetterna i gommen. Jag kan lägga ifrån mig min bok när jag vill, och bara ligga där i solstolen och tyst njuta av att vara en del av världsaltet utan något sällskaps tjatter i fjärran…

Min bestämda uppfattning är att ensamheten var enklare förr på så sätt att den inte var så uttalad som nu. Det var inget påtagligt över den då man inte levde i samma sociala hets som i dagens ständigt uppkopplade samhälle. Är man idag inte tillgänlig på mobil, mejl, msn och Facebook, allt på en gång, så betraktas man ju näst intill som folkskygg. Man förväntas att alltid kunna nås. Detta innebär osökt att är det ingen som söker dig så blir det smärtsamt uppenbart. För med dagens teknik kan man ju inte leva med villfarelsen att man kanske missat samtal då man varit ute. Har man inte haft mobilen med sig i fickan, så kan nummerpresentatören ta ner en med en hård duns i verkligheten då man kommer hem.

Är det så att man har en kroniskt tyst mobil som aldrig ens ger ifrån sig en trött hostning,så blir det ju uppenbart för de som du ev har runt omkring dig att ditt umgänge är högst begränsat. För mig personligen är det inget nederlag då mobilen förblir tyst. Jag tar det inte som ett tecken på att ingen tänker på mig, utan mer som att mina vänner har, precis som jag, ett liv som håller dem sysselsatta…

//Tina

  1. Hej! Hur kan en krönika om ensamheten vara så intressant och givande?! Jag känner igen mig själv så mycket. Jag umgås med vänner och familj lite då och då. Är ofta själv för att jag trivs med det. Tänk hur många böcker som varit olästa om jag inte varit själv en hel del. Jag har rest själv. jag shoppar själv, går på museum själv m,m. Jag har kommit på under dom senaste åren att jag gillar mig själv . I bland kan jag ju bli irriterad och t.o.m förbannad på mig själv. Tänker att jag borde ha gjort si eller så. Så tänker jag att jag hade ju inte behövt att tänka så om det inte hade med andra människor att göra. Jag försökte ju bara att göra det bästa av situationen .
    Har vänner som får panik om dom är ensamma en timma. Dom känner att dom inte finns. Många som har borderline kan känna så. Det måste vara jobbigt att kämpa för att inte vara ensam.
    Jag tycker om att vara ensam. Jag väljer själv när jag vill umgås.
    En gång så var jag själv i åtta månader förutom att jag träffade min familj ett par ggr och pratade med trevliga grannar. Jag lyckades spara till en resa till Los Angeles. När man umgås så bränner man pengar för man kanske går på restaurang eller annat trevlig. Det var inget jag planerat .
    Att vara ensam jämt måste vara hemskt . Man måste få välja sin ensamhet . Det här med internet har nog gjort människor mindre ensamma. Internet är bra på många sätt och vis.
    Jag ska ha en skön och ensam helg . Det ser jag fram emot.
    Kram från mig i lägenheten i soffan framför datorn

  2. Lina skriver:

    Oj, lite överanalyserat kanske!? Måste det vara antingen eller, så svart eller vitt? Jag tror att tanken med Facebook är att kunna ha ett brett kontaktnät och många ytliga bekantskaper men man får såklart använda det till vad man vill =)). Ibland är man ensam, ibland inte så är det väl för de allra flesta. Jag har barn, några nära vänner och många bekanta men njuter ändå av att få vara ensam ibland för jag har förmånen att kunna välja det. Sänder en tanke till dem som inte valt ensamheten men har den ändå för det tror jag kan vara riktigt jobbigt.

  3. Annika skriver:

    Vilken varm och tänkvärd insändare. Skönt att det är fler som värderar kvalité framför kvantitet.

  4. Marie skriver:

    Kan bara instämma i det du skriver! Kändes som jag skrivit det själv 🙂 Känns skönt att veta att det finns fler än jag som njuter av ensamheten, lugnet & tystnaden 🙂

  5. Det finns ju två sidor av ensamheten. Bra ensamhet är nä du kan bestämma det själv, när du kan bestämma att vara själv en hel helg, eller en kväll, att kunna läsa, titta de tv program du vill, ta en promenad i tystnad osv. Det är bra ensamhet, för den ensamheten har du valt själv.

    Sen finns det ju ofrivillig ensamhet, du kan vara mobbad i skolan och har inga vänner som du kan ringa och prata med om killar och allt som man pratar om. Du vill inte vara ensam, men du ”måste” vara det ändå. Där kan man inte säga ”men gå ut och skaffa dig vänner då”, för när man är eller har varit mobbad så är det otroligt svårt att lita på att de personer som tar kontakt med än gör det för att de vill lära känna dig och inte för att vara elaka.

    Det kan ju även vara så att man inte har den där familjen som man drömmer om, att man inte har någon där.

    Ensamhet är bra när man kan välja den själv, men när man inte kan det, då är det ingenting annat än ett helvete!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..