Civilkurage

I höstas var jag med i programmet som har börjat sändas på 7an, det handlar om civilkurge. Det pratas om en ny civilkurge’lag i Sverige, vad tycker du om det?
Kan man tvinga fram moral?
Skulle du rycka in, och hjälpa till i en nödsituation? Även om det skulle riskera din egen säkerhet?


(Jag vet inte när mitt avsnitt kommer sändas, men jag lovar att förvarna..)
Jag personligen skulle hoppa in och försöka stoppa ett bråk!
Jag skulle aldrig kunna blunda om någon for illa eller vart slagen.
Jag skulle fullständigt slita förövarna i stycken om jag såg idioter plåga djur eller barn.

MEN jag vet inte hur jag skulle reagera vid en trafikolycka? Jag har aldrig upplevt mycket blod, sönderslitna människor eller det fruktansvärda kaoset …
Skulle jag bli paralyserad?
Jag hoppas INNERLIGT att jag skulle reagera iskallt, kasta mig in och försöka rädda liv.

Har du räddat liv, har du upplevt någon livhotande situation där du reagerade utan att tänka först?

  1. fia skriver:

    ANNA// jag arbetar som ssk och är med när människor går bort mm. men när min egen pappa fick en hjärtinfarkt så stog jag där som en fån och fatta noll.. (min pappa dog den dagen)

  2. Anna skriver:

    Min syster fick ett epileptiskt anfall förra sommaren. Hon äger en antikaffär som har öppet varje dag hela sommaren. Detta var midsommardagen, det var fullt med folk i affären. Hon föll ihop utanför, den enda som såg allt var min son, då 6 år, men efter någon minut kom en man in och sa ”det ligger en tjej och krampar här ute”. Jag sprang ut till henne, hon var helt stel, hade slagit huvudet i en stenmur när hon föll. Hennes man och min man sprang ut, jag sprang in, tog telefonen och ringde 112 samtidigt sprang jag hem till min mamma som bor över gården för att hämta hjälp. Förutom att hålla koll på hunden, kunderna, syrrans man (som var HELT hysterisk) och min son som var chockad och helt blek skulle jag prata med larmcentralen. Det tog 20 min innan ambulansen kom, syrran mådde ganska dåligt och hennes man gillar inte sjukhus så jag fick åka med in. Det var jobbigt när det hände, men samtidigt kände jag att jag inte kunde stå och vänta på att någon annan skulle agera. Jag tror att det är lättare att drabbas av panik när det händer något med någon i familjen än när det är någon främmande, men jag vet inte säkert.
    Det tog nästan 9 månader efter anfallet innan huvudvärken försvann. Vi vet inte om hon kommer att få fler anfall, men vi hoppas att hon slipper.

    Jag är inte rädd. Jag har haft en knarkare som närmaste granne, jobbat ombord på tåg, jobbat 10 år på McD så jag har sett en del. Jag hoppas att andra människor agerar och reagerar när de ser något hända! Jag försöker, men riskerar inte min säkerhet. Kram till er alla! 🙂

  3. My skriver:

    Agneta// Tack det var väldigt snällt sagt, med risk för att nu säkerligen anklagas vara medlem i ”klubben för inbördes beundran” här så får jag säga detsamma. Uppskattar raka ärliga personliga kommentarer med meningsfullt innehåll. 🙂

    Kram

  4. Hej! Ville bara berätta för dig My att du är en av mina favoriter som kommenterar på Maggans blogg. Tyckte det var läge att berätta det i dag. Du verkar förståndig och du skriver vad du tycker på ett bra sätt.
    Kram AGGE

  5. Jag jobbar ombord på tåg och förra sommaren (när jag var helt nybakad, hade jobbat 2 månader) fick jag och min kollega (lika ny som mig) en man ombord som hade hjärtproblem. Han hade haft det innan berättade han men ville absolut inte till sjukhus. Han satt och höll på att få en hjärtattack men jag och kollegan tog det kallt, satt med honom och ringde ambulans som kom och tog hand om honom i Södertälje. När vi väl kom fram till Eskilstuna drygt 40 min senare släppte allt och både jag och kollegan började gråta.

    Det var väldigt intensivt och jag kommer aldrig glömma mannen och hur dåligt han mådde, men jag känner mig otroligt stolt över mig och min kollega som gjorde det enda rätta.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..