Läsarkrönikan: Tagen på bar gärning med fingrarna i maten

Idag så gräver vi oss ett helt år bakåt i högen med läsarkrönikor (ja, det är ju onsdag redan!) och plockar fram en både rolig och upplyftande krönika, trots matkatastrofen den handlar om.
Lättsam och underhållande med en tvist på slutet. Härligt! Tack för din krönika, du anonyma… Läser du bloggen än? 🙂
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en kort text om vem du är och en tillhörande bild, men om du önskar får du vara anonym. Tack på förhand!

Tagen på bar gärning med fingrarna i maten
”Inga fingrar i maten!”, har man ju fått höra ett antal gånger under livets gång. Och då på ett sätt så att man skulle kunna tro att man utfört en kriminell gärning och man nästan förväntade sig att det skulle komma ett ”you have the right to remain silent!”

Inga-fingrar-i-maten-varningen klingade friskt i minnet när jag häromdagen skulle steka potatis och morötter i chips-form, ni vet. Framförallt just då jag höll en potatis i ena handen och ett sånt där fingergiljotin (läs: rivjärn) i den andra. Jag kände på mig att det skulle sluta upp illa. Jag förberedde mig mentalt på att det skulle sluta upp i ett blodbad. Eller snarare någon slags potatisbaserad blodpudding. Medan jag tryckte potatisen mot toppen av rivjärnet så funderade jag på hur jag skulle förklara mina bortrivna fingrar för ambulanspersonalen. Jag kände nämligen på mig att man skulle kunna vinkla olyckan på ett roligt sätt så att de skulle skratta med mig istället för åt mig, när jag väl berättat om hur det hade gått till. Sedan undrade jag inte om det skulle vara lämpligt att knappa in nödnumret i förväg på mobilen, medan jag fortfarande hade fingrar att knappa med.

Grejen var den att rivjärnet jag skulle bruka var så vass att det liksom skar i ögonen bara man slängde en blick på den. Men jag fattade alltså trots detta både järnet, potäten och modet till mig och skar första skivan. Väldigt långsamt och väldigt säkert. potatisskivan lade sig snyggt på tallriken under. ”Det här går ju skitbra”, tänkte jag och skivade därefter upp ytterligare tre skivor, med samma idiot- och fingersäkra metodik. Det tog tre minuter.

Problemet går ju snart upp för mig att mina fingrar – i den takten – kanske inte kommer att bli massakrerade men istället kommer de ju hunnit bli GAMLA när jag väl är klar. Jag får lägga i en växel, tänkte jag och bet mig i läppen samtidigt som potatisen åker upp och ned över rivjärnet. Men det går, liksom livet självt, alldeles för fort. Jag skriker till när den yttersta toppen av mitt långfinger glider av över rivjärnets vassa kant. Min tjejkompis – hon som jag skulle laga måt åt – kommer springandes och undrar vad det var som hade hänt. Och (hon påstår att) jag sa att ”jag håller på att dö”, vilket jag ställde mig tvekande till när jag berättade om detta för våra gemensamma kompisar.

Ironin låg i att det ju inte blev någon ”finger food” som det var tänkt från början.

LOADING..