Ett litet mirakel…Och att vänta på ett tecken?

Jag har 4 underbara barn! Mer än nog! Mer än man kan drömma om….
Jag är 40 år, börjar bli sleten, lite trött…

Tanken på fler barn när man mist ett, är nog det sista som fladdrar förbi i ens huvud.

Jag har som förlikat mig med att ”det är klart nu”
Jag har 4 vackra, och helt underbara pojkar i mitt liv.
Dörren är låst. Färdigt! Åldern har tagit ut sin rätt. Barnfabriken är stängd….

Under de senaste 3. 1/2 åren har jag inte blivit gravid trots att vi kanske inte helhjärtat försökt, men INTE heller inte försökt, om du förstår vad jag menar.

När Isak lämnade oss förra året pajade min kropp merellermindre ur helt.
Mensen försvann HELT och kroppen gick i strejk. Jag tror att kroppen hamnade i en sån chock att den bara stängde av?

Ingenting har fungerat alls, magen har tagit ont, svettningar, hormonförändringar, humörsvängningar i över ett år….
Kaos helt enkelt.
Eller som jag kanske trodde, dags för nästa fas. Den ofrivilliga (lite förtidiga) tantfasen

Men i slutet av sommaren började jag så smått störa mig på att jag kände mig svullen och trött. Började reta mig på Filips dialekt och hans sätt att kombinera R och U i samma ord (tydligaste tecknet! Hände med Charlie med)
Tuttarna var större än någonsin TROTS att jag gjorde en kraftig bröstreducering för ett par år sedan.

Jag är ju inte född igår, så jag fattade väl ganska kvickt att det var något fuffens i görningen.

Köpte hemmatesten. Kisstickan!
Det jag misstänkte stämde såklart!
Jag bokade tid hos mödravården för ett
ultraljud.
Tankarna var splittrade, jag var splittrad.
Hjälp! Timingen är inte den bästa!
Låt mig sörja! Jag vill inte!! Vågar inte..
Orkar jag ha en till att oroa mig för?

Hur är det möjligt?? Kan ens min kropp bli gravid i detta kaos?

Tankarna bara snurrade…..

När vi gjort ultraljudet och barnmorskan mätt klart det lilla fostret därinne, tog hon fram den runda kalender och började räkna..

Usch tårarna bara strömmar nu…
Jag kan knappt läsa vad jag skriver till dig.

Det är så omöjligt, möjligt, osannolikt, kusligt, fint, vackert, magiskt, en gåva..

När barnmorskan rullat och räknat färdig på sin gammalmodiga graviditetskalender tittade hon upp på mig med glasögonen på nästippen och sa…

-Din bäbis är beräknad till den 22 februari nästa år.

-Grattis!

Jag fick nästan ingen luft.
Jag bröt ihop. Håret på mina armar reste sig, håret i nacken, jag kände mig svimfärdig,  tårarna ville inte sluta rinna, fick knappt fram ett ord…
Jag bröt ihop vid skrivbordet.

Den 22 februari är den dag min älskade son Isaks föddes.

Hur är det möjligt? Av alla 365 dagar, av alla månader och år jag INTE blivit gravid?

Det finns en sådan otroligt vacker mening med allt.

Själar kan vandra, det ÄR en ren SLUMP?
När en ung människa lämnar jordelivet i en hemsk olycka vill de ofta komma tillbaks till dom de älskar?
…..Det säger vissa.

Dem vi älskar väntar hos Jesus i himmelen! Vi träffar dem när vi själva är redo för andra sidan

Det finns ingen gud?
När det är slut är det slut..

Vår tro kan se så olik ut..

MEN det JAG bestämt vet!

Det är att detta är en gåva från gud.

Ett litet mirakel.
Det är någon som hemskt gärna vill hänga med oss, bli en del av våran familj.

Den här gåvan har en mening, det är någon som vill mig väl där uppe, det är någon där uppe som tittar ner och ler..
Jag känner det SÅ stark i kroppen, att det nästan är kusligt.

Det är en liten kille! Min femte lilla mirakelpojke.

image

Vi får hoppas på det bästa.
Det kanske går åt skogen?
Jag kanske får ett sent missfall?
Allt går åt helvete vid fölossningen.
Han kanske dör i magen…?

Jag är för skadad, smälld, frontalkrockad för att INTE tro det värsta.
Jag har liksom inte vågat/vågar inte,
jag vill inte mist någon igen. Orkar inte. Klarar inte…
Det är lättare att tro det värsta, för då blir inte förlusten lika smärtsam kanske?

Därav att jag inte berättat något för någon tidigare.
Det är familj och vänner som vetat.
Har velat hålla det i mitt hjärta, bearbeta  och låta det växa fram….

Halv tiden har gått och om ett par veckor är det ingen som undgår mitt växande…

image

Nu går jag och vår lille kille in i vecka 20 på måndag…..
Jag struntar i fostervattenstester, min höga ålder, risker…

image

Den här killen är välkomen som han är,
In any shape or forms

Nu håller vi bara tummar och tår för att allt ska gå bra.

En ny resa, ett nytt äventyr, som du får vara med och dela med oss..

Kram💜