ANNONS

Hasse Brontén: När jag blev som mest rädd!

/

Hej alla läsare här på Maggans blogg! Är det bra? Här är det toppen. Jag ska börja med att skryta lite. Nu har jag på drygt två veckor sänkt mitt kroppsfett från 17,8% till 15,6%. Mitt midjemått är nu 89 istället för 92. Jag har även gått ner i vikt trots att jag tränar minst tre gånger i veckan. Yes! Men jag kör vidare och du följer mig lättast på min egen BLOGG. I veckan utsattes jag för ett styrkepass med 9-åriga gymnastiktjejer. Det kommer jag inte tacka ja till igen… Filmbevis finns på bloggen, www.bronten.com

I onsdags var jag på bio och såg en svensk skräckfilm, Psalm 21. Jag gillar skräckisar, och dom passar helt klart bäst nu på hösten när det är mörkt ute och dom kala träden skuggar sig som monster i natten.  Tyvärr blev jag inte ett dugg skrämd av den här filmen. Den var faktiskt riktigt usel. Jag menar väljer man en skräckis så vill man ju få puls, bli rädd och hålla nån i handen.

När jag började på polishögskolan så trodde jag att jag skulle bli väldigt rädd för lik, tarmar, blod och avslitna kroppsdelar. Det har jag faktiskt aldrig blivit. Jag har stött på alla dessa saker, men har (peppar peppar) aldrig legat sömnlös på nätterna pga ond bråd död. Döden är trots allt väldigt verklig när man möter den. Den är logisk. Om någon har hoppat från tredje våningen och studsat ner via en byggnadsställning, då förstår man när man hittar personen på marken, varför han ser ut som han gör. Det är givetvis inte trevligt, men det är logiskt. Men om en förälder har bränt sitt barn med en cigarettfimp, det är inte logiskt, det är sjukt och såna händelser har skrämt mig. Jag har många gånger förvånats över vilken sjukt komplicerad varelse människan är, och hur skadade saker människor kan göra mot varandra.

Nu har jag helt kommit bort från det jag tänkte skriva tror jag? Ok…mest rädd var det… 🙂 Eller mest skrämd blir det här nog. Nej, fan jag blev riktigt rädd…inte hymla nu.

Jo, när jag jobbade på knarkspan så var vi i Visby under den sk ”Stockholmsveckan”. Polisen på Gotland behövde lite stöttning vad gällde narkotikabekämpningen på krogen. Eftersom inte kroglivet kom igång förrän rätt sent på kvällen så gjorde vi annat på dagtid. Jag och min kollega Lasse var ute på ”bygden” för att se om vi kunde kolla upp dom lokala langarna lite. Jag kom inte ihåg hur det gick till riktigt men plötsligt stod vi utanför ett ensligt hus mitt på en åker. Huset var övergivet och ett riktigt ruckel. Mot alla odds så träffade Lasse (som är från Visby) en gammal klasskompis precis utanför huset. Amfetamin hade blivit kompisens bästa vän och dom stod länge och babblade om ditten och datten.

Själv gick jag in i huset och kikade runt. Det var helt tomt och det saknades möbler. På golvet låg det glassplitter, gammal isolering och annat bråte. Ingen hade bott där på många år och Lasses missbrukande skolkompis hade väl stället som sin tillfälliga bostad. Jag gick upp på övervåningen. Där var det också tomt. På golvet låg en madrass. Fönstrena var öppna, det var en skön sommardag helt enkelt, med lite lätta ljumma vindar. Jag var avslappnad och kände att det var soft att vara på Gotland och jobba. Övervåningen hade snedtak och vägglivet på övervåningens långsida var säkert bara 80 cm högt. Jag ställde mig på knä och öppnade en liten garderobsdörr och innanför var det bara smala hyllplan. Det var väl nåt form av linneskåp antagligen. Jag öppnade linneskåpet precis bredvid. Precis som jag gör det stöts dörren upp och samtidigt kastar sig en varelse ur öppningen och ut mot mig och bara skriker. Jag stelnade till som jag aldrig någonsin, varken tidigare eller senare har gjort. Ja var nog helt övertygad om att det var nåt monster av nåt slag! (så går det när man sett för många skräckisar)

Nu var det inte ett monster, utan en naken kvinna. Naken förutom ett par trosor. Hon hade mörkt tuperat hår som stod rakt upp och hon var väldigt efterlyst. Jag som fortfarande befann mig i stelfrusen skräck trodde inte längre att hon var ett monster utan kanske mer en häxa eller nån som iaf var besatt av djävulen eller av nån annan ond makt. Jag lyckades mitt i min skräck kväka ur mig ett tillräckligt högt ”Lasse!” samtidigt som jag hoppades att jag inte hade bajsat på mig. Tjejen fortsatte att skrika, men efter ett tag så lugnade allt ner sig. Jag tror jag fick tillbaks min vilopuls efter två dagar! 🙂

Det här var mer rädsla av skrämselkaraktär, typ ”bu”! Men shit vad skraj jag blev!

Har du blivit ordentligt skrämd nån gång?

Ha en underbar allhelgonahelg! /Hasse

10
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00