Hasse Brontén: När jag blev som mest rädd!

Hej alla läsare här på Maggans blogg! Är det bra? Här är det toppen. Jag ska börja med att skryta lite. Nu har jag på drygt två veckor sänkt mitt kroppsfett från 17,8% till 15,6%. Mitt midjemått är nu 89 istället för 92. Jag har även gått ner i vikt trots att jag tränar minst tre gånger i veckan. Yes! Men jag kör vidare och du följer mig lättast på min egen BLOGG. I veckan utsattes jag för ett styrkepass med 9-åriga gymnastiktjejer. Det kommer jag inte tacka ja till igen… Filmbevis finns på bloggen, www.bronten.com

I onsdags var jag på bio och såg en svensk skräckfilm, Psalm 21. Jag gillar skräckisar, och dom passar helt klart bäst nu på hösten när det är mörkt ute och dom kala träden skuggar sig som monster i natten.  Tyvärr blev jag inte ett dugg skrämd av den här filmen. Den var faktiskt riktigt usel. Jag menar väljer man en skräckis så vill man ju få puls, bli rädd och hålla nån i handen.

När jag började på polishögskolan så trodde jag att jag skulle bli väldigt rädd för lik, tarmar, blod och avslitna kroppsdelar. Det har jag faktiskt aldrig blivit. Jag har stött på alla dessa saker, men har (peppar peppar) aldrig legat sömnlös på nätterna pga ond bråd död. Döden är trots allt väldigt verklig när man möter den. Den är logisk. Om någon har hoppat från tredje våningen och studsat ner via en byggnadsställning, då förstår man när man hittar personen på marken, varför han ser ut som han gör. Det är givetvis inte trevligt, men det är logiskt. Men om en förälder har bränt sitt barn med en cigarettfimp, det är inte logiskt, det är sjukt och såna händelser har skrämt mig. Jag har många gånger förvånats över vilken sjukt komplicerad varelse människan är, och hur skadade saker människor kan göra mot varandra.

Nu har jag helt kommit bort från det jag tänkte skriva tror jag? Ok…mest rädd var det… 🙂 Eller mest skrämd blir det här nog. Nej, fan jag blev riktigt rädd…inte hymla nu.

Jo, när jag jobbade på knarkspan så var vi i Visby under den sk ”Stockholmsveckan”. Polisen på Gotland behövde lite stöttning vad gällde narkotikabekämpningen på krogen. Eftersom inte kroglivet kom igång förrän rätt sent på kvällen så gjorde vi annat på dagtid. Jag och min kollega Lasse var ute på ”bygden” för att se om vi kunde kolla upp dom lokala langarna lite. Jag kom inte ihåg hur det gick till riktigt men plötsligt stod vi utanför ett ensligt hus mitt på en åker. Huset var övergivet och ett riktigt ruckel. Mot alla odds så träffade Lasse (som är från Visby) en gammal klasskompis precis utanför huset. Amfetamin hade blivit kompisens bästa vän och dom stod länge och babblade om ditten och datten.

Själv gick jag in i huset och kikade runt. Det var helt tomt och det saknades möbler. På golvet låg det glassplitter, gammal isolering och annat bråte. Ingen hade bott där på många år och Lasses missbrukande skolkompis hade väl stället som sin tillfälliga bostad. Jag gick upp på övervåningen. Där var det också tomt. På golvet låg en madrass. Fönstrena var öppna, det var en skön sommardag helt enkelt, med lite lätta ljumma vindar. Jag var avslappnad och kände att det var soft att vara på Gotland och jobba. Övervåningen hade snedtak och vägglivet på övervåningens långsida var säkert bara 80 cm högt. Jag ställde mig på knä och öppnade en liten garderobsdörr och innanför var det bara smala hyllplan. Det var väl nåt form av linneskåp antagligen. Jag öppnade linneskåpet precis bredvid. Precis som jag gör det stöts dörren upp och samtidigt kastar sig en varelse ur öppningen och ut mot mig och bara skriker. Jag stelnade till som jag aldrig någonsin, varken tidigare eller senare har gjort. Ja var nog helt övertygad om att det var nåt monster av nåt slag! (så går det när man sett för många skräckisar)

Nu var det inte ett monster, utan en naken kvinna. Naken förutom ett par trosor. Hon hade mörkt tuperat hår som stod rakt upp och hon var väldigt efterlyst. Jag som fortfarande befann mig i stelfrusen skräck trodde inte längre att hon var ett monster utan kanske mer en häxa eller nån som iaf var besatt av djävulen eller av nån annan ond makt. Jag lyckades mitt i min skräck kväka ur mig ett tillräckligt högt ”Lasse!” samtidigt som jag hoppades att jag inte hade bajsat på mig. Tjejen fortsatte att skrika, men efter ett tag så lugnade allt ner sig. Jag tror jag fick tillbaks min vilopuls efter två dagar! 🙂

Det här var mer rädsla av skrämselkaraktär, typ ”bu”! Men shit vad skraj jag blev!

Har du blivit ordentligt skrämd nån gång?

Ha en underbar allhelgonahelg! /Hasse

  1. Måste bara tillägga en sak. Jag kan än i dag fundera över varför fönstertittaren först hade lagt sig på marken.
    Min vana var ju att släppa ut hundarna på en nattkiss på altanen innan jag gick och lade mig. Visste han att jag brukade göra så? Och vad hade hänt om hade legat kvar när jag öppnade altandörren? Hade han hoppat på mig?

  2. Agnetha: I jämförelse med din berättelse var ju fönstertittaren ganska ”snäll” ändå. Hoppas exet fick vad han förtjänade!!! Men visst är det så, alla är med om olika saker i livet och det finns alltid något som är det värsta man varit med om i allas livshistorier. Och det kan vara stooooor skillnad på vad som hänt.
    Hasse: Hm, ja man tycker ju att jag borde klara mig nu. Och det har jag…
    Men vid ett tillfälle (något år senare) stod det faktiskt någon utanför min baksida. Men som sagt, utanför staketet denna gång. Självklart blev jag rädd när jag bara såg en svart skugga i buskarna så jag ringde en granne. Som tur var var han vaken (klockan var ca 1 på natten) och han gick runt på baksidan medan han hade mig kvar i telefonen. Grannen sa att den personen hade stått och tittat över vägen på andra sidan gatan, inte åt mitt håll alltså, och när grannen kom gående så gick han.
    Kunde ändå inte somna ordentligt förrän det blev ljust ute….

  3. Agnetha skriver:

    Hej igen. Jag förstår att du blev rädd…fasen i hell-singland vad jag hade skrikit…förstår att du blev rädd men kan ändå inte låta bli att dra på mungipan när jag tänker på alla skräckfilmer du sett..och där just sånt brukar hända. 😛
    Själv har jag blivit skrämd ALLDELES för många gånger. Råkat ut för så mkt att alla trauman ligger staplade på varann. Räddast blev jag nog när jag i 20-års åldern fick en pistolmynning mot pannan av min dåvarande pojkvän. Jag ville göra slut och han blev helvild och gick till garderobeb och sträckte sig upp och tog ned en pistol och sa att – Om inte jag får dig så ska inte någon annan få dig heller..det enda jag han tänka först var att -Stackars mamma när hon får veta att hennes lilla Agnetha blivit skjuten till döds. Det blev en lång natt,..där jag lyckades PRATA mig ur hans tankegångar. Det läskiga var att när han tog upp pistolen så gick jag sakta bakåt mot balkongdörren med händerna bakåt för jag tänkte att- jag slänger mig ut..bättre med brutna ben än död. Då när jag sakta försökte öppna så var det låst och han säger att -ha..haaa försöker du öppna..tror du jag e dum eller.. Ja fy farao..det låter som en film men e dagens sanning. Brukar inte berätta om mina händelser i livet för de flesta tror mig inte ändå. Men detta hände iaf. och började härda min då unga personlighet på ett tragiskt sätt. Men trots alla hemska saker (det finns mkt. mer ) så har jag blivit en lugn och älskvärd människa tack vare min fina trygga uppfostran och min tro på Gud ! Tack för att jag fick berätta .

  4. IngelaH skriver:

    Hua vad otäckt med fönstertittare. Själv har jag aldrig råkat ut för det men systerdotter har och hon hade väldigt svårt att sova efter det. En av mina rädslor är just att titta ut genom fönstret och där finns helt plötsligt någon eller något. Hoppas jag slipper vara med om det. Lika så att titta in i en spegel och se någon annan än mig själv. Har naturligtvis aldrig hänt, men tänk om… 😉

    Vad det gäller skräckfilm så undviker jag dem i den mån jag kan låta bli då jag blev riktigt rädd efter att jag såg the grudge och the ring. De fick mig verkligen ur balans och då jag sover själv ibland nu för tiden gör att jag väljer att vilja kunna sova. Men jag älskar däremot att se thrillers, de är ofta måttligt skrämmande och har även de hoppeffekter som jag kan ta utan att slippa sova oroligt.

    Kram I

  5. Ulrika: Rent statistiskt så borde du ha klarat av dina läskiga fönstertittare för resten av livet 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..