Läsarkrönikan: ”Som två jävla bekanta”

Idag så är det onsdag, eller lillördag som så många vill kalla det. På fredag är det alla hjärtans dag. En dag som väcker mycket olika känslor.
Inför den här veckans läsarkrönika så vi grävt i arkivet och plockat fram en krönika om kärlek. Det handlar om både glädjen och sorgen som kommer med den och veckans krönikör lyckas verkligen med att fånga känslan av att ha älskat. Välskrivet och aktuellt. Tack för din text!
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså får du vara anonym. Tack på förhand! Vi ser fram emot era krönikor.

Idag så är det onsdag, eller lillördag som så många vill kalla det. På fredag är det alla hjärtans dag. En dag som väcker mycket olika känslor.
Inför den här veckans läsarkrönika så vi grävt i arkivet och plockat fram en krönika om kärlek. Det handlar om både glädjen och sorgen som kommer med den och veckans krönikör lyckas verkligen med att fånga känslan av att ha älskat. Välskrivet och aktuellt. Tack för din text!
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså får du vara anonym. Tack på förhand! Vi ser fram emot era krönikor.

”Som två jävla bekanta”
Vi stötte på varandra på gatan. Det hade gått några månader sen sist och jag såg att du hade odlat skägg, något du vet att jag hatar. Du frågade mig hur det var. I det där enkla, ”hur mår du?” finns så mycket undangömt. En ursäkt, en vädjan om att göra allt det där ogjort. Åtminstone inbillade jag mig det. ”Bra, svarade jag.” Med ens slungades jag tillbaka till allra första gången vi träffades.
Vi stod på nästan exakt samma plats som vi möttes på första gången, den där mörka decemberkvällen för längesen. Fast då utan alla dessa missförstånd och bråk som nu ligger mellan oss som en mur som inte går att riva. Du plirade lite med ögonen och log och berättade om din resa som du precis kommit hem ifrån. De där ögonen, det var dem jag föll för. Vet du att jag minns när vi låg i din soffa.
Vi låg och kysstes och jag reser mig upp till halvsittandes och har handen på ditt bröst och dina fingrar drar undan håret från mitt ansikte.
Jag tittade in i dina ögon och fick den där blicken, blicken som jag än idag kan frammana för mitt inre. Jag tänkte då att det fanns ingen annan plats på denna jord som jag hellre skulle vilja vara på än just här i din soffa. Med dig.
Men det var innan allt hände. Vi skiljdes åt där på gatan, sa ”hej då, ha det bra, vi ses.” Som två jävla bekanta.

Flera veckor senare fick jag höra att du träffar någon. Nu får någon annan den blicken av dig. Kanske i din soffa, kanske över en flaska vin, kanske vid en solnedgång någonstans. Hon kommer antagligen känna samma sak som jag en gång gjorde.
Att hon är den finaste som finns och att du inte vill vara någon annanstans än just med henne. För jag lovar, när man får den blicken av dig och du samtidigt viskar ”du är fin”, då vill hjärtat sprängas av lycka.

En del av mig vill inget hellre än att vara glad för din skull, för du behöver hitta hem. Du behöver någon som förstår och kan ta hela dig, med allt vad det innebär. För det förmådde aldrig jag. Och det kommer jag aldrig att kunna göra, hur gärna jag än vill. En annan del av mig är svartsjuk.
Det var ju jag som kämpade för att förstå dig, det var jag som sa att det var dig jag ville vara med och att ditt förflutna inte skrämde mig, det var ju jag som gjorde alla uppoffringar, det var ju jag som höll på att förlora mig själv på kuppen. Det var ju jag, inte hon. Men det är hon som får den där blicken av dig nu, inte jag.

Men det är okej.

För den blicken ska jag också få. Den känslan ska jag också få känna igen. Fast nu av någon annan. Någon som kommer stannar kvar och som kommer uppskatta mig. Något du aldrig gjorde.

Jag ska bara bli lite starkare först. Så jag klarar av att ge och få känna kärlek igen. För störst av allt är faktiskt kärleken.

  1. Men ååh vilken igenkänningsfaktor!
    Du hemliga krönikör, du måste fortsätta skriva någonstans.
    Och får mer än gärna dela med dig av den sidan.
    (Du kan ju skriva anonymt)

    Sjukt fint skrivet iaf, tack!

  2. Så otroligt bra skrivet och något som jag känner igen mig i så otroligt mycket!

    Att kunna sätta ord på det här sättet är en bra bit på väg i att bli starkare och jag önskar dig all lycka!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..