Hur mäter man vänskap?

Hur mäter man vänskap? I mängden vänner, alltså antal? Eller kvalitén på den vänskap man faktiskt har?

Det är en intressant frågeställning. Jag har en vän som känner sig lite misslyckad ibland. Inte på grund av sitt arbete, familj eller den banan han valt i livet. Utan mer på grund av som han säger: antalet vänner.

Han har jämfört sig med en annan gemensam bekant som utåt sett har hundratals vänner. Som på sin trettioårsdag blev uppvaktad av ungefär lika många. Alltså runt hundra vänner. som alla hade spexiga tal och små visor eller anekdoter att framföra. Min kompis har funderat över sin egen trettioårsdag och har kommit fram till att sådär många kommer inte alls att närvara vid hans fest. Och så kan han må lite dåligt över det.

När det här kom upp till ytan för ett tag sedan började jag själv fundera mycket på det här. Vad är viktigt? Antalet vänner eller den kvalite´n på vänner man faktiskt har. Jag har hundratals bekanta. Som jag visst det kan umgås med på krogen, på en tillställning eller något annat ganska ytligt. Men jag har bara ett fåtal vänner. Som vet allt om mig. Som följer mig i med och motgång. De är ett väldigt fåtal. Den innersta kretsen. Kan man säga så?

Jag har iallafall bestämt mig för att inte mäta vänskap i antal personer. Lite som lycka. Hur mäter man lycka? Det är en annan diskussion vi kan ta en annan vecka.

Jag älskar mina vänner. Jag sätter stort värde på dem. Just de där som vet allt. Som står som stadiga furor i med och motgång.

Hellre kvalité än kvantitet var det någon som sa.

Och det blir ju också väldigt billigt när jag snart firar 35 år på denna underbara jord.

Hur mäter du vänskap?

Allt gott! //Tjocko

  1. Intressant inlägg! Jag tillhör nog en av de ganska få som knappt har någon nära vän alls. Det är oavsett så att jag den mesta tiden känner mig ensam och saknar vänner att umgås med. Det är absolut sant att kvalitet är viktigare än kvantitet men när man bara har en eller ett par stycken att ringa, alltså ingen mer än så, så blir det ju knappast det sociala umgänge som man önskar att man hade. Jag är snart 30 och har inga barndomskompisar. Ledsamt men sant.

  2. Jag har en hel del bekanta men inte många vänner, något som jag själv valt. Jag ser hellre att jag har ett fåtal riktigt nära vänner som känner mig och som jag kan vara mig själv med än att ha massor med bekanta som inte vet vem jag egentligen är. Vad är meningen med att ha det så? Den dagen jag går bort vill jag att människor ska kunna säga ”jag kommer att sakna den du var och det du betytt för mig” istället för ”jag kommer sakna att festa med dig”.

  3. Vänskap ska definitivt mätas med kvalité. Ialla fall enligt mig!
    Som jag brukar säga, jag har hellre en enda riktig vän, som alltid finns där när man behöver den, än hundra ytliga vänner.

  4. Jag fick en son för två månader sedan och har insett att de vänner man räknar som sina närmsta inte alltid är det.. Många drog sig undan redan när jag blev gravid, men nu efter att Isac fötts har max 3-4 personer hört av sig. Väldigt tråkigt och det har lett till att jag är mer noggrann när jag ”väljer” mina vänner. Jag tycker att man ska mäta vänskap efter hur mycket personen/personerna i fråga ställer upp och finns där! Jag vet EN person som är där för mig i ur och skur. Hon är min vän! Har några till som jag inte hunnit bedöma i vän-kvalitet än, men de har potential.

  5. Jag har tänkt jättemycket på det och märkt att jag bara har fem riktiga vänner som jag kan lita på och som ställer upp i alla lägen var av två är killar .

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..