Läsarkrönikan: Perspektiv på livet

Nu så har vi redan kommit till vecka 13 av år 2013. Visst går det fort när man blickar tillbaks? Idag så är det onsdag vilket betyder att vi har vår läsarkrönika nr 13 redo för er att läsa.
Den här veckan har vi en gripande krönika från en tjej vid namn Anna. Precis som rubriken på krönikan så får man ett kanske nytt, eller bekant perspektiv på livet och får en att reflektera över hur saker kan förändras på ett ögonblick.
Vill du precis som Anna få din läsarkrönika publicerad på sajten? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem Du är, men likaså får du vara anonym.

Perspektiv på livet
Ibland kan man behöva lite perspektiv på saker och ting. Det här inlägget kommer bli känslosamt, personligt, tungt och sorgligt, men även ge en stimma hopp när livet känns tungt.
Om jag backar bandet 3 år tillbaka i tiden så började våren 2010 med att jag hittade en knöl i mitt ena bröst. Efter diverse kontroller och ingrepp, så fick jag efter några månader besked om att den var ofarlig.
Jag tyckte att tiden kröp fram innan jag fick beskedet och jag hade hunnit måla fan på väggen. Kort där efter inträffar den värsta dagen i mitt liv.

Min mamma och jag hade en väldigt nära relation. Hon var världens bästa mamma, mitt bollplank i livet, en underbar mormor till mina barn, en omhändertagande dotter till min mormor, en oerhört omtänksam vän till många omkring henne. Hon var fenomenal på att hjälpa andra att dela upp stora bekymmer i flera mindre, så att de blev mer lätthanterliga. Hon var duktig på att ta vara på livet, unna sig vardagslyx och hitta på roliga saker. Hennes dröm var att resa jorden runt när hon blev pensionär. Men livet är inte rättvist.
Vad var det som hände då? Min 63-åriga mamma var fullt frisk och åkte till jobbet på morgonen den 25 maj 2010. Efter lunch hade hon väldiga magsmärtor och sluddrade en aning.

Kollegorna ringde ambulans och den körde in mamma till Vrinnevisjukhuset. Jag fick ett samtal från mammas särbo att jag kunde komma upp till sjukhuset. När jag var där, så hade hon fruktansvärt ont i magen, men läkarna hade avskrivit att det kunde vara något livshotande. Eftersom jag hade bjudit hem alla mina tjejkollegor på tjejkväll just den här kvällen, sa min mamma ”Anna åk hem och fixa med din kväll, de tar hand om mig här”.
Min mamma var precis som jag, en sådan som fixar och anordnar olika aktiviter och fester. Efter en stunds tvekan åkte jag hem. Under kvällen hade jag kontakt med särbon och senare blev även han hemskickad av sjukhuspersonalen. Klockan 20.13 kommer dock samtalet som helt förändrade mitt liv. Mammas särbo ringer och i luren hör jag bara; ”Hon är dööööööööööööööööd”. 7 sekunder är det samtalet.

Tumult utbryter och jag bryter ihop, samtidigt som allt är helt overkligt. Helt plötsligt finns inte min underbara mamma längre. Att se sin mamma död är fruktansvärt. Har man inte varit med om det själv kan man inte förstå. Min mamma var enda barnet till min dementa mormor. Min lillebror bor 25 mil bort. Han slänger sig i bilen och kommer ner till Norrköping. Tårar, förtvivlan, maktlöshet, tomhet, sorg, ilska, besvikelse…ja, man kan rabbla hur många känslor som helst som bubblade upp.
Det normala i det här läget är att man får fokusera på den som gått bort och allt som följer efter en bortgång. I vårt fall blev dock fokus på att fort som fan få in vår mormor på ett hem.
Mamma hade passat på henne dygnet runt och vi insåg att det var inget ansvar vi kunde ta över. Så mellan alla gråtattacker skulle vi få tag i nån på Kommun som kunde fixa en plats fort åt mormor, besluta hur mammas begravning skulle vara, välja gravsten, träffa begravningsbyrå, träffa präst, prata med gud och alla människor som undrade vad som hänt, arrangera begravning, prata med läkare, flytta mormor till demensboende, träffa mammas chef för överlämnande av viktiga arbetsdokument, kolla om mamma hade förfallna räkningar…osv.

Listan var lång och tid och kraft fick läggas på mycket praktiskt. Tre dagar efter mammas bortgång har vi som genom ett under fått en plats åt mormor på ett hem, så det var bara att kavla upp ärmarna och börja välja ut vilka möbler, tavlor, inredningsgrejer, kläder, skor och annat som mormor skulle ha med till sitt nya hem.
Tror att det var lite tur att hon var så pass dement att hon inte riktigt förstod vad som hände. Att berätta för vår mormor att hennes dotter var död var tufft, men hon förstod (som tur var) inte riktigt.
Då var det dags att börja fixa med en begravning där 140 personer deltog. Jag valde att börja arbeta 4 dagar efter mammas bortgång. En del tycker det är dumt, men jag kände att jag behövde ha en vardag och något annat att göra än att bara gå omkring här hemma och gråta. Vi är alla olika.

Här kommer mitt första tips för er som hamnar i liknande sits. Det är jättejobbigt att hålla på och berätta gång på gång för alla människor hur man mår och vad som hände med den som gick bort.
Alla vill hjälpa till och det är väldigt snällt, men som närmast anhörig blir det otroligt jobbigt att svara på alla sms, mail, brev, samtal som kommer. Jag gjorde så att jag skrev ett mail till alla jag känner där jag skrev hur jag mådde, vad dödsorsaken var och vad jag önskade få hjälp med.
Jag skrev också att alla som läste mitt mail gärna fick skicka det vidare. Ju fler som visste hur jag kände, desto bättre var det. För både dem och mig. Jag minns hur jag skrev att jag behövde få skratta. Jag ville göra roliga saker, se roliga filmer eller ha en tjejkväll med fnissande.
Jag grät floder varje dag och det blev både tråkigt och jobbigt, så jag behövde verkligen få skratta. Jag kände att det var bra att vara tydlig med det, eftersom många annars tänker ”det är inte värt att vi skämtar, för hon har ju sorg”.

Dagen innan jag skulle börja jobba (jag var ju hemma 3) efter mammas bortgång skickade jag ett liknande mail till min chef och mina arbetskamrater. Vi hade en ganska skämtsam jargong på mitt jobb och jag ville verkligen att vi skulle kunna skämta på fikarasten. Jag hade verkligen inte lust att sitta där och tjuta. Det gjorde jag givetvis ändå, men det kan vara någon måtta på det, kände jag.
Jag tror att jag fick dra ett onormalt stort lass, eftersom jag i princip själv fick vara den som styrde och ställde med både mormor och hennes flytt samtidigt som jag fixade med begravning, bouppteckning, röja ur två lägenheter och allt annat praktiskt. Visst hade jag hjälp, men jag fick dra det tunga lasset.
Hur himla tungt det än var, så gällde det att hitta ljusglimtar. Jag försökte tänka att hur hade mamma velat att det skulle vara? Ja, inte hade hon velat att jag bara satt här hemma å tjöt. Det är i såna här lägen som livet får helt andra perspektiv. Skjut inte upp till morgondagen sånt som du vill göra idag!
Jag försökte hitta sånt som gjorde att livet kändes lite lite lättare. Det kunde vara allt från att äta gott, se en rolig film, ta en promenad (motion är faktiskt bra!), en SPA-helg, göra något på tu man hand med maken, hitta på något roligt med barnen.
Vi bokade även in en resa till Dubai som vi skulle ha att se fram emot när mammas och mormors lägenheter var tömda ett halvår senare.

Så här i efterhand så kan det vara nyttigt att se tillbaka på skitåret 2010, för då känns dagens vardagsbekymmer som en fjärt i atmosfären. Show must go on…
Till dig som förlorar en anhörig eller mår dåligt av annan anledning:
1. Kommunicera till personer i din närhet om hur du mår och vilken hjälp/stöttning du kan tänkas vilja ha.
2. Sök professionell hjälp om du behöver. Det kan vara jätteskönt att få ventilera hur man mår med någon helt opartisk och som dessutom är proffs på att hantera det här
3. Fundera på vad som får dig att se ljuset i tunneln, får dig att må bra, får dig att le, får dig att känna att det går åt rätt håll. Grip halmstråna!

  1. Det där samtalet fick jag också, i juli 2010. Jag vet precis vad du menar. Hur det där avgrundshålet öppnar sig och hur man inte riktigt kan greppa de där orden ”aldrig mer”. Det tror jag aldrig man kan. Kram på dig!

  2. Det kunde varit min historia…2010 dog pappa; 67 år. Jag gick helt in i det paktiska; sälja fastigheter, företag, ordna begravning,jobba och hinna med familjen. Och farmor 94 år var kvar, boendes hemma. Vi fick snabbt ordnat med ett boende för henne. Och när jag landat år 2012…då dog farmor. Bara att börja om igen…..Kram
    http://annorlundaunderbara.wordpress.com

  3. Tack för att du delade med dig ! sitter i liknande sits och att läsa din livsberättelse hjälpte mig massor ! Kan ej berätta här …. Tack än en gång Kram och Glad Påsk från Annie

  4. Usch för döden! Gripande berättelse. Jag höll min mamma i handen då hon gick bort och jag skrek rakt ut och sen satt jag och höll kvar hennes hans i evigheterr, tills den var alldeles kall. Jag var bara 22 år och inte alls redo att mista min mamma. Hon hade precis passerat 50. Fast jag visste att sjukdomen skulle vinna så är man aldrig beredd på att man ska förlora någon, det går liksom inte att förbereda sig på det.

    Hoppas att det känns bättre för dig nu, saknaden. Det blir bättre och bättre för varje år som går man men man slutar aldrig sakna och älska dem. De finns inom en och livet blir lättare att leva men saknaden lämnar en aldrig. Sorgen försvinner aldrig men man lär sig att leva med den.

    Kram

  5. Beklagar förlusten av din mamma!

    Va hemskt att få höra att de uteslutit ngt livshotande och några timmar senare var hon död! Vad dog hon av?

    Tack för handfasta tips, oftast är det svårt att vara en vän och veta hur man ska handskas med dödsfall och sorg.

  6. Jag vet precis hur du menar, en helt obeskrivlig sorg och känsla att förlora en förälder och mamma i vårt fall.
    Beklagar sorgen <3

    Förlorade själv min mamma hastigt 2006, hela sju år har jag snart fått klara mig utan min mamma och bästa vän som jag kunde prata med allt om.
    7 år av oerhörd saknad, sorgen gör inte lika ont längre men saknaden växer sig starkare….
    Träffade min mamma strax efter 20 på kvällen, hon hade precis kört i en kortege med motorcyklar, värsta grymma mamman.
    Runt 21 sitter jag hemma med ett glas vin och får ett samtal att min mamma nog hade varit med om en olycka, så två kompisar hämtar mig för att åka till akuten.
    Där möter jag upp pappa och bror som har varit ute och cyklat och möter en läkare som uttalar det ofattbara "vi kunde inte göra något mer tyvärr".
    Kommer ihåg det som igår, hur jag fick andnöd och satte mig i ett hörn och gapskrek.
    En gubbe i bil hade missbedömt henne komma åkande på en moped och där var olyckan framme.
    Sen är livet ett töcken i flera veckor med allt som skulle planeras.
    Men på något jävla konstigt sätt så fixar man det, mamma hade velat det och vi som familj höll ihop och står på stadiga ben idag.
    Min älskade mamma förlorade livet när hon var på topp blott 41 år, men det är något som jag kan leva på, hon var lycklig in i det sista.
    Jag förlorade min mamma och bästa vän endast 22 år gammal och det har satt sina spår.
    Hon kommer aldrig få se mina framtida barn växa upp och jag kan inte få den där kramen, klappen eller dom goda råden som jag så ofta behöver.
    En mamma är en mamma även om jag har många fantastiska mostrar, mormor, syster och familj runt mig.

    Oj vad långt det blev, behövde nog skriva av mig 😉
    Lev idag, man vet inte vad som händer imorgon, ett av mina motton.
    Ta hand om varandra !!
    Kram

  7. Jag väntar på det samtalet… Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag vill ju inte att mamma ska lida men vill inte hellre önska livet ur henne… vill att hon ska ha några fina år kvar men att må som jag mår nu är inget jag ser fram emot att må i flera år… Livet är inte lätt men man får försöka hitta sina små ljusglimtar.

  8. Att 2010 var ett skitår är vi många som håller med om. Min far dog i juni detta år. Endast 59 år gammal, väldigt plötsligt precis som din mor. Starkt av dig att dela med dig av din historia.

  9. Det är en obeskrivlig tomhet man känner när ens mor/far går bort. Min mamma gick bort efter många år i cancer, några dagar efter nyår 2001 – jag skulle precis fylla 14 år. Jag hörde henne aldrig klaga trots att hon inte ens kunde behålla ett glas vatten under sista året vilket resulterade i en vikt på 49 kg till hennes 175 cm. Men det som jag känner störst tacksamhet inför idag är min pappa. Han som helt plötsligt blev lämnad själv med 4 barn att ta hand om och samtidigt visa sig stark för vår skull. Det är otroligt vilken kraft vi kan finna inom oss själva efter en sådan förlust…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..