Resan hem tog 2 timmar och 30 min, jag är helt slut! Vad skönt att det finns flera av er som vågade erkänna att man vill riva av sig håret ibland. När man inte känner sig ensam om frustrationen så minskas det dåliga samvetet en aning 😉
Tänkte på det när jag läste om dig.. Vad har man gjort för fel? När bet man sig själv i ändan? När jag var barn så behövde min mamma bara ge mig ”blicken” så visste man. Jag kommer så väl ihåg att man var livrädd för blicken, min mamma höjde nästan aldrig rösten. Man var tacksam, även för det lilla. Tacksamhet, då menar jag inte att barnen behöver gå omkring och tacka en stup i kvarten..Men man uppskattade saker och situationer på ett helt annat sätt. Om min mamma bad mig om något så gjorde jag det, vare sig jag ville det, eller ej utan att protestera.
Vill vi ge våra barn för mycket, det vi själva inte hade som små kanske? Är det våra dåliga samveten som INTE sätter gränser. Jag måste jobba på mitt dåliga samvete! Och acceptera att det är ok att inte orka. Tack för att ni delar med er, och gör det legalt att få freaka loss, och inte alltid vara den perfekta’mamman.
Dalmasar! Vilka gentlemans..
Veckans superhjältar är Mats Stenman och Stefan Bennström! Tack vare dem så kom vi till slalombacken…
Hur typiskt är det inte, klockan 1.30 var vi startklara vid skiduthyrningen. Klockan 3 stängde de! Lance, Flisan och Isak var borta i ett trollslag, och kvar i barnbacken var jag och Trisse’Pisse. (tillägg. Ja! Jag är en jäkla dumstrut som inte hade hjälm! Åkte i knatte’knapplifts’backen. Och tog beslutet att risken att falla var mindre, än i ett par klackar på dansgolvet..;-)
Tristan är för söt! Han kämpade med knappliften, vart arg då han föll. Farten gillade han inte alls. Han fick stå mellan mina ben, och det var ok så länge vi inte åkte fort.
Det passade mig utmärkt! Jag har varit lite ängslig för att åka skidor ifall jag skulle ramla och slå i huvudet, eller sätta mig hårt på rumpan och få en kraftig stöt. Vi tog det lugnt och njöt av den friska luften istället…
2 timmar i backen var faktiskt tillräckligt, 20- kändes både i tårna näsan och fingrarna efter en stund.
När vi var klara och Tristan fått nog, satte vi oss i restaurangen och åt spaghetti med köttfärssås och väntade in de andra.
En härlig avstickare! Trots bråk, sura miner och gnäll så hoppas jag att killarna ser tillbaks på vår helg och minns den med glädje..
Nu min vän måste jag sova, mina ögon rullar och jag dreglade just över tangentbordet av trötthet 😉
Vi syns och hörs imorgon. Sov gott! x
