Visa små ord från mammsen..

p_1746_1144_E7F3F393-637D-4E32-B3D6-9591D4416339

Hej!
Jag kommer som gästbloggare här hos Maggan ibland, ta upp olika ämnen som handlar om våra vanligaste känslor. Både de som kan upplevas som negativa men också de positiva.
Jag kommer starta med känslan ensamhet på min älskade dotter begäran.
Känslor kan verkligen variera, ibland så mycket att man under en kort stund kan uppleva en mängd olika känslor som avbyter varandra. På några minuter kan man gå från tungsinne till hopp utan att inget särskilt har hänt i det naturliga. Känslor kan ibland vara så påtvingande att man har svårt att hålla dem ifrån sig. Andra gånger är känslorna så underbara att man vill låsa in dem med sig själv i ett vackert känslorum och aldrig mer gå därifrån.

Ensamhet är känsla som de flesta har känt. En del upplever den hela tiden, kanske på grund av sin livssituation, en skilsmässa, en väns död, byte av arbetsplats eller sjukdom. Men man kan också känna den, fastän man har vänner och livet är fullt av aktiviteter.
Den förstärks ofta när man ser andra lyckliga människor, andras gemenskap. Ensamhet kan ibland kännas så bittert att man bara vill gråta och dra sig undan.
Ensamhet har varit en stark känsla som följt mig sedan barndomen.
Den var starkt förknippad med en oförklarlig inre rädsla som jag inte riktigt kunde sätta namn på. Den fanns bara där. Som liten kallade jag den för ”den svarta fågeln”. Hur mycket jag än sprang, klättrade upp i ett träd, försökte vifta bort den genom konstiga ritualer; som att hoppa på ett ben, lägga ut saker i snön så var den där.

Jag var en typisk gängmänniska. Jag ville helst ha en mängd kamrater i mitt liv, då kände jag en viss trygghet.
Att gå ut ensam till ett fik, restaurang eller hemska värld till en krog var uteslutet.
Jag fick en konstig förnimmelse, visste inom mig att det självklart inte var sant, men kände som om alla tittade på mig, bedömde mig och rannsakade mig med blicken. Jaha, hon har inga vänner, hon är ratad. Det är nog något fel på henne eftersom hon är ensam. Så jag såg till att jag inte var ensam.
Kompisar och killar var det gott om. Jag försökte alltid bli ledaren i gemenskapen. Det gav mig en säkrare plats.
Vare sig det var i skolan, gymnasiet, universitetet så såg jag till att jag var bland de som var populära, de som alla ville höra i hop med.

Men så kom de märkliga tillfällena då jag förstod att min ensamhet inte hörde i hop med kompisgruppen. Den följde med mig även då jag skulle ha som roligast.
Särskilt markant kom det då jag druckit lite för mycket. Alla mina kompisar festade och skrattade. Då kunde jag sätta mig en bit från dem och känna mig ensammare än någonsin. Jag försökte då analysera vad det var jag kände; Jag var i hop med killen som alla tjejer ville ha. Jag hade snygga kläder, det gick bra med studierna. Varför i all värden kändes det så ensamt? Varifrån kom den där känslan som jag försökte fly ifrån? Den kom inifrån.
Varför vågade jag inte vara själv, varför kände jag otrygghet och osäkerhet när inte gänget fanns omkring mig.

Jag beundrade de kompisar som gjorde saker för att de själva ville, de som reste ut i världen och tågluffade utan att ha en kompis med sig. Det skulle jag aldrig ha gjort. Eller de som gick på bio, konserter, eller museer ensam bara för att de var intresserade av det som de skulle se eller höra. Aldrig skulle jag ha gjort det.

Min ensamhet var inom mig, den hade ingenting med omständigheterna att göra.
Den hade syskon som osäkerhet, dåligt självförtroende, brist på tro på mig själv och mina egna möjligheter.
Jag gick dit andra gick, tyckte som dem, höll ibland med om saker som jag inte alls tyckte var rätt, mycket på grund av rädslan att bli ensam.

Mitt i allt kul som jag och mina kompisar gjorde så ruvade skräcken. Vad händer er efter det att alla gjort färdiga sina studier. Det verkar som om de vet sin framtid, som om deras väg redan är utstakad. Men var är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Hur vill jag att min framtid skall se ut? Vilka är mina verkliga önskningar och vad är det som enbart är präglat av rädslan att bli ensam?

När jag nästan var 23 år så konfronterade jag rädslan.
Det ena var att göra upp med en destruktiv relation. Att inte vara kvar i den bara i rädsla för att vara ensam.
Mitt beslut kom liksom inifrån. Jag var ju inte egentligen ensam, jag var ju med mig själv. Vem var då jag? Vid den tiden kunde jag inte med säkerhet svara på den frågan. Jag var ju som en kameleont som bytte färg efter omgivningen.
Mig själv skulle jag ju vara tillsammans med hela livet. Jag var ju den person som jag egentligen skulle tycka allra bäst att vara tillsammans med.
Jag behövde inte sätta på radion eller spela en skiva då jag var ensam hemma. Jag behövde inte döva mig vin för att känna mig avslappnad. Jag beslöt mig för att släppa ut min barndoms svarta fågel.
Jag ville veta mina egna önskningar och tankar om mitt liv . Det var ju mitt liv, det livet kunde ingen annan leva. Det var inte kompisarna, killarna och omständigheterna som längre skulle vara min karta och kompass. Jag beslöt mig för att hitta min egna väg, vara någon som andra ville lära känna på ett djupare sätt. Den ensamhet jag kände hade gjort mig ytlig i mina tankar och den gemenskap jag hade med mina vänner låg ofta på ett ytligt plan. Kanske var vi allihop rädda utan att vi vågade prata om det?

Nu har många år gått, och jag kan se tillbaka på mitt liv. Känslan av destruktiv ensamhet försvann inte från en dag till en annan. Det var både en inre och yttre process. Den inre var nog den viktigaste. Jag började uppleva att en viss sorts ensamhet som något konstruktivt och viktigt. De stunder jag fick för mig själv, då jag fick möta mig själv, mina egna tankar och känslor, min önskningar och mina planer för livet blev viktiga. Ensamheten blev en viktig del i mognadsprocessen. Även om andra gick en helt annan väg än den jag gick så visste jag att jag skulle möta de människor som jag skulle ha gemenskap med och jag behövde inte göra våld på mitt inre för att få gemenskap.

Jag är fortfarande väldigt beroende av att ha människor omkring mig, att få dela mitt liv med dem som har liknade drömmar som jag, känna samhörighet och få kraft och glädje genom dem. Men jag ju också min tro på Jesus förstås.

En stor och hjärtlig kram!
Linda

  1. Emelie skriver:

    Tack så jätte mycket för dina ord Linda!

    Det är så lustigt för jag satt nyss och bad starkt till Gud om hjälp att konfrontera min ”ensamhet”. Helt sanslöst att han efter inte mer än 10 minuter får mej att gå in till din dotters blogg och läsa det du gästbloggat om. Gud är underbar!!

    Gud välsigne dej Linda och din familj!

  2. Magdalena!
    Vilken fantastisk blogg du har och vilken bok!!!!
    Jag ska redovisa om dig i skolan i morgon, vi fick välja en biografi som vi tyckte verkade intressant. Inte kunde jag ana vilket liv du varit med om när jag som sjuåring dansade runt till ”What i want”. Nu vet jag och ska framhäva allt det som är så speciellt med dig och vad som gör dig till en sån fin person. Har du något emot att jag använder familjebilden på dig, Hannah och Linda på en power piont i morgon? Finns det något särskilt som du vill dela med dig som jag kan föra vidare? Jag lyfter främst fram kärleken mellan mor och barn samt överlevnadsinstinkten du har/hade.

    Många Kramar
    Jennifer

  3. Lollo skriver:

    Hej!!! Jag känner igen mig så väl, skulle nästan kunna tro det va mig du skrev om. Härligt att veta att det finns hopp även för oss. Modigt och bra skrivet, ser redan fram emot nästa gästinlägg.

  4. Beata skriver:

    Tack Linda! Du är underbar. Jag fick nyligen din skiva ”Den inre bönen” av en fantastisk kvinna. jag har lyssnat på den många gånger, övar på den långa bönen och försöker komma ihåg att göra den korta bönen varje morgon. Är så tacksam att jag har Jesus i mitt liv och att människor som du sprider hans ljus. Gud välsigne dig!!

  5. Annika skriver:

    Tack underbara du. Det är så underbart att få läsa dina kloka ord. Kommer du att komma fler ggr till Vasa, Finland? Jag är så ledsen över att jag inte visste att du var hit i höstas…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..