Mamma gästskriver om isaks resa till fattigdomen

________________________________
Nu åker vi snart. Närmare bestämt i morgon vid tretiden. En spännande resa som vi faktiskt har förberett under ett helt år.
Jag har den stora glädjen att få ha som ressällskap mitt fina barnbarn. Det är första gången som han följer med till Filippinerna, men jag hoppas inte att det blir den sista. När man kommer ut på det här sättet och ser nöden i vitögat så blir man inte densamme igen.

barnhem 086

Det sker något i hjärtat som gör att man börjar uppskatta saker på ett nytt sätt, man blir mera tacksam och villig att dela med sig.
Jag har arbetat i Filippinerna i snart 17 år. Framförallt med att hjälpa barn i de mest utsatta områdena i Cebu. De som bor på sopptippen.

När jag hörde om soptipparna i Filippinarna var det svårt att föreställa sig hur det kunde se ut. Hundratals familjer bor på soptippen, lever där och arbetar där. Det är stora hoppackade områden, nästan som stadsdelar. Stanken på vissa platser är fruktansvärd och det kommer en stickande de rök från de multnade soporna.
Mitt fösta intryck var en liten flicka som satt mitt i smutsen och grillande en stor råtta. Hennes syskon letade ris i smutsen som de sorterade och försökte tvätta.

Nu har vi flera hundra fadderbarn som vi hjälper med skolgång, medicinsk hjälp och kläder.
Vi har också tillsammans med våra partner byggt en liten klinik för att hjälpa gravida kvinnor och deras barn. Kliniken är nu fullt bemannat både med läkare och sjuksköterskor.

Vi kommer också att arbeta på en stor begravningsplats där människor bor och lever i stor misär.
Det går att göra så mycket med så lite. Det var egentligen det som fick mig att börja hjälpa andra. Bara att läsa om nöden i världen, all misär, orättvisor och betryck gjorde så ont att det lilla som man själv gjorde kändes som en liten droppe i havet.
Nu trettio år senare har jag sett att den droppen kan bli till ett stor flod.
Det lilla vi gör är betydelsefullt.

När jag började hjälpa andra var jag egentligen i behov av hjälp själv. Jag var i trettioårsåldern, ensamstående med två små barn. Jag ville hjälpa, men hur i all världen skulle det gå till? Jag hade inga kläder att sälja, inga smycken, inga pengar. Men jag tänkte: ”vad har jag?” Det enda jag kunde tänka på var att jag brukade predika och att jag kunde sälja dessa band för några kronor till några som ville lyssna på dem. Jag började så smått, i början gick det trögt. Vem ville köpa dessa predikaningar? Första året hade jag fått ihop över 60.000 kronor och det kändes för mig som en stor förmögenhet. Jag var med och byggde ett litet barnhem i Mexico, och glädjen blev så stor att sedan gick det av bara farten.

För några år sedan var jag i Nordindien och började samtala med min unga chaufför. Vi pratade om ditt och datt och kom sedan att prata om hans uppväxt. Jag hade undrat lite varför han hela tiden kallade mig för mamma men tänkte inte mer på det.
Då visade det sig att han var en av de första pojkar som vi hjälpte i Sydindien. Han hittades på gatan , bara tre år gammal med en lapp instucken i sin smutsiga tröja. ”Ta hand om mig”.
Vi tog honom till det nystartade barnhemmet, som också Hannah och Magdalena var med och invigde.
Nu hade han utbildning, fått jobb och var en lycklig ung man. Sånt värmer. Det går inte att riktigt beskriva den glädje man känner då man fått var med på ett hörn och förbättra en annan människas liv.

mail

Jag kommer att blogga lite här om inte vi blir så upptagna att tiden bara försvinner.

Linda

  1. Maggan!
    Jag är så otroligt imponerad av att du skickar med Isak på denna resa,han kommer att bli märkt för livet!!! Jättebra VAL!!!/// Maria

  2. Annika skriver:

    Hej Linda,

    Om man som jag vill göra en insats i drabbade länder, har du tips på vart man vänder sej? hur börjar man? ´

  3. Det är otroligt betydelsefullt, det arbete du lägger ner och den kärlek du ger! Du är en inspirationskälla för många precis som din dotter.
    Lycka till, till dig Linda och till Isak.
    Jenny

  4. J-Å skriver:

    All respekt till dig (och alla dina medhjälpare). Kan man göra något större än att hjälpa alla de som har det så svårt att de inte kan hjälpa sig själva?

  5. Jenny skriver:

    Är SUPERIMPONERAD över att du GJORDE det. Inte bara sa det och sen skänkte någon slant och that’s it. Nä du GJORDE DET! Du jobbade för att hjälpa HELA VÄGEN!
    WOW Linda vilken kvinna. Nu förstår jag plötsligt hur dina döttrar är så starka.. för dom har DIG som mamma.
    Och nu är Isak på väg ochhan kommer bli stark han med.
    Ha det gott och jag ser fram emot att höra mer från er resa!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..