Läsarkrönikan: Abort

Nu så är det onsdag och vi har ännu en fin dag i huvudstaden! Nu bör de flesta ha märkt av något vårtecken och Maggan verkar ha fått känna av en av de tråkigare varianterna. Pollenallergi… Är ni skonade? Det hoppas vi.
Idag så har vi en läsarkrönika från en person som tar sig an ämnet abort. Att abort är känsloladdat är ingen nyhet vilket leder till att man lätt undviker ämnet för att slippa bli dömd, men är det verkligen värt att undvika  diskussionen? Det tycker inte veckans krönikör. Tack för din text!
Om du har en krönika som du tror skulle göra sig bra på sajten, skicka den då till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en kort text om vem du är samt en tillhörande bild, men om du önskar vara namnlös så går även det bra. Tack på förhand!

Abort
Jag har gjort det

Något som jag tycker att det pratas väldigt lite om är abort. Om det pratas lite om missfall pratas det ännu mindre om aborter. Att ha gjort en abort är ofta associerat med skam. Man skäms för att ha gjort en abort. Ett missfall kan man inte rå för, men nu har man själv gjort valet att ta bort ett foster. Att ta valet att göra en abort är aldrig lätt. Det är ett beslut som förföljer en länge, kanske hela livet.

Jag har gjort abort. Det är ingenting jag är stolt över, men det är inte heller något som jag tycker att jag ska skämmas för. Det var ett svårt beslut, men just då så var det rätt beslut. Många gånger har jag ångrat mig, och undrat vad som hade hänt om jag inte hade gjort det. Idag känner jag ingen ånger längre. Jag känner att vi gjorde rätt val, och jag tror inte att vi hade varit där vi är idag om vi hade valt annorlunda. Många jag känner vet inte om att jag har gjort det. Det är ingenting man pratar om. När vi fick missfallen pratade vi mycket om det, och berättade för alla. Jag kände inte att det var någonting att hålla hemligt.
Vi fick två missfall, det är ingenting vi kan göra något åt. När jag gjorde abort berättade vi det nästan inte för någon. Min mamma och mina systrar fick veta, men inga vänner. När vi gick igenom det skämdes jag. Det kändes som något fult och förbjudet. När vi var på sjukhuset och skulle genomgå aborten satt en gammal klasskamrat till mig i receptionen. Det tyckte jag var väldigt jobbigt, och jag minns att jag skämdes när jag stod där och skulle skriva in mig. Jag skämdes inför henne, för vad skulle hon tycka och tänka om mig?
Att göra abort är väl bara sånt som slarviga människor gör som inte skyddar sig ordentligt. Det är också en av anledningarna till att jag skämdes. Det kändes som om det var mitt fel att jag blivit gravid. Att jag hade varit slarvig och fick skylla mig själv. Så var det inte. Vi hade skyddat oss, men ändå så gick det som det gick. När jag upptäckte att jag var gravid pratade vi mycket och länge om hur vi skulle göra. Vi kände nog ändå båda att det bästa beslutet var att avbryta graviditeten.

Inte så lång tid efter aborten var det ett manifest på Sergels torg i Stockholm. Manifestet var någon organisation som var emot abort. Dom hade satt upp stora plakat på döda foster med texten ”Abort är mord”. Enligt dom fanns det aldrig något moraliskt försvarbart argument till abort. Inte ens kvinnor som hade blivit våldtagna skulle ha rätt att göra abort, för fostret är ett liv och det var fortfarande mord att ta bort barnet. Jag trodde att det skulle göra mig ledsen och få mig att skämmas mer, men när jag såg deras plakat blev jag bara arg.
Jag tänkte på alla andra som har genomgått en abort (jag anser att det är något man genomgår) och såg dessa plakat. Jag önskar att personerna som stod med plakaten skulle få byta plats med oss, bara för en stund. Att säga saker som ”det är bättre att adoptera bort än abortera bort” visar att ingen av dom ens har barn, så dom har aldrig varit i en situation då dom har varit tvungna att göra ett val. Hade dom haft barn hade dom vetat att det inte ”bara” är att adoptera bort det om man inte vill ha det.
Att kalla kvinnor som genomgått abort för mördare anser jag är fel, väldigt fel. Det är dags att ta bort skamstämpeln på abort. Att ta beslutet att genomgå en abort kräver mod och styrka, det är inget lätt beslut.

Det är dags att prata mer öppet om abort, först då kan kvinnor sluta skämmas för det. Jag har slutat skämmas.

LOADING..